London Calling!
Ikväll åker jag till London. Det känns spännande. Jag ska träffa två killar som jag jobbade med för två år sedan på ett YMCA-läger i Wisconsin. Vi har inte setts sedan dess. Det var även tänkt att Colin från Glasgow skulle vara med. Dessvärre har hans pappa råkat ut för en stroke. Så det blir bara de två små brittiska smurfarna och jag.
London. Stor stad har jag hört. Tur att en av killarna bor där, så man vet var man ska gå, vad man ska göra, och vilken pub man ska besöka.
Tar lite emot förstås, ganska mycket, att besöka det där imperialistiska skitlandet som orsakat så mycket smärta för mitt kära Irland. Åttahundra år av förtryck. Det glömmer man inte. En helg kan de få, men inget mer. Och jag köper inga souvenirer!
Min lille lingvistiklärare Paschal och jag är riktiga polare nu. Han kan förmodligen alla språk som finns. Förutom finska. Vem vill kunna finska? Idag frågade han om mat fortfarande heter mat i svenskan. "Det vet du gubben!" Sa jag. Sen lämnade vi hela klassen och tog en frappuccino i caféterian och kliade varandra mellan tårna.
Han har så många intressanta åsikter. Jag har inte hört han säga ett positivt ord om Irland. Han tycker hela idén om att återinföra irländskan är idiotisk, och säger att det "never had a snowball's chance in hell." Han använder så fina uttryck, den lille Paschal. På tisdag ska jag intervjua honom. Kanske blir jag hans Boswell; The Life of an Angry Irish Academic.
Andra saker som inte har något med det övriga att göra:
The Kooks gör skön och glad musik.
En bra Bondfilm är fortfarande inte en bra film.
Saker man gör i fyllan kan man få ångra länge, eller hur Calle Jonsson?
Seinfeld kommer alltid vara tidernas bästa sitcom, även fast skratten smakar lite surt just nu.
Jag har inte sett en sekund av Idol, och det har gjort mig till en lycklig man.
Så, då har jag lättat mitt hjärta en aning. Jag har hört att man ska göra det innan man flyger. Enligt Ryanairs nya baggagerestriktioner får man bara ta med sig en viss mängd tillbakahållen frustration.
Dagens låt: The Smiths - Panic
London. Stor stad har jag hört. Tur att en av killarna bor där, så man vet var man ska gå, vad man ska göra, och vilken pub man ska besöka.
Tar lite emot förstås, ganska mycket, att besöka det där imperialistiska skitlandet som orsakat så mycket smärta för mitt kära Irland. Åttahundra år av förtryck. Det glömmer man inte. En helg kan de få, men inget mer. Och jag köper inga souvenirer!
Min lille lingvistiklärare Paschal och jag är riktiga polare nu. Han kan förmodligen alla språk som finns. Förutom finska. Vem vill kunna finska? Idag frågade han om mat fortfarande heter mat i svenskan. "Det vet du gubben!" Sa jag. Sen lämnade vi hela klassen och tog en frappuccino i caféterian och kliade varandra mellan tårna.
Han har så många intressanta åsikter. Jag har inte hört han säga ett positivt ord om Irland. Han tycker hela idén om att återinföra irländskan är idiotisk, och säger att det "never had a snowball's chance in hell." Han använder så fina uttryck, den lille Paschal. På tisdag ska jag intervjua honom. Kanske blir jag hans Boswell; The Life of an Angry Irish Academic.
Andra saker som inte har något med det övriga att göra:
The Kooks gör skön och glad musik.
En bra Bondfilm är fortfarande inte en bra film.
Saker man gör i fyllan kan man få ångra länge, eller hur Calle Jonsson?
Seinfeld kommer alltid vara tidernas bästa sitcom, även fast skratten smakar lite surt just nu.
Jag har inte sett en sekund av Idol, och det har gjort mig till en lycklig man.
Så, då har jag lättat mitt hjärta en aning. Jag har hört att man ska göra det innan man flyger. Enligt Ryanairs nya baggagerestriktioner får man bara ta med sig en viss mängd tillbakahållen frustration.
Dagens låt: The Smiths - Panic
posted by Mikael at 17:08
0 Comments:
Post a Comment
<< Home