Modesta minnen och en trevlig helg!

Vissa låtar är så bra att under ögonblicket du hör dem för första gången stannar allt annat upp. Inget tycks existera förutom du och musiken, och för resten av ditt liv kan du minnas den stunden varje gång du hör låten.
Första gången jag hörde Float On med Modest Mouse var på en elektronikaffär i New York. Ray skulle köpa en i-pod, och under tiden gick jag och Gareth runt i butiken och glodde på dyra prylar vi aldrig skulle ha råd med. Vi hamnade i TV-avdelningen. Alla apparaterna spelade musikvideos från någon konstig kanal. Där var den. Jag stod som förstelnad. Så enkel, så klockren, så vacker! Jag blev alldeles tyst. När låten var slut läste jag namnet på gruppen, Modest Mouse. ”Kom ihåg det!” Sa jag till Gareth. För själv visste jag inte vad modest betydde, och jag kan aldrig komma ihåg saker jag inte vet vad det är. Det betyder förstås samma sak på svenska, men jag hade ändå inte vetat vad det innebar.
”Glöm det inte!”
”Nej då.” Sa Gareth.
Ray köpte sin i-pod och vi gick vidare, och in på första bästa skivaffär. Det råkade bli ett sånt där mysigt ställe som man kan stanna en hel dag om man vill; där de säljer skivor, böcker, och serverar kaffe. Jag plockade upp min Modest Mouse-skiva, med den briljanta titeln "Good News for People who Love Bad News". Köpte On the Road också. Mannen bakom kassan tyckte att jag skulle köpa något av Bukowski istället, eftersom de var en låt om honom på skivan. ”Mmm…” sa jag och nickade. Jag skäms över att säga det, men då visste jag inte ens vem Bukowski var.
Skivan är otroligt bra, och jag lyssnar på den än. Float On kan mycket väl vara 2000-talets bästa låt, och den blir till och med bättre om man lyssnar på spåret innan före, The World at Large tror jag det heter. Den är som ett intro till Float On. Varje gång jag varit på Community har jag(eller Per när jag varit för tråkig – för han vet att den får mig på fötter)fyllekrävt att de spelar Float On. Och varje gång dansar vi som galningar. Få låtar får en att må så bra. Alla problem försvinner. Det spelar ingen roll om man har tentaångest, ryggskott, studieskulder, ett tråkigt heltidsjobb, eller kärleksbekymmer, eller alltihop, vi kommer alla flyta vidare ändå.

”I backed my car into a cop car the other day,
Well he just drove of sometimes life’s okay!”

Jag hade ett annat sånt "moment of clarity" vad det gäller musik i bussen hem från Härnösand för sex år sedan. Christer satt bredvid mig och vi delade som bröder på hans minidisc. ”Lyssna på det här,” sa han. Det var Björn Afzelius – Bland Bergen i Glencoe. Men den historien är ett annat - och mycket längre - blogginlägg.
Ååh vilken nostalgi! Jag kan inte låta bli att tänka på det. Jag skrattar och gråter. Björn, Estlandsfärjan, studenten. Vilka grejer! Hur många avgångsklasser sjöng Farväl till Släkt och Vänner på lastbilsflaket? Jag minns plötsligt hur Perka brukade härma hunden som skäller i slutet av Bland Bergen…Haha! Minns du det Christer? Vilket underbart vansinne.
Min syster tar studenten till våren. Jag undrar om de har någon Björn.

Okej, jag vet inte hur jag kom in på allt det där. Minnen. Skulle bara önska er en trevlig novemberhelg; tänd ett par ljus, läs en bok, se en film, ring en vän, drick kaffe, lyssna på ljuv musik, ta en promenad, baka en kaka, laga en god middag, drick vin, skratta, kramas...allt ni vill! Vilken harmoni jag sprider idag! Själv ska jag till Dublin och möta upp med Jesper, David, och Elisabeth. Denna Elisabeth vet jag inte vem det är. Men hon måste vara en alldeles särskilt fin människa för att ha accepterats in den unika gruppen. Man skulle nästan kunna säga att hon ersatt mig. Ha! Som om det skulle vara möjligt!?(Här skulle jag kunnat ha en smiley, men letar ni efter smileys är ni på fel blogg. Jag spyr och spottar på smileys. Det är själva symbolen för det svenska språkets förfall. Förstod ni inte att jag var humoristisk är det ert problem, och inte mitt. Varför började jag tänka på smileys, jag som var så glad?)

Söndagens låt är: Ryan Adams - La Cienega Just Smiled