London Calling!

Ikväll åker jag till London. Det känns spännande. Jag ska träffa två killar som jag jobbade med för två år sedan på ett YMCA-läger i Wisconsin. Vi har inte setts sedan dess. Det var även tänkt att Colin från Glasgow skulle vara med. Dessvärre har hans pappa råkat ut för en stroke. Så det blir bara de två små brittiska smurfarna och jag.
London. Stor stad har jag hört. Tur att en av killarna bor där, så man vet var man ska gå, vad man ska göra, och vilken pub man ska besöka.
Tar lite emot förstås, ganska mycket, att besöka det där imperialistiska skitlandet som orsakat så mycket smärta för mitt kära Irland. Åttahundra år av förtryck. Det glömmer man inte. En helg kan de få, men inget mer. Och jag köper inga souvenirer!

Min lille lingvistiklärare Paschal och jag är riktiga polare nu. Han kan förmodligen alla språk som finns. Förutom finska. Vem vill kunna finska? Idag frågade han om mat fortfarande heter mat i svenskan. "Det vet du gubben!" Sa jag. Sen lämnade vi hela klassen och tog en frappuccino i caféterian och kliade varandra mellan tårna.
Han har så många intressanta åsikter. Jag har inte hört han säga ett positivt ord om Irland. Han tycker hela idén om att återinföra irländskan är idiotisk, och säger att det "never had a snowball's chance in hell." Han använder så fina uttryck, den lille Paschal. På tisdag ska jag intervjua honom. Kanske blir jag hans Boswell; The Life of an Angry Irish Academic.

Andra saker som inte har något med det övriga att göra:
The Kooks gör skön och glad musik.
En bra Bondfilm är fortfarande inte en bra film.
Saker man gör i fyllan kan man få ångra länge, eller hur Calle Jonsson?
Seinfeld kommer alltid vara tidernas bästa sitcom, även fast skratten smakar lite surt just nu.
Jag har inte sett en sekund av Idol, och det har gjort mig till en lycklig man.

Så, då har jag lättat mitt hjärta en aning. Jag har hört att man ska göra det innan man flyger. Enligt Ryanairs nya baggagerestriktioner får man bara ta med sig en viss mängd tillbakahållen frustration.

Dagens låt: The Smiths - Panic

Angående kommentarerna till förra inlägget

Så stod jag i köket och hackade en rödlök idag. Det var uppskattningsvis 14 grader varmt. Ute blåste det och regnade. Plötsligt är radioreklamen över och utan förvarning dyker den upp, den välbekanta rösten, som ett oväntat brev från en gammal vän:

Now usually I don't do this but uh...

Tur att ingen kom in då, för jag drog upp volymen på max och gick igenom hela dansen, isborr och allt.

Var leker barnen?

Krig är inte kul. Kanske var det det förr i världen när de slogs man mot man med påkar, spikklubbor, och andra primitiva tillhyggen. Men inte idag. Nu är det alldeles för modernt och högteknologiskt. Lyssna på bara det här: forskare har tagit fram en maskin som sänder ut infraljud som sägs skapa ofrivilliga tarmaktiviteter. Det måste väl ändå vara fusk? Vilken armé kan stå emot något sådant? De kommer med genanta blickar återvända till basen och närmsta toalett.
Nej krig, vad är det bra för? Absolut ingenting.
Och hur långt tid kommer det ta innan denna mojäng finns att köpa för vanligt folk? Då mina vänner, är livet som vi känner till det över. Varje prylkåt medelåldermänniska kan sitta på balkongen med sin tarmljudsmaskin och få ett helt boskapssområde att skita ner sig. Och inget kommer fatta vad som hände.
Jag bävar inför framtiden. Utvecklingen går alldeles för fort. Visst är det fantastiskt spännande med allt vi kan göra idag; all teknik, alla uppfinningar, alla förändringar. Men jag kan inte sluta tänka på Cat Stevens gamla låt Where do the Children Play?
Här på Irland finns det fler golfbanor än lekplatser. Det har jag källor på om det är någon som inte tror mig. Är det så vi vill ha det? Nej, låt Fuglesang stanna på Jorden och skänk pengarna till Afrikas barn istället. Det är inte rätt att stressa framåt när inte alla kan följa med.
Varför så bråttom? Läs en bok och slappna av, exempelvis 1984.

Stephen har tagit med sig en hel trave NewScientist så vi ska ha något att läsa när vi äter. Det är en otäck tidning. Den skrämmer mig. Men jag finner det mesta ointressant, förutom den där tarmgrunkan då förstås. Den tilltalade mig på något sätt. Den ska användas mot pirater. Inte såna med lapp över ögat och träben, utan moderna pirater med supercharged speedboats and large-calibre weapons. Det är väl ett ganska bra användningsområde faktiskt.

På gymmet har de spelat Akon feat. Eminem - Smack That ett par gånger, och jag har tänkt att den här låten måste bara rulla om och om igen uppe på Hällgumsgatan 49D. Så jag tänkte bara kolla om det stämmer. Nå Teglund, hur ser topplistan ut i lägenheten? Vad spelas mest? Tippade jag rätt?

Själv lyssnar jag fortfarande på Alkbergs nya störra delen av min vakna tid. Här kan ni läsa en mycket underhållande redogörelse för hur det gick till när de spelade in skivan. Men eftersom ingen kommer att göra det klipper jag ut ett favoritstycke och klistrar in det här under:

"I tisdags hade vi fint besök av Eldkvarns gitarrist Carla Jonsson. Varje dag cyklar han till sin replokal i Fryshuset och spelar i flera timmar. Nu cyklade han i stället till oss.
Man såg redan vid första anblick att han är en otrolig gitarrist. Sånt syns. Håret har grånat och glesnat men är ändå axellångt. Han har inte hästsvans utan hårknut. Om han ska bära något gör han det över axeln. Konsumkassar, gitarrer eller bara lite falukorv - allt tar han på axeln, virtuos som han är."

En genial iakttagelse; självklart bär Carla allt över axeln. Det tror jag alla i Eldkvarn gör. Det funkar om man är lodis eller musiker, inte annars.
Där finns också en fin bild där Carla, Matti, och musikproducentsmale Jari Haapalainen sparrar mot varandra med sina gitarrer. I det ögonblicket skapas stor konst.

Dagens låt är: Billy Joel - Scenes from an Italian Restaurant. En riktig pärla. En gång var jag nära att gå på musikalen Movin' Out som är helt baserad på Joels musik. Men kön var lång och biljetten dyr. Det hade varit grymt. Bättre än Mamma Mia. Fast vad vet jag. Jag har aldrig varit på musikal.

Jag känner för att skriva och skriva och skriva, och fortsätta skriva, men jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag har en bra dag och svenskan är ett sådant fint språk. Harmoni är ett fullkomligt komplett ord. Det säger allt.
Men nu får det vara nog. Jag skriver ett mail istället.

Tre svartvita bilder

Här sitter jag och försöker se intellektuell ut. Om ni tycker att jag ser grov ut är det inte bara för att jag styrketränat, jag har även tre tröjor och en skjorta på mig.

En dag när jag gick hem från skolan fick jag för mig att spexa till det lite. Istället för att ta den genväg jag alltid tar, gick jag till vänster, och fann till min skräckblandade förvåning en liten judisk gravplats. Jag hade ingen aning om att den fanns där; ett stenkast från mitt eget hus, gömd mellan ett par stora träd och en gigantisk parabol. Konstigt. Jag tar inte den vägen något mer, den skrämmer mig.

Här har jag just klippt mitt eget hår och skägg. Sällan känner man sig så galen som när man står på knä framför spegeln i ett kallt och kalt badrum och rakar sitt eget huvud. Men visst blev det fint?

Bloggen fyller 100!

Jodå, ni har räknat rätt, detta är inlägg nummer 100. Eller ni kanske upplevde det som dubbelt så många. Nej då, det är bara hundra.
Allt började en snöslaskig och blåsig dag i mars. Jag satt på John Bauer-gymnasiet i Umeå och var uttråkad till den milda grad att ett gem hetsade upp mig. Det var segt och dött, och hela skolan kändes som en gammal militärbyggnad(vilket det även var), med väggar och golv av sten som murade in min inspiration och livsglädje. Jag ville bara ut och långt långt bort till en plats där ingen visste hur man gjorde en lektionsplanering.
Då startade jag vår lilla blogg. Den föddes alltså ur desperation. Jag hade ofta lekt med tanken, men aldrig haft tillräckligt med ryggrad och självförtroende för att lägga ut min vardag för andras beskådning. Vem skulle bry sig? Men Irland kändes lite som ett berättigande. Då kunde vi ju skylla på att vi gjorde det för att slippa skicka en massa mail. Skitsnack, jag vet. Vi älskar oss själva, därför bloggar vi. Och vi - iallafall jag - tycker det är barnsligt kul att skriva.
Första inlägget handlade om hur tråkigt det var att vara lärarpraktikant. Ingen visste om bloggen då, inte ens Ida, så det kändes lite fånigt att publicera. Jag gjorde det ändå. Sedan läste jag det, alldeles själv. Det pirrade till litegrann; jag är på Internet! Sedan tog jag bort det, och gick hem till Ida och sa att jag startat en blogg där vi kan skriva om vad vi gör på Irland. Bra idé tyckte hon, och så var det med det.
Hundra inlägg senare sitter jag här i ett bibliotek och tänker tillbaka. Det känns otroligt längesen. John Bauer, sommaren, det fnittriga franska paret, fotbolls-VM, linser med krossade tomater och ris, cigariller i solnedgången, Pers besök, den jobblösa frustrationen, arbetsförmedlingen, Tesco, alla promenader upp och ner för backen, lukten av sopor i trappuppgången, Citi Car Park, den skitiga toaletten, lunch på stående fot med skitiga händer, Holyhill View, kinamat i vindskupan, Brendan, Beamish, det lilla köket fullt med disk och taket som läckte vatten när någon duschade, katten som tiggde mat, granngumman, Emer och hennes rökande och supande, polskorna, vin, Apple Computers, spyor i sängen, lokalbussen, Ulf Lundell på mp3-spelaren, smutsiga River Lee, Hurling, picknick i parken, "With or Without You" på baksidan, tvättlinan, fotboll mot slovaker, cykelvurpan på stranden i Dingle, och mycket annat som finns kvar någonstans men dyker upp en annan dag.
Det var bra.
Och det fortsätter. Allt fortsätter. Vi flyter vidare.
Små saker. Igår till exempel, då köpte jag äntligen den Yeats-poster jag länge gått och tittat på. Den fanns på den fullsmockade bokhandeln vid the Milk Market, som säljer konst och böcker, och kaffe på lördagar, och har en ägare som bara måste vara trevlig. Jag köpte affischen för 13 euro och den Kafkabok jag köpte i Cork. En bra deal tycker jag. Sedan undrade han vad jag tyckte om Yeats, och var jag vad ifrån, hur jag gillade Irland och allt det där. Han tyckte jag borde åka upp till Sligo och njuta av den natur som inspirerade Yeats. Jag frågade lite om bokhandeln. Sedan undrade han om jag skrev själv. Det är första gången någon frågat mig det. Iallafall så rakt på sak, som om det vore en naturlig fråga i hans värld. "I try." Sa jag. "I try..."

Dagens låt, jubileumslåten, måste förstås vara något riktigt bra. Och efter hundra inlägg är väl det ändå dags för Springsteen. En av mina topp fem bästa låtar någonsin, eller...jo det är det tamefan. Helt makalös; jag ger er: Jungleland.
Jag ger er också denna länk, som en hundraårspresent. Lyssna på Yeats mäktiga röst, och njut av hans mäktiga poesi.

Vi ses!

Mer Alkberg!

Jag vet inte om jag saknar Sverige och svenskan, eller om jag är överdrivet bakissentimental, men det här är så otroligt bra. Hans röst skär som en kall kniv. Jag vill nästan gråta här mitt i biblioteket.
Lyssna speciellt på hans solospelning "En ljummen i gräset", och notera hans version av Doing the omoralisk schlagerfestival. Originalet hade några av oss turen att höra på Skulefestivalen ifjol. Alkberg har dock gjort några nödvändiga uppdateringar i texten. Genialt. Det är det Sverige behöver; Alkberg, Marcus Birro, och fler med den andan. Hjältar.
Se till att skriva på manifestet förresten.

Ah jag har glömt texten, vi får ta en annan låt...

Jag ska bli en bättre vän!

Attans vilka fåniga och patetiska inlägg jag skriver ibland. Det förra borde raderas och förträngas. Vad är jag för människa som tar upp er värdefulla tid med mina egna ointressanta låtsasbekymmer! Jag borde straffas. Men det blir så ibland. Frustrationen är svår att kontrollera. Som tur är är den oftast mycket temporär, iallafall för mig.
Idag är jag glad. Jag är jämt glad förresten. Jag är en glad person.
Kom hem igår och möttes av ett brev på hallgolvet. Till mig. Vilken lycka! Visste om att Ida skulle skicka över lite papper, men ändå. Aldrig har jag blivit så glad över att få post från CSN. Med var också två skivor och ett brev skrivet av Ida. Jag läste brevet och blev alldeles varm. Sedan slängde jag in Alkbergs nya i CD-spelaren och läste det igen, och det blev bara bättre. Och hur jävla bra är inte Mattias Alkberg BD - Ditt Hjärta är en Stjärna? Från första till sista låt. Rakt på sak och helt underbart! Vilken poet han är den gode luleåmannen; så tvär och kantig, men ändå så varm. Jag blev alldeles tagen. Bara satt på sängkanten och stirrade in i rullgardinen. Jag söp mig full på Alkberg på en gång. Jag frossade i hans vackra, skräniga(och svenska!)ord.
Tre år, tre skivor; han är det bästa vi har i svensk musik just nu. Ingen tvivel om saken. Han har något eget, som inte kan beskrivas som annat än Alkberg. Och det känns så lätt för honom, så naturligt.
När man lyssnar på honom trivs man i alla kläder.
Som ni förstår så brydde jag mig inte om uppsatsen längre. Jag satt och trummade våldsamt med två pennor på skrivbordet, och satt det ett ord här, och ett där, utan att tänka efter.
Sedan gick jag ner i vardagsrummet och där satt Aaron och sa att han "had quite a thirst" med det härliga irländska T-ljudet istället för det läspande S-ljudet i början av thirst. Så han och Stephen åkte på närmaste off-licence och köpte två flaskor Buckfast. Något tonic wine som görs av munkar någonstans i England. Tydligen är det populärt bland studenter och hemlösa skottar. Det smakar som en taskig blandning av cider och hostmedicin. Vi satt där och grabbarna drog gamla anektdoter om sina hemstäder, och jag försökte flika in en och annan Kramforshistoria. Jag skrattade mest åt deras galna, och förmodligen ganska överdrivna, påhitt.
Nu är jag lite trött och seg, och lingvistikföreläsningen var ganska jobbig, men jag var ändå alert nog att påpeka att det var "plants" och inte "animals" som Carl von Linné katalogiserade. Hur fan det nu kom upp.

Man glömmer lätt att MABD faktiskt är en grupp, och inte bara Matti själv. Han är liraren med det långa håret. Han i svart hår är otäckt lik han som spelade Ernesto "Che" Guevara i The Motorcycle Diaries.

Teglund, klart att jag inte glömmer julfirandet hos dig. På annandagen för min del, det vet du väl? Det är känt sedan gammalt. Men du har väl aldrig varit den som tvekat för en tvådagars.
Om en månad är det julafton. I Docksta om jag inte förstått det fel. Härligt.
Nu blev jag hungrig.

Här spenderar jag resten av min dag. Haparande Here We Come, behöver jag säga mer?

Min klagan är grundad i lycka.

Vad ont det gör när man köper ett par jeans och ett par veckor senare ser man ett annat par, mycket finare och bättre, och man ångrar sig tills man blir blå i ansiktet. Det gör jag ofta. Förmodligen inbillar jag mig bara att det nya paret är mycket snyggare. Och förmodligen är det en överdrift att tro att hela mitt liv hade varit mycket bättre om jag bara hade väntat och köpt det istället. Mitt liv är en garderob av impulsköpta kläder jag aldrig kommer använda.
Och snart är det jul.
Jeans är så svårt. Om ändå vi vore som karaktärerna i The Simpsons, där alla alltid har samma kläder. Jag ska starta ett nytt samhälle där man får bestämma sig för en uppsättning kläder och sedan får man aldrig byta. Vilka är med? Nja, kanske blir det tråkigt.
Pengar är roten till allt ont. Hade jag inte haft pengar hade jag ju inte ens kunna fundera kring dessa triviala besvär.
Och snart är det jul.
En kvinna från skolan jag skickat min intervju till ringer och säger: "förlåt förlåt! men jag har haft så mycket att göra och jag har jobbat 35 år i branschen och det är så stressigt och vädret är ju som det är och du vet ju hur mycket man har att göra som lärare och barnen blir bara värre och snart är det jul och min sonson önskar sig en mobiltelefon och han är ju bara fyra år och jag ska försöka svara på frågorna och går det möjligtvis om jag skickar dem via fax?"
"Nej."
Det är bara att vänta. Vänta...
ESTRAGON:
Charming spot. (He turns, advances to front, halts facing auditorium.) Inspiring prospects. (He turns to Vladimir.) Let's go.
VLADIMIR:
We can't.
ESTRAGON:
Why not?
VLADIMIR:
We're waiting for Godot.
ESTRAGON:
(despairingly). Ah! (Pause.) You're sure it was here?
VLADIMIR:
What?
ESTRAGON:
That we were to wait.
VLADIMIR:
He said by the tree. (They look at the tree.) Do you see any others?
ESTRAGON:
What is it?
VLADIMIR:
I don't know. A willow.
ESTRAGON:
Where are the leaves?
VLADIMIR:
It must be dead.
ESTRAGON:
No more weeping.
VLADIMIR:
Or perhaps it's not the season.
ESTRAGON:
Looks to me more like a bush.
VLADIMIR:
A shrub.
ESTRAGON:
A bush.
VLADIMIR:
A—. What are you insinuating? That we've come to the wrong place?
ESTRAGON:
He should be here.
VLADIMIR:
He didn't say for sure he'd come.
ESTRAGON:
And if he doesn't come?
VLADIMIR:
We'll come back tomorrow.
ESTRAGON:
And then the day after tomorrow.
VLADIMIR:
Possibly.
ESTRAGON:
And so on.

Och snart är det jul.
Vi gör brasor i vardagsrummet nu, för att hålla oss varma. Det är mysigt. Jag gillar mina inneboende. Det är alla snälla på sitt sätt. Stephen är rolig och sa häromdagen att Litauens nationalsport är att köra rattfull in i väggar. Jag tror det var i samband med en radiodebatt med Litauens ambassadör på Irland. 10% av Litauens befolkning är på Irland. Det är helt galet.
Aaron är också kul och hälsar alltid så trevligt varje gång man träffar honom. Om jag hade gjort det hade det bara låtit överdrivet och konstigt. Men Aaron kommer undan med det för han har hatt, tatueringar, och spelar trummor i flera band. Ett av dem heter The Spikes. Dagens låt är deras In Love No More.
Och om en månad kommer jag sitta med mor och far, och syster och bror, runt matbordet på tegvägen och äta julmiddag. I rummet intill vaktar frigolittomten och bocken vår vackra plastgran. Från köket luktar det mat och från stereon spelas "Lars Christmas" med Lars Vegas Trio. Och kanske, kanske, lite Christer Sjögren. Överallt brinner ljus och ute ligger snön lugn, vit, och tjock. Det är en helig kväll.
Jag undrar vilka jeans jag ska ha på mig då.

Riktig Kille - fortfarande genialt

Idag(efter det förra inlägget och två seminarium) var det tänkt att jag skulle jag putsa och färdigställa min uppsats. Istället återfann jag den här gamla skatten: Riktig Kille, och har inte gjort något vettigt alls annat än att skratta. Och vad är vettigare än det?
Jag har inte fått tillbaka studieplikten efter Dublinhelgen än.
Har iallafall talat med min lingvistiklärare Paschal om att kanske intervjua honom till mitt webprojekt om det irländska språket. Det kunde han mycket väl göra. Han gick med mig hela vägen från ett hus till utanför biblioteket där vi stannade och pratade i tjugo minuter. Jag sa inte mycket, men när han gick sa han ändå att det var trevligt att pratas vid och att jag kunde maila honom om mer information. Jag frös mest för att jag hade inte tagit på mig jackan och hade mina innegympaskor på mig eftersom mina Adidas är borta. Konstigt. Hoppas det är någon som gömt dem(det har hänt förut), annars är jag utan skor. Det blir inte kul. När Paschal gått in i biblioteket, gick jag och åt en kycklingwrap och drack kaffe och kollade på människorna som kom och gick.
Nu är klockan sex och jag är hungrig igen. Tänker laga ett storkok köttfärssås och spaghetti. Imorgon måste jag på Tesco. Det är tråkigt.

Jesper säger att James Joyce är överskattad. Han är galen. Joyce likaså. Jag förstår ingen av dem. Men ja, det var en fin tid.

En helg i rikedom

En sådan skön helg. Det var som att lämna en rock av ansvar och krav, ta på sig en annan, och bara slappna av och njuta.
Jag mötte dem vid den höga spiran mitt i Dublin, mitt under kvällsruschen. Vi handlade mat, vin, och öl, och tog bussen till Davids kusins hus. Värdparet var i New York, och vi hade hela huset för oss själva. Jag hade kanske väntat mig en något mer modest ackommodation. Det visade sig vara det mest moderna och hippa hus jag någonsin satt mina blöta kalla fötter i. Alldeles nybyggt, bara för dem. Ett sånt ställe som man bara trodde fanns i filmer och inredningsprogram. Jag menar, vem trodde att det fanns människor som verkligen hade såna här handfat:

Eller är jag bara en ickebelevad pojke från ett rött hus med vita knutar i Kramfors? Dessa kanske är vanligare än man tror. Helt galet i alla fall, speciellt då David intalat mig att de bodde i en tvåa med kokvrå och stampat jordgolv, typ. Tydligen går det ganska bra för hans kusin och hennes man, som klipper TV-program och filmer på sitt eget företag.
Det blir nog svårt att hänga upp en flatscreen-TV på köksväggen och skaffa fyra meter höga fönster på en lärarlön. Inte för att det är något jag känner att jag måste ha, men det var ganska coolt att uppleva för en helg.
Här är Jesper, David, och Elisabeth vid köksbordet. Jag fotograferar från våningen ovanför.

Trevliga människor, trevliga samtal; gott vin och sena nätter. Jag kände ju faktiskt Elisabeth också, det var bara en liten missuppfattning.
Morgonen efter, från baksidan:

Som ni märker var jag ganska fascinerad av huset, men vem skulle inte vara det om man är van Bostadens studentruckel.
De hade husdjur också: två katter, en svart labrador(världens lugnaste hund), och en död räv:

Skjuten av Davids far i Klimpfjäll.
På söndagsmorgon kom värdparet hem, och vi blev skjutsade till den vackra rikemansbyn Howth(där bor bland annat trummisen i U2, och W.B. Yeats för 120 år sedan), så de skulle få sova bort sin jetlag. Här gick vi på en rofylld, men smått regnig och blåsig, promenad utefter klipporna:

Sedan gick vi och värmde oss på en mysig pub. Vi satt oss framför en brasa och beställde in varsin Irish coffee, och kände att såhär ska man tamefan tillbringa en söndag.

Där satt vi sedan, i timmar. Köpte öl, och bara satt, och väntade på Godot. Kusinens man kunde inte hämta oss förrän rugbymatchen på TV var slut, så det var bara för oss att avvakta. Och lika glada var vi för det. Jag skulle egentligen åka hem då på söndagkväll för att hinna till min föreläsning morgonen efter. Men när man sitter där med vindpinat ansikte, vid en varm brasa, med goda vänner, och en gnutta alkohol; då är det svårt att intala sig själv att det skulle spela någon roll. Istället stannade jag med de andra och blev bjuden på god middag och ännu en god kväll.
Tillslut var jag ändå tvungen att ta bussen tillbaka till en annan värld; rakt in på ett seminarium om lektionsplanering. Sedan hem till ett kallt rum, i ett kallt hus.
Nu sitter jag i mitt lilla rum med heltäckningsmatta, ett rangligt skrivbord, och en billig bandspelare som spelar Joni Mitchell. På golvet bredvid mig står en motorvärmare och värmer mina fötter. Vid botten av fönstret har jag tryckt fast tröjor för att inte släppa in kylan. Likadant har någon gjort ner vid ytterdörren med ett gammalt lakan. Det ser ut som att vi tänker gasa ihjäl oss kollektivt. Vi fryser hellre några dagar till innan vi inser att vi måste gräva ännu djupare i våra blottade plånböcker. Men tvättmaskinen är lagad nu, så vi kan i alla fall gå i rena kläder. Jag klagar inte.
Och brasan värmer än.

Dagens låt: Red Hot Chili Peppers - Snow(Hey Oh)

Modesta minnen och en trevlig helg!

Vissa låtar är så bra att under ögonblicket du hör dem för första gången stannar allt annat upp. Inget tycks existera förutom du och musiken, och för resten av ditt liv kan du minnas den stunden varje gång du hör låten.
Första gången jag hörde Float On med Modest Mouse var på en elektronikaffär i New York. Ray skulle köpa en i-pod, och under tiden gick jag och Gareth runt i butiken och glodde på dyra prylar vi aldrig skulle ha råd med. Vi hamnade i TV-avdelningen. Alla apparaterna spelade musikvideos från någon konstig kanal. Där var den. Jag stod som förstelnad. Så enkel, så klockren, så vacker! Jag blev alldeles tyst. När låten var slut läste jag namnet på gruppen, Modest Mouse. ”Kom ihåg det!” Sa jag till Gareth. För själv visste jag inte vad modest betydde, och jag kan aldrig komma ihåg saker jag inte vet vad det är. Det betyder förstås samma sak på svenska, men jag hade ändå inte vetat vad det innebar.
”Glöm det inte!”
”Nej då.” Sa Gareth.
Ray köpte sin i-pod och vi gick vidare, och in på första bästa skivaffär. Det råkade bli ett sånt där mysigt ställe som man kan stanna en hel dag om man vill; där de säljer skivor, böcker, och serverar kaffe. Jag plockade upp min Modest Mouse-skiva, med den briljanta titeln "Good News for People who Love Bad News". Köpte On the Road också. Mannen bakom kassan tyckte att jag skulle köpa något av Bukowski istället, eftersom de var en låt om honom på skivan. ”Mmm…” sa jag och nickade. Jag skäms över att säga det, men då visste jag inte ens vem Bukowski var.
Skivan är otroligt bra, och jag lyssnar på den än. Float On kan mycket väl vara 2000-talets bästa låt, och den blir till och med bättre om man lyssnar på spåret innan före, The World at Large tror jag det heter. Den är som ett intro till Float On. Varje gång jag varit på Community har jag(eller Per när jag varit för tråkig – för han vet att den får mig på fötter)fyllekrävt att de spelar Float On. Och varje gång dansar vi som galningar. Få låtar får en att må så bra. Alla problem försvinner. Det spelar ingen roll om man har tentaångest, ryggskott, studieskulder, ett tråkigt heltidsjobb, eller kärleksbekymmer, eller alltihop, vi kommer alla flyta vidare ändå.

”I backed my car into a cop car the other day,
Well he just drove of sometimes life’s okay!”

Jag hade ett annat sånt "moment of clarity" vad det gäller musik i bussen hem från Härnösand för sex år sedan. Christer satt bredvid mig och vi delade som bröder på hans minidisc. ”Lyssna på det här,” sa han. Det var Björn Afzelius – Bland Bergen i Glencoe. Men den historien är ett annat - och mycket längre - blogginlägg.
Ååh vilken nostalgi! Jag kan inte låta bli att tänka på det. Jag skrattar och gråter. Björn, Estlandsfärjan, studenten. Vilka grejer! Hur många avgångsklasser sjöng Farväl till Släkt och Vänner på lastbilsflaket? Jag minns plötsligt hur Perka brukade härma hunden som skäller i slutet av Bland Bergen…Haha! Minns du det Christer? Vilket underbart vansinne.
Min syster tar studenten till våren. Jag undrar om de har någon Björn.

Okej, jag vet inte hur jag kom in på allt det där. Minnen. Skulle bara önska er en trevlig novemberhelg; tänd ett par ljus, läs en bok, se en film, ring en vän, drick kaffe, lyssna på ljuv musik, ta en promenad, baka en kaka, laga en god middag, drick vin, skratta, kramas...allt ni vill! Vilken harmoni jag sprider idag! Själv ska jag till Dublin och möta upp med Jesper, David, och Elisabeth. Denna Elisabeth vet jag inte vem det är. Men hon måste vara en alldeles särskilt fin människa för att ha accepterats in den unika gruppen. Man skulle nästan kunna säga att hon ersatt mig. Ha! Som om det skulle vara möjligt!?(Här skulle jag kunnat ha en smiley, men letar ni efter smileys är ni på fel blogg. Jag spyr och spottar på smileys. Det är själva symbolen för det svenska språkets förfall. Förstod ni inte att jag var humoristisk är det ert problem, och inte mitt. Varför började jag tänka på smileys, jag som var så glad?)

Söndagens låt är: Ryan Adams - La Cienega Just Smiled

Bilder!

Om man komprimerar bilderna är de lättare att lägga upp på bloggen. Det borde jag förstås insett för längesen.

En soptunna i Elm Park. Tänkte använda detta foto som omslag till min kommande roman med just den titeln: Elm Park. Ska handla om några studenter som tröttnar på att gå till och från skolan i fruktan att bli rånade och misshandlade, och bildar tillslut sitt eget gäng. Den ska vara obefogat våldsam och mörk, och kommer hyllas som 2000-talets Brighton Rock.

Ett färgglatt träd i regnet.

Jag sitter och betraktar min ”Wall of Ireland”. Mycket nöjd med min informativa vägg. De följde med Irish Independent under en vecka. Det var en med irländska idrottsstjärnor också, men den brydde jag mig aldrig om att skaffa. Känns tryggt att ha Yeats i ryggen när jag sliter framför datorn. Han skänker stöd och kraft.
Dagens fråga: Har jag byxor på mig på bilden?
Den som svarar rätt först vinner postern med irländska politiker, och en näve salta nötter.

Mitt lärarcollage som gjorde stor succé i måndags. Kanske för att jag nästan var den ende som tog med mig något. Några hade skrivit ut en bild från clip-art, men de flesta träslöjdarna ryckte bara på axlarna. Jag känner mig som klassens pluggo. Snart kommer de knäcka mina glasögon på mitten och sno mina lunchpengar.

En vardag på gatan nedanför min.

En lördag på samma plats. Alla studenter är hemma hos mamma och får sina kläder tvättade.


En trevlig bokhandel som serverar kaffe på lördagar. Jag undrar vad det där gänget talar om, och vad tittar den lilla flickan på?

Dagens låt: Patti Smith - Free Money.

Jag blir irriterad.

Jag blir irriterad på mig själv när jag går ner till biblioteket för att plugga, och inser snabbt att det här var en kväll man skulle ha stannat hemma och läst i stället. Eller till och med sett på teve. Inget fungerar. Min hjärna är en apa som plockar löss ur en annan apas hår. Förstår ingenting. Min engelska är obefintlig. Uppsatsen ser ut att vara skriven av en mellanstadiepojke med DAMP. Förlåt mamma, jag vet alldeles för lite om DAMP. Kanske påverkar DAMP inte alls kvaliteten på uppsatser. Jag borde inte jämföra mina egna tillkortakommanden med oskyldiga DAMP-barns.

Jag blir irriterad på min sura kaffemage. Jag har ännu inte lärt mig att dosera rätt. Fick en söt liten kaffemöjäng av Ida under sommaren. Den gör jättegott kaffe i små unika mängder. Dessvärre glömde jag kaffemåttet i Cork, och använder en sked istället. I rädsla för att göra det för svagt, gör jag det alltid för starkt och får ont i hjärtat och magen. Nu har jag ont i magen och är irriterad.

Jag blir irriterad på the President of the Student Union här på UL. Här finns en bild på nöten. Den här fåntratten är en tvättäkta Fidel Castro-wannabe. Han har till och med en bild av honom vid den ledare han skriver i studenttidningen. Och den största kamp denne plojrebell leder är mot universitetet, som har höjt priset på parkeringen från 2 till 3 euro för att kunna finansiera en utbyggnad. Jag vet att jag tjatat om det här tidigare. Men vad fan! Idag har det varit protestmarsch. Det tar femton minuter att gå från var jag bor. De flesta som bor där kör bil den sträckan. Alla, mer eller mindre. Om det nu är så dyrt, varför går de inte? Det går till och med fortare. Inte ens irländarna kan väl ha missat det här med "global warming"? Men de skiter väl i att Holland sjunker, så länge de slipper promenera till skolan. Och så har han mage att jämföra sig med Castro. Han störtade tamefan en regim och tog över ett land med hjälp av Che, sin lillebrorsa, och typ femton polare. Det var närmare femtio år sedan, och ingen har flyttat på honom sedan dess. Och den här irländska skäggtomten kämpar för att sina bortskämda och lata vänner ska spara en euro i dagen på parkeringen. Vilken revolution! Jobba på din tönt! Hoppas du drunknar först när Antarktis smälter.
Jag blir irriterad på att alla studenter står bakom honom. Jag blir irriterad på alla studenter som inte vet något annat än vad de studerar, och hur mycket en pint Guinness kostar på skolpuben.

Jag blir irriterad på folk som snyter sig högljutt bland andra människor. Vad försöker de bevisa? De borde skjutas på stället. PANG!

Jag blir irriterad på min bärbara dator. Okej, jag är mycket tacksam för att jag fått låna min pappas gamla dator, men jag börjar tro att det är ett test. Varje gång jag startar den inleds en kamp mellan datorn och mig. Oftast vinner datorn. Det tar uppskattningsvis en halvtimme innan word fungerar. Ingen överdrift. Och när det väl gör det, fungerar det bara i omgångar. Mitt i en mening kan markören stanna, och jag skriver vidare förstås, utan att märka något. Den tar tio minuter att starta, och man måste starta om den två gånger för att få word att fungera. Om man har tur. Det är ett i-landsproblem förtås, men ett allvarligt sådant. Hur vana har vi inte blivit att våra datorer ska fungera, och att vi ska kunna skriva det vi vill, när vi vill? När lusten och inspirationen kommer. Och det är ju bara word, det är inga moderna hypertekniska superprogram jag använder. Word mina vänner, word!

Jag blir irriterad på alla som sitter här runtomkring mig med sin papper och böcker, och pennor och block, och knappar frenetiskt på något storslaget projekt. Och jag kan inget annat göra än att sprida min irritation. Och jag blir irriterad på dem som sitter två framför datorn, och fnittrar åt någon fånig film.

Okej, nu känns det bättre. Nu kan jag gå och ringa Ida och bara tala om roliga saker. Jag lämnar all skit här på bloggen.

Birros manifest

Glömde att länka till Marcus Birros blogg. Läs!
"Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna."

Good man!

De två grabbarna som satt bredvid mig under morgonens dubbelföreläsning var sena tillbaka efter rasten. Jag var snäll nog att lägga varsitt papper på deras tomma stolar, som föreläsaren hade delat ut.
”Did you put them here for us?” Viskade en av dem när de kom tillbaka.
“Yeah.”
“Good man, thanks!”
Jag är en god man. Det känns bra att höra, sådär tidigt på måndag morgon.
Det var svårt att hålla sig vaken dock. Föreläsaren hade en sådan röst som sakta vaggar en till sömns; hon gnager och gnäller, tillslut hör man inte ord, bara en ramsa av ljud och man faller in i dvala. Dessutom var jag mycket trött. Har haft lite problem att sova de sista dagarna. Clare har försonats med sig pojkvän och irländska hus är lyhörda. Det är bara att sätta igång CD-spelaren, lyssna på Tom Waits, och försöka tänka på annat.

Igår hade jag en sådan där produktiv söndag som man bara måste avsluta med en bra film. Så vi gick ner och hyrde en. När jag, Kathryn, och Aoife(irländskt flicknamn, uttalas Ifa)äntligen hade kommit överens, så gick vi hem med Match Point.
Mycket, mycket, mycket bra. Av geniet Woody Allen, med stilige Jonathan Rhys Meyers(från Cork!) och underbara Scarlett Johansson. Det gjorde ont att se den. Fysiskt ont. Jag blev så förbannad på huvudpersonen; hur kan han vara så dum!? Allen är verkligen grym. När han dör om några år kommer han bli hyllad som den gigant han är; som en av de riktigt stora. Och givetvis såg jag hans snygga vink till oss observanta filmtittare: Rhys Meyers figur läser Brott och Straff tidigt i filmen, och mot slutet utvecklas han till en modern Raskolnikov och utför ett våldsdåd som är spöklikt morden i Dostojevskijs mästerverk. Mycket bra. Jag sa det tjejerna, men jag är rädd att jag bara framstod som en dryg besserwisser. Vilket är precis vad jag är.
Huvudpersonen frågar också sin flickvän om hon sett hans ”Strindberg-book”, innan han springer ut i regnet och hånglar med Scarlett på en åker. Jag hade stannat inne och läst Strindberg.
Till våren ska jag arrangera en Woody Allen-festival på stipendiegränd. Vi kommer att se alla filmerna i kronologisk ordning, och äta nasi goreng. Pris: 150 kronor. Ta med egen stol.

Igår – en vecka efter att vi var där – föll en polsk kvinna från the Cliffs of Moher och dog.

Nu ska jag gå på ett seminarium. Vi ska ha med oss ett A3-papper med bilder som symboliserar vår syn på läraryrket. Såna fåniga barnuppgifter är alltså inte unika för Umeå universitetet. Jag måste ha stuckit mig på en sax som liten eller nåt, för jag hatar verkligen att klippa och klistra. Pyssel i allmänhet ger mig starka magsmärtor.
Men jag gillar pussel.

Bilder av ingenting

Okej, det här inlägget ska bli mer vardagligt och inte så bombastiskt som förra. Det ska bli stelt, diskbänksrealistiskt, och svenskt.

Häromdagen åt jag en pizza till middag. Den hade jag köpt på Tesco för 75 cent. Pizzan är förvånansvärt god för det priset. Man kan lägga på extra ost och champinjoner för att göra upplevelsen lite mer exalterande. Och krydda med peppar. Allt för att det inte ska smaka Tesco.
Den är ganska liten, så man kan bara äta den dagar då man ätit en sen lunch.
När jag tillagade pizzan tog jag ut ett galler ur ugnen och la det på köksgolvet. Det var dumt, ty gallret var hett och kanterna brände två djupa streck i plastgolvet. "Ajajajaj", tänkte jag, "det var inte bra." Strecken var alldeles vita och syntes tydligt. Illa. Smart som jag är tog jag lite blomjord och la i skårorna, sedan gnuggade jag in det med den gröna, hårda, sidan av en tvättsvamp. Då fick linjerna nästan samma färg som det smutsiga golvet, och kommer inte märkas förrän till våren då någon bestämmer sig för att storstäda. Då är jag långt uppe i Norden där ingen ilsken irländare kan nå mig.
Ta vara på det husmorstipset. Man vet aldrig när det kan behövas. Livet handlar om hur väl man gömmer sina klantigheter.
Igår åt jag en äggmacka med stora mängder kaviar. Tomas och Anni tog med sig två tuber Svennes. Hygglo! Nu har jag mycket Svennes. Svenne sparkar Kalles stjärt varje dag i veckan.

Jag skrattar åt faktumet att den här idioten var en soldat. Han kan inte vara det vassaste verktyget i skjulet.

Någon kretin har öppnat tvättmaskinsluckan innan tvätten var klar. Nu går den inte att stänga längre och vi måste alla gå i smutsiga kläder. Denna klantighet var faktiskt inte min. Jag har gjort det alldeles för många gånger för att göra det igen.
När Ida var här tvättade jag hennes kläder så de blev blå. Den klantigheten var svår att dölja. Tur att hon är snäll, och har tålamod i massor.

Dagens låt: The Faces - Ooh La La. Beviset på att Rod Stewart faktiskt har varit cool. Men det var längesen.

Igår ringde jag Brendan. Tänkte kolla om han var ledig i helgen. Det var han inte. Han skulle till Frankrike. Nästa helg skulle han till Tralee och spela in en demo. Jag fick ångest över hur vardagligt mitt liv är.

Tävling i tråkigaste uppsatstitel. Mitt förslag:
"The vocational school sector ‘remained, in some respects, the least esteemed sector in
Irish second level education’ (Logan, 1999). How true is this during the years 1930-1980?"
Våndan är min ende vän.

Neil Young

Ida sliter ett hål i min själ genom att meddela att det är Neil Young-kväll i Studion på IDUN i Umeå, nu på fredag. Fem olika band kommer framföra legendens låtar. Jag kommer inte vara där, därav hålet i min musiksjäl. Det finns inga ord som kan förklara känslan Neil Youngs musik skänker mig. Men jag kan i alla fall berätta hur jag upptäckte honom.

Först efter 3 minuter och 23 sekunder av Cortez the Killer hör man Neil Youngs röst. De 3 minuterna, och 23 sekunderna, har lärt mig mer om mig själv än någon skola eller något universitetet någonsin kommer att göra.

Sommaren 2004 var så kaotisk och spännande att jag aldrig ens hann tänka efter. Sedan kom jag hem till Sverige, till Umeå, till hösten, och till ett litet rum högst upp på pedagoggränd. Plötsligt blev allt väldigt tyst, och öde. Från att ha delat stuga med tio galna amerikanska grabbar, låg jag nu ensam i ett lånat rum med möbler som var någon annans; tavlor, böcker, gardiner, och ett gammalt fult skåp, allt var någon annans. Som elaka symboler för något som brustit under våren. Där jag satt jag i en påträngande tomhet med en hel termin av ingenting framför mig. And I just turned twenty-two, I was wondering what to do.
Föga visste jag då att den korridoren befolkades av idel trevliga människor. Det var inte deras fel, det var mitt; det var jag som fortfarande levde i något som varit och var inte redo för något nytt. Istället sökte jag tröst på Ålidhems bibliotek. Där läste jag mina böcker, och där drev jag längs hyllorna tillsammans med pensionärer och arbetslösa.
Jag tror det var under en fredagseftermiddag - då den ensamme känner sig allra mest övergiven - jag lånade hem ett par VHS-filmer med livemusik för att inte behöva plågas av tystnaden. Det råkade bli Neil Youngs ”Live Rust”, och Simon & Garfunkel från New York. Inget illa om de sistnämnda, men det var Neil Young som skulle komma att förändra mitt liv. Det var han som skulle öppna dörrarna igen.
Varje vecka gick jag ner och lånade om filmen. Jag bjöd över Per och Christer på kaffe. ”Kolla på det här! Kolla på det här!” Sa jag och visade dem Thrasher fyra gånger i rad. De undrade om de behövde vara oroliga. Jag förstod inte vad de menade; jag hade ju aldrig mått bättre! Neil hade redan inlett sin hypnos, och det syntes i mina ögon.
Den vintern spenderade jag mer tid på sängen, med händerna bakom huvudet och blicken i taket, lyssnades på Neil, än vad jag ägnade åt studier. Jag släckte ner rummet, bara gatlyktorna lyste och gav väggarna ett sken av orange, och lät Cortez the Killer dansa in genom fönstret och ta med mig över vattnet. Det fanns inget att förstå, men jag förstod det precis.
När jag väl klev upp och öppnade dörren upptäckte jag Ida. Där hade jag legat och lyssnat på Cinnamon Girl om och om igen, utan att veta att hon fanns i rummet intill. Jag flyttade, men vi fortsatte att träffas. Jag skaffade ett eget rum, där allt var mitt; och jag tog med mig Neil.
Jag minns första gången Ida hälsade på. Det var lite nervöst och fumligt, nu när vår relation slitits från tryggheten i en gemensam korridor. Nu var det på helt andra villkor. Jag spelade inte Neil den kvällen. Kanske var jag rädd att hon inte skulle gilla honom. Då vore det ju ingen mening att fortsätta. Jag spelade Johnny Cash istället. Hennes åsikter om honom kunde jag hantera.
Tiden gick och vi sågs allt oftare. En natt när vi kommit hem från krogen slängde jag in ”Live Rust” i DVD-spelaren. Vid det här laget hade Christer varit snäll nog att bränna ut den åt mig, så jag slapp springa på biblioteket hela tiden. Ida somnade inte, hon var frälst, och jag visste att det här var på riktigt. Jag tror det var Neils entusiasm under Like A Hurricane - hans blick - som fick henne att förstå. Och jag förstod att det här, det kunde bli något riktigt fint.
Det har blivit många nätter tillsammans med Neil sedan dess. Och det går inte en dag utan att jag längtar till nästa.

Innan jag åkte hit till Irland brände jag ut en skiva med mina Neilfavoriter. Det är fullständigt omöjligt förstås; man lägger till och väljer bort, och sliter sitt hår. Detta blev tillsist resultatet (jag döpte skivan till ”Limerick Dream”, för det kändes så Neil Youngish):

1. Out on the Weekend
2. Four Strong Winds
3. My My, Hey Hey (Out of the Blue)
4. Thrasher
5. Pocahontas
6. Powderfinger
7. Cortez the Killer
8. Cinnamon Girl
9. Like a Hurricane
10. Sedan Delivery
11. The Needle and the Damage Done
12. Medley: The Loner, Cinnamon Girl, Down by the River
13. Helpless
14. After the Goldrush
15. A Man Needs a Maid

Alla borde ge Neil chansen att förbättra sina liv, och enligt mig är de där låtarna en bra början. Eller så kan ni gå till Studion imorgon.

Nu sitter jag framför fönstret i mitt lånade rum här i Limerick. Jag blickar ut över ett nedsläckt hus. På vardera sida står en gatlykta. En bil kommer och går. Det blänker till på den blöta gatan. Jag tänker tillbaka på den hösten för två år sedan – den magiska hösten. Neil är på stereon och jag känner mig trygg. Har känt mig trygg ändå sedan dess.
Jag vågar inte ens tänka på vem jag hade varit idag, om jag det inte varit Neil jag tagit med mig hem från biblioteket den dagen.

The motel of lost companions,
Waits with heated pool, and bar.
But me I’m not stopping there,
Got my own row left to hoe,
Just another line in the field of time.

Plötsligt händer det!

Ha! Där poppade den upp. En iallafall. En bild angående inlägget under, Tomas och Alex betraktar klipporna:

Kultur, klippor, och en kazak.

Aah...det var en lång och händelserik helg där man inte behövde ägna en tanke åt uppsatser om irländsk yrkesutbildning. Men alla helger tar slut. Lördag blir måndag. Nu är det onsdag, det regnar ute, och knapparna smattrar i den kalla datasalen.

Lördagen var briljant. Kanske det finaste vädret sedan jag kom till Limerick. Sol hela dagen. Vi gick på staden, käkade lunch på "Java's"(tredje gången för mig, men ingen verkar ännu känna igen mig. När ska jag uppnå min dröm att kunna gå in på ett café, säga "det vanliga", och alla ska förstå? De ska dessutom hälsa mig vid namn och hålla mitt bord ledigt.), och letade en halsduk åt broder. Sedan gick vi på Tesco där Tomas frossade i det lokala utbudet av glutenfria varor. Vilket verkade ganska stort. Vi åkte hem och lagade god mat. Drack vin. Sedan Beckett!
Det var stort. En gammal mörk teater som mest liknade en grotta. Det välkända trädet som enda dekor, tillsammans med en sten. Vladimir och Estragon kom ut. Perfekt klädda i äkta luffarstil. Estragon satt sig på stenen och försökte få av sin sko. "Nothing to do!" Inget hände. Men ändå hände allt. Två timmar senare var det över. Då kom en Hitchcock-liknande figur ut med käpp och hatt, och tackade oss för att vi kom, och gav oss lite Beckett-trivia. Det gjorde upplevelsen femstjärnig.
Jag tror vi alla var nöjda. Kathryn från huset hade också hängt på. Han erkände att hon somnat till under andra akten, men gillade det ändå.
Aldrig har meningslösheten porträtterats så perfekt. Det är tragiskt, det är komiskt; och det är jävligt frustrerande.
Sedan tog vi en öl på The Hurler's, innan vi gick hem och sov.

På söndag åkte vi på utflykt. Alex, en Erasmus-student från Österrike följde med och gav turen en internationell prägel. Tomas och Anni hade nog inte riktigt förstått vad vi skulle se, och följde bara med för att jag bad dem. "Varför inte?" tänkte de, "låt oss åka och kolla på de där förbannade klipporna." Därför blev det desto roligare när vi åkt buss två timmar och kom fram till ett turistmecka mitt i ingenstans, gick upp på en kulle, och plötsligt stog vid randen av ett 200 meter fritt fall rakt ned i Atlanten. Det var faktiskt in svindlande syn. Mycket cool.(Var meningen att det skulle vara ett par bilder här, men det fungerar förstås inte. Ska försöka lägga dem i ett eget inlägg. Annars får det vara.)

I måndags visade jag dem universitetet, och vi åt en riktigt god lunch på The Stables. Sedan hade jag min redovisning om Multiple Intelligences som inte bara gick bra, utan dessutom var rolig att genomföra. Jag älskar woodwork-klasserna. Har aldrig sett killar som är mer så laid back, men ändå inte dumma.
Vi firade det hela med god middag och bio. Borat! Vilken galning. Fullständigt vansinnig. Hysteriskt rolig. Biografen exploderade ett par gånger. Även om inte allt är kul - ibland är det rakt igenom otäckt - så finns det något för alla. Kanske. Jag menar vem tycker inte det är kul när två nakna pseudokazakstanier brottas nakna i ett hotellrum och jagar varandra genom korridorerna?

Nu är det onsdag, som sagt, och jag måste hitta någon gammal yrkesutbildningsräv att intervjua. Jag behöver låna en irländsk morfar.

Brorsan på Beckett!

Ikväll kommer min bror och hans flicka. Det blir trevligt. Jag har planerat in några aktiviteter - notera: JAG har planerat, vad de vill göra spelar ingen roll. Imorgon blir det Limerick City, och som om inte det vore deprimerande nog tänker jag ta med dem på teater, Samuel Beckett's I Väntan på Godot. Jesper, om du läser det här från något skitigt Internethak i Manchester, så hoppas jag att du vrider dig i smärtor av avundsjuka. Nå? Vi spelade upp samma drama, för oss själva, under två mytomspunna kvällar i mars(?), det var mäktigt. Även fast jag kände att din sambo motarbetade oss lite.
Becketts tillsynes svävande huvud:

På söndag tar vi förmodligen bussen ut på landet, ut mot havet, och The Cliffs of Moher. Det ska tydligen vara något spektakulärt. Då får de även chansen att se den vackra irländska landsbygden som man kan läsa om i turistguiderna, men som man inte tror existerar när man befinner sig i Limerick.
Innan de kommer bör jag hinna med lite skolarbete, och städa huset(med speciellt fokus på mitt eget rum. Kanske rengör jag till och med spegeln som varit kladdig efter personen före mig bodde där. Vad hon gjort vågar jag inte ens tänka på.) Det är ju tänkt att mitt rum ska funktionera lite som ett Bed & Breakfast. Själv får jag sova på soffan i vardagsrummet tillsammans med spindlarna. Men vad gör man inte!

Trevlig helg!

Folk

Jag sänker mina krav på medmänniskor, eller är alla trevliga här? Knappast.
Eftersom jag inte har samma standardutbud på vänner som i Umeå, tvingas jag göra det bästa av det sällskap jag har. För jag är inte den som går med i svenskfinska nationen bara för att ha någon att basta med. Eller ja, ni förstår vad jag menar. Jag är inte översocial, men inte motsatsen heller. Iallafall, i Umeå har man ju telefon och ICQ och fan vet allt, och det är bara trycka på ett par knappar eller skriva ett par ord, och styra upp en liten träff så man inte behöver känna sig ensam och obetydlig. "Tillsammans är man mindre ensam" typ. Ska vara en bra bok har jag hört. Här är det inte lika lätt. Så när väl sällskap erbjuds, bör man ta det, och kanske inte vara så kräsen. Jag är inte lika noga här. Jag letar inte misstag hos människorna omkring mig, för hittar jag fel är det ju jag som går miste om något. Därför umgås jag bara med människor i tiominutersperioder; så jag inte hinner börja tycka illa om dem.
Men jag gillar de flesta här. Inbillar jag mig. Igår när jag kom hem efter mitt sena - men produktiva - biblioteksplugg, hade Stephen en gammal kompis på besök. John hette han. Tjugosju kanske, arkeolog, mörkt hår, huvtröja, jeans. Inget speciellt. Jag satt mig ner med dem och blev bjuden på tjeckisk öl. Det är ju det man vill ha efter en solitär tillvaro i ett tyst bibliotek. Trevligt folk. Lättsamt prat. Kanske till och med ett skratt. Hans beskrivning av arkeologyrket var intressant; det var inte alls som i Indiana Jones(som om någon verkligen trodde det!). Det var mest att stå och röka och kolla att så inte arbetarna grävde sönder något värdefullt, vilket aldrig hände. Så med andra ord var det bara att stå och röka, och håva in en jävla massa kosing. Rolig var han också. De pratade om att gå på puben, och kanske vara med i ett sånt där "Table quiz". De har det här ibland. Frågesport vid olika bord och vinnaren får öl och drinkar, typ. Table quiz. "Yeah they are fun," sa John lite skeptiskt, "it's just that I don't know that much about tables." BUHAHAHAHA! Jag märkte hur mycket jag saknat ironi.
Ikväll ska jag gå hem till en lirare och förbereda en föreläsning. Det blir spännande. Hoppas dom är lika trevliga.

Dagens låt: Joni Mitchell - Woodstock

Angående artighet

Häromdagen stoppades jag av tre polska medelålderskvinnor med alldeles för blont hår, och alldeles för skrikiga kläder. De frågade efter närmaste busshållplats. Eller, det var mer ett krav att få veta: ”WHERE IS BUS STOP?” Jag skriver det med stora bokstäver för det var så hon sa det. Väldigt otrevligt och bryskt. ”You mean, excuse me could you tell me where the bus stop is?” Ville jag säga, men jag pekade dem bara åt rätt håll. Det var typ hundra meter bort.
Jag hade inte blivit så stött om det inte hade varit för att jag blivit van den irländska artigheten. Mycket illa kan man säga om irländarna, men deras artighet och vänlighet kan man inte klaga på. Hade en irländare stoppat mig hade det förmodligen låtit så här:
”Ay mate, you wouldn’t happen to know where I could find the bus stop at this place?”
“It’s right over there.” Skulle jag svarat.
”Good man!”
Hade det varit en kvinna, hade hon kanske sagt:
”Excuse me love, do you know where the nearest bus stop is?”
“Oh, it’s right over there.”
“Thanks a million!”
Så vackert och fint, och båda parter fortsätter sin dag med ett leende på läpparna. Efter mötet med polskorna blev jag bara arg, ökade takten på stegen, och volymen på mp3-spelaren.
Jag hävdar att man kan mäta artighet i antal meter mellan personen som stannar och håller upp dörren och den som kommer efter. Här på universitet passerar man genom många dörrar under en dag, och jag har noterat att det nästan alltid är någon som håller upp den. Jag vågar nästan påstå att artighet på Irland är så högt som sju meter, medan det bara är tre, kanske fyra i Sverige. Beroende på var man är förstås. I Stockholm är det runt en halv meter. Här tackar man jämt också, högt och tydligt, inte bara ett mummel som hemma. Överallt, till och med när man kliver av bussen. Alla passagerna går på rad och tackar chauffören en efter en: ”thanks!”, ”cheers!”, ”thank you!”, ”good man!”, och så vidare. Trevligt.
Man blir glad. Ger man lite artighet, får man så mycket tillbaka. Det är så lätt att göra samhället lite bättre. Om vi bara håller upp dörren lite längre, tackar för oss, och slänger skräpet i soptunnan(något irländarna är värdelösa på, men mer om det en annan gång).
"Be not inhospitable to strangers, lest they be angels in disguise."

Kom just från en gruppträff som aldrig blev av. Vi skulle mötas; jag, en amerikanska, och en irländare, och diskutera en redovisning. Den är inte för om ett par veckor, men någon kom med förslaget att mötas redan nu. Irländaren tror jag det var. Han kom inte, förstås. Jag och tjejen från Connecticut pratade lite om Limerick och allt möjligt, sen gick vi. Amerikanarna är trevliga och lätta att tala med. De är så coolt collegefilm-avslappnade med sina släpiga accenter: "Yeeeaah, weeeell, there's like no Starbucks in Limerick, that sucks."
Irländaren var väl för bakfull för att komma. Igår var det Halloween och alla var fulla och galna, och utklädda, och högljudda, och fulla, och galna, och saboterade bussarna så det slutade gå(det sa de på nyheterna). Alla, utom gänget i mitt hus. Vi är lite äldre, sådär tjugosex typ. Vi har gjort bort det där. Vi sitter och ser på TV istället, och skakar på huvudet och raketerna de fyrar av utanför fönstret, flaskorna som kastas i backen, och flickornas fjortisskratt. "Barn!" säger vi, och känner oss mogna.

Stig Larsson och Plura Jonsson är två personer som verkligen borde ha en blogg.

Om Eldkvarn spelade live här i Limerick ikväll, skulle jag tömma mitt kontokort och offra båda armarna för att få se dem. Jag råkade bränna ut en skiva med ett par låtar när Ida var här. Det skulle jag aldrig ha gjort. Nu dansar jag med min egen spegelbild till "Ett Hus på Stranden", och "Man Över Bord" sänder rysningar efter ryggen, som den alltid gör.
När ska de spela på Skulefestivalen? Det är dagens fråga. Händer det inte snart så startar jag en namninsamling. TA PLURA TILL SKULE!

Det var allt.