Angående artighet

Häromdagen stoppades jag av tre polska medelålderskvinnor med alldeles för blont hår, och alldeles för skrikiga kläder. De frågade efter närmaste busshållplats. Eller, det var mer ett krav att få veta: ”WHERE IS BUS STOP?” Jag skriver det med stora bokstäver för det var så hon sa det. Väldigt otrevligt och bryskt. ”You mean, excuse me could you tell me where the bus stop is?” Ville jag säga, men jag pekade dem bara åt rätt håll. Det var typ hundra meter bort.
Jag hade inte blivit så stött om det inte hade varit för att jag blivit van den irländska artigheten. Mycket illa kan man säga om irländarna, men deras artighet och vänlighet kan man inte klaga på. Hade en irländare stoppat mig hade det förmodligen låtit så här:
”Ay mate, you wouldn’t happen to know where I could find the bus stop at this place?”
“It’s right over there.” Skulle jag svarat.
”Good man!”
Hade det varit en kvinna, hade hon kanske sagt:
”Excuse me love, do you know where the nearest bus stop is?”
“Oh, it’s right over there.”
“Thanks a million!”
Så vackert och fint, och båda parter fortsätter sin dag med ett leende på läpparna. Efter mötet med polskorna blev jag bara arg, ökade takten på stegen, och volymen på mp3-spelaren.
Jag hävdar att man kan mäta artighet i antal meter mellan personen som stannar och håller upp dörren och den som kommer efter. Här på universitet passerar man genom många dörrar under en dag, och jag har noterat att det nästan alltid är någon som håller upp den. Jag vågar nästan påstå att artighet på Irland är så högt som sju meter, medan det bara är tre, kanske fyra i Sverige. Beroende på var man är förstås. I Stockholm är det runt en halv meter. Här tackar man jämt också, högt och tydligt, inte bara ett mummel som hemma. Överallt, till och med när man kliver av bussen. Alla passagerna går på rad och tackar chauffören en efter en: ”thanks!”, ”cheers!”, ”thank you!”, ”good man!”, och så vidare. Trevligt.
Man blir glad. Ger man lite artighet, får man så mycket tillbaka. Det är så lätt att göra samhället lite bättre. Om vi bara håller upp dörren lite längre, tackar för oss, och slänger skräpet i soptunnan(något irländarna är värdelösa på, men mer om det en annan gång).
"Be not inhospitable to strangers, lest they be angels in disguise."

Kom just från en gruppträff som aldrig blev av. Vi skulle mötas; jag, en amerikanska, och en irländare, och diskutera en redovisning. Den är inte för om ett par veckor, men någon kom med förslaget att mötas redan nu. Irländaren tror jag det var. Han kom inte, förstås. Jag och tjejen från Connecticut pratade lite om Limerick och allt möjligt, sen gick vi. Amerikanarna är trevliga och lätta att tala med. De är så coolt collegefilm-avslappnade med sina släpiga accenter: "Yeeeaah, weeeell, there's like no Starbucks in Limerick, that sucks."
Irländaren var väl för bakfull för att komma. Igår var det Halloween och alla var fulla och galna, och utklädda, och högljudda, och fulla, och galna, och saboterade bussarna så det slutade gå(det sa de på nyheterna). Alla, utom gänget i mitt hus. Vi är lite äldre, sådär tjugosex typ. Vi har gjort bort det där. Vi sitter och ser på TV istället, och skakar på huvudet och raketerna de fyrar av utanför fönstret, flaskorna som kastas i backen, och flickornas fjortisskratt. "Barn!" säger vi, och känner oss mogna.

Stig Larsson och Plura Jonsson är två personer som verkligen borde ha en blogg.

Om Eldkvarn spelade live här i Limerick ikväll, skulle jag tömma mitt kontokort och offra båda armarna för att få se dem. Jag råkade bränna ut en skiva med ett par låtar när Ida var här. Det skulle jag aldrig ha gjort. Nu dansar jag med min egen spegelbild till "Ett Hus på Stranden", och "Man Över Bord" sänder rysningar efter ryggen, som den alltid gör.
När ska de spela på Skulefestivalen? Det är dagens fråga. Händer det inte snart så startar jag en namninsamling. TA PLURA TILL SKULE!

Det var allt.