Folk
Jag sänker mina krav på medmänniskor, eller är alla trevliga här? Knappast.
Eftersom jag inte har samma standardutbud på vänner som i Umeå, tvingas jag göra det bästa av det sällskap jag har. För jag är inte den som går med i svenskfinska nationen bara för att ha någon att basta med. Eller ja, ni förstår vad jag menar. Jag är inte översocial, men inte motsatsen heller. Iallafall, i Umeå har man ju telefon och ICQ och fan vet allt, och det är bara trycka på ett par knappar eller skriva ett par ord, och styra upp en liten träff så man inte behöver känna sig ensam och obetydlig. "Tillsammans är man mindre ensam" typ. Ska vara en bra bok har jag hört. Här är det inte lika lätt. Så när väl sällskap erbjuds, bör man ta det, och kanske inte vara så kräsen. Jag är inte lika noga här. Jag letar inte misstag hos människorna omkring mig, för hittar jag fel är det ju jag som går miste om något. Därför umgås jag bara med människor i tiominutersperioder; så jag inte hinner börja tycka illa om dem.
Men jag gillar de flesta här. Inbillar jag mig. Igår när jag kom hem efter mitt sena - men produktiva - biblioteksplugg, hade Stephen en gammal kompis på besök. John hette han. Tjugosju kanske, arkeolog, mörkt hår, huvtröja, jeans. Inget speciellt. Jag satt mig ner med dem och blev bjuden på tjeckisk öl. Det är ju det man vill ha efter en solitär tillvaro i ett tyst bibliotek. Trevligt folk. Lättsamt prat. Kanske till och med ett skratt. Hans beskrivning av arkeologyrket var intressant; det var inte alls som i Indiana Jones(som om någon verkligen trodde det!). Det var mest att stå och röka och kolla att så inte arbetarna grävde sönder något värdefullt, vilket aldrig hände. Så med andra ord var det bara att stå och röka, och håva in en jävla massa kosing. Rolig var han också. De pratade om att gå på puben, och kanske vara med i ett sånt där "Table quiz". De har det här ibland. Frågesport vid olika bord och vinnaren får öl och drinkar, typ. Table quiz. "Yeah they are fun," sa John lite skeptiskt, "it's just that I don't know that much about tables." BUHAHAHAHA! Jag märkte hur mycket jag saknat ironi.
Ikväll ska jag gå hem till en lirare och förbereda en föreläsning. Det blir spännande. Hoppas dom är lika trevliga.
Dagens låt: Joni Mitchell - Woodstock
Eftersom jag inte har samma standardutbud på vänner som i Umeå, tvingas jag göra det bästa av det sällskap jag har. För jag är inte den som går med i svenskfinska nationen bara för att ha någon att basta med. Eller ja, ni förstår vad jag menar. Jag är inte översocial, men inte motsatsen heller. Iallafall, i Umeå har man ju telefon och ICQ och fan vet allt, och det är bara trycka på ett par knappar eller skriva ett par ord, och styra upp en liten träff så man inte behöver känna sig ensam och obetydlig. "Tillsammans är man mindre ensam" typ. Ska vara en bra bok har jag hört. Här är det inte lika lätt. Så när väl sällskap erbjuds, bör man ta det, och kanske inte vara så kräsen. Jag är inte lika noga här. Jag letar inte misstag hos människorna omkring mig, för hittar jag fel är det ju jag som går miste om något. Därför umgås jag bara med människor i tiominutersperioder; så jag inte hinner börja tycka illa om dem.
Men jag gillar de flesta här. Inbillar jag mig. Igår när jag kom hem efter mitt sena - men produktiva - biblioteksplugg, hade Stephen en gammal kompis på besök. John hette han. Tjugosju kanske, arkeolog, mörkt hår, huvtröja, jeans. Inget speciellt. Jag satt mig ner med dem och blev bjuden på tjeckisk öl. Det är ju det man vill ha efter en solitär tillvaro i ett tyst bibliotek. Trevligt folk. Lättsamt prat. Kanske till och med ett skratt. Hans beskrivning av arkeologyrket var intressant; det var inte alls som i Indiana Jones(som om någon verkligen trodde det!). Det var mest att stå och röka och kolla att så inte arbetarna grävde sönder något värdefullt, vilket aldrig hände. Så med andra ord var det bara att stå och röka, och håva in en jävla massa kosing. Rolig var han också. De pratade om att gå på puben, och kanske vara med i ett sånt där "Table quiz". De har det här ibland. Frågesport vid olika bord och vinnaren får öl och drinkar, typ. Table quiz. "Yeah they are fun," sa John lite skeptiskt, "it's just that I don't know that much about tables." BUHAHAHAHA! Jag märkte hur mycket jag saknat ironi.
Ikväll ska jag gå hem till en lirare och förbereda en föreläsning. Det blir spännande. Hoppas dom är lika trevliga.
Dagens låt: Joni Mitchell - Woodstock
posted by Mikael at 16:33
4 Comments:
Det är ju tur att du har dina vänner kvar när du kommer hem då broder. Tror inte du ska analysera dom du träffar eftersom du vet i grunden att du inte kommer att ha nån djupare vänskap med någon du umgås med i 4-5 månader.
Det verkar vara ett intressant stalle du befinner dig pa.
Alltid lika harligt att fa lasa det du skrivit. Orden flodar i en sadan harlig takt...underbart!
Ta hand om dig, Mikael!
Tjena Micke!
Skulle inte lantbrevbäring i Nordingrå vara bättre än att tillbringa vardagarna med 'Paddys*??? ;-) Gunnar Karlström saknar dig nog :-)
Hej förresten! Läget? fick din bloggadress av pappsen din. Jag jobbar nu inom lokal-tv, granne med honom (vi sänder nyheter från Sollefteå, Kramfors och Härnösand). Du har verkligen en litterär ådra måste jag säga, kanske en karriär som 'Korre' skulle passa dig?
Hur som helst kul att det går bra för dig! Hälsn. Per-Arne från Posten i Kramfors
Tack för kommentarerna!
Teglund, du har helt rätt förstås. Man måste ju bjuda till litegrann för att överleva socialt. Men det känns förbannat skönt att dörren på Hällgumsgatan alltid är öppen.
Och Malin, jag tittar in på er resdagbok då och då(och borde förstås kommentera där - inte här.) och blir alltid lika avundsjuk på vädret och vyerna. Fortsätt ha det bra där borta!
Och Per-Arne - vars kommentar droppade inte när jag skriver detta - mycket roligt! Kanske vore den ultimata kompromissen en irländsk pub i Nordingrå. Men då skulle väl Gunnar aldrig komma hem från sin långa runda.
Ha det bra!
Post a Comment
<< Home