Fin.

Det är över mina vänner, det är över. Känner mig ambivalent och tom. Vad gör jag nu?

Sista tentan hade kunnat gå mycket bättre. Hade otur med valet av frågor. Men jag orkar inte tänka på det nu. Ny ska jag hem och göra tvåhundra pappersflygplan av alla mina noteringar, och sen aldrig mer tänka på det här. För det är väl så man gör som student?
Eftermiddagstenta är avskyvärt.

Jag vet inte om han driver med mig, men Jesper säger att jag har en restuppgift som väntar på mig därhemma, "Didaktik - vad betyder det för dig?" Jag klarar det inte. Allvarligt. Jag pallar inte. Inte en gång till. Jag har ju skrivit den uppsatsen nio gånger redan. Fem på svenska, tre på engelska, och om jag inte minns fel skrev jag en på esperanto när jag gick i åttan.
Det kan inte vara sant.
Plötsligt överväger jag att stanna.

Det är blir sista inlägget. Den irländska kupan ska tömmas och städas. Den finns inte längre. Med den dör bloggen. Speciellt när rucklet vi ska flytta till nu saknar Internet. Men det är bara bra, intalar jag mig själv. Varker Internet eller telefon, och bara SVT, det blir bra det.
Får för mig att det var en massa saker jag glömde att skriva.
Ida och jag satt och skrev en massa små listor om Irland när hon var här. De blev aldrig tryckta. Sparar dem till memoarerna. Kapitlet om den här tiden ska heta: En kopp kaffe vid motorvärmaren, eller något bättre. Har ingen fantasi just nu.

Konstigt det här med bloggande. Det betyder ju ingenting, intalar man sig själv, man gör det bara för att det är kul - vilket förstås är sant, men nog betyder det lite mer. På annandagen kom en gammal vän(som alltid är så snäll och fin) fram till mig och sa att hon alltid läste min blogg innan hon gick ut och läxade upp sina elever. Sedan gav hon mig en kram. Det gjorde mig så glad och varm att jag nästan blev gråtfärdig.
Så alla som visat någon slags uppskattning: tack!
(Jag vill att ni känner samma sak när ni läser det här, som ni känner när ni ser sista avsnittet av Spin City med Michael J. Fox i huvudrollen. När han i sin taniga parkinsonssjuka kropp springer runt i en alldeles för stor collegejacka och kramar alla gråtande medspelare, till tonerna av "Glory Days" med Springsteen. Själv försöker han hålla sig stark. Men hans sorg lyser igenom.)

Jag kan inte sluta utan ett något uttjatat citat. Jag väljer detta, som går att återfinna i en av böckerna vi läst under hösten, The Europeans av Henry James:

“I don’t think it’s what one does or one doesn’t do that promotes enjoyment, it is the general way of looking at life.”

Okej, vad mer...en bekännelse kanske. Något ni kanske redan märkt. Jag har inte alls varit konsekvent vad det gäller kursivering eller hartassar(vad är den korrekta termen?). Är inte helt säker när man använder vilket. Titlar och sånt; böcker, filmer, låtar, album, TV-program. Det har varit lite hipp som happ(vad kom det uttrycket ifrån?) med det. Men lovar att kolla upp det så fort jag kan. Ber om ursäkt till den ofantliga mängden läsare som stört sig på det.

Nu får det vara nog.
Dagens låt: "Bobby Jean".
Nästa gång ni hör från mig, ser ni mig också.
Kom och hälsa på på storgatan!

Hey, you've been great, I'll see you in the cafeteria!