Jaha, då var det dags igen.

Klockan fem imorse stog jag bredvid tjugo pojkslynglar från Kanada och köade till incheckningen på Arlanda. Det var glada och högljudda, och brydde sig inte ett skit om flygplatsregler. De hade tydligen vunnit hockey-VM för juniorer. Om man kan tror medaljerna de hade runt halsen.
Få är så obekymrade som unga ishockeyspelare. De tycks inte ha ett problem i världen. Och varför skulle de? De är unga, framgångsrika, och kommer bli tio gånger så rik som hela personalen i ett vanligt svenskt lärarrum tillsammans, utan att ens skriva en ynka tenta.

Jag är tillbaka. Tillbaka i Limerick. Tillbaka i biblioteket. Det känns absurt. Känns som jag aldrig varit här, som att det var i ett annat liv. Samtidigt känns det som igår. Som om ingenting har hänt.
Nu har ångesten stegrats. Till obekväma höjder. Till ont-i-magen-hela-dagen-höjder. Jag vet inte varför. Jag brukar inte oroa mig. Å andra sidan brukar jag inte skriva tentor heller. Nu har jag tre på tio dagar. Aj. Jag brukar tro på mig själv. I grunden har jag en väldigt trygg, nästan irriterande stark, tro på mig själv. En tro som nu vacklar. Jag vet inte varför. Misslyckande väntar runt krönet. Med en snara och en lie.

Stephen satt i köket med två polare och pluggade när jag steg in. Det var papper och laptops överallt. (Alla pluggar nu. Alla. Biblioteket är fullt. Det gör saken bara värre.) Han frågade hur jag hade haft det och så.
"It feels weird coming back." Sa jag.
"You mean, it feels shit." Sa han och skrattade sitt bullriga skratt.
Jag kunde inte förneka. Nog hade det varit bra skönt att sitta i farfars gamla fåtölj på stipendiegränd, eller i en soffa i Kramfors, med en Klas Östergren-roman i knäet, och en kaffe på bordet, och bara ta det lugnt. Bara sitta ner och ta det lugnt.
Jag vill vara mammaledig.

Jag är rädd att veckans bloggning kommer handla mycket om ångest och studier. Kanske borde jag inte ha återtagit skrivandet alls. Kanske blir det inget heller. Kanske bordar jag ett skepp och sticker till mexikanska golfen och börjar jobba på en oljerigg. Som Levon Helm gjorde när buropen blev för krävande.

Julen var fantastiskt som vanligt, nyår likaså. Synd att det gick så fort. Alldeles för fort.