Var leker barnen?

Krig är inte kul. Kanske var det det förr i världen när de slogs man mot man med påkar, spikklubbor, och andra primitiva tillhyggen. Men inte idag. Nu är det alldeles för modernt och högteknologiskt. Lyssna på bara det här: forskare har tagit fram en maskin som sänder ut infraljud som sägs skapa ofrivilliga tarmaktiviteter. Det måste väl ändå vara fusk? Vilken armé kan stå emot något sådant? De kommer med genanta blickar återvända till basen och närmsta toalett.
Nej krig, vad är det bra för? Absolut ingenting.
Och hur långt tid kommer det ta innan denna mojäng finns att köpa för vanligt folk? Då mina vänner, är livet som vi känner till det över. Varje prylkåt medelåldermänniska kan sitta på balkongen med sin tarmljudsmaskin och få ett helt boskapssområde att skita ner sig. Och inget kommer fatta vad som hände.
Jag bävar inför framtiden. Utvecklingen går alldeles för fort. Visst är det fantastiskt spännande med allt vi kan göra idag; all teknik, alla uppfinningar, alla förändringar. Men jag kan inte sluta tänka på Cat Stevens gamla låt Where do the Children Play?
Här på Irland finns det fler golfbanor än lekplatser. Det har jag källor på om det är någon som inte tror mig. Är det så vi vill ha det? Nej, låt Fuglesang stanna på Jorden och skänk pengarna till Afrikas barn istället. Det är inte rätt att stressa framåt när inte alla kan följa med.
Varför så bråttom? Läs en bok och slappna av, exempelvis 1984.

Stephen har tagit med sig en hel trave NewScientist så vi ska ha något att läsa när vi äter. Det är en otäck tidning. Den skrämmer mig. Men jag finner det mesta ointressant, förutom den där tarmgrunkan då förstås. Den tilltalade mig på något sätt. Den ska användas mot pirater. Inte såna med lapp över ögat och träben, utan moderna pirater med supercharged speedboats and large-calibre weapons. Det är väl ett ganska bra användningsområde faktiskt.

På gymmet har de spelat Akon feat. Eminem - Smack That ett par gånger, och jag har tänkt att den här låten måste bara rulla om och om igen uppe på Hällgumsgatan 49D. Så jag tänkte bara kolla om det stämmer. Nå Teglund, hur ser topplistan ut i lägenheten? Vad spelas mest? Tippade jag rätt?

Själv lyssnar jag fortfarande på Alkbergs nya störra delen av min vakna tid. Här kan ni läsa en mycket underhållande redogörelse för hur det gick till när de spelade in skivan. Men eftersom ingen kommer att göra det klipper jag ut ett favoritstycke och klistrar in det här under:

"I tisdags hade vi fint besök av Eldkvarns gitarrist Carla Jonsson. Varje dag cyklar han till sin replokal i Fryshuset och spelar i flera timmar. Nu cyklade han i stället till oss.
Man såg redan vid första anblick att han är en otrolig gitarrist. Sånt syns. Håret har grånat och glesnat men är ändå axellångt. Han har inte hästsvans utan hårknut. Om han ska bära något gör han det över axeln. Konsumkassar, gitarrer eller bara lite falukorv - allt tar han på axeln, virtuos som han är."

En genial iakttagelse; självklart bär Carla allt över axeln. Det tror jag alla i Eldkvarn gör. Det funkar om man är lodis eller musiker, inte annars.
Där finns också en fin bild där Carla, Matti, och musikproducentsmale Jari Haapalainen sparrar mot varandra med sina gitarrer. I det ögonblicket skapas stor konst.

Dagens låt är: Billy Joel - Scenes from an Italian Restaurant. En riktig pärla. En gång var jag nära att gå på musikalen Movin' Out som är helt baserad på Joels musik. Men kön var lång och biljetten dyr. Det hade varit grymt. Bättre än Mamma Mia. Fast vad vet jag. Jag har aldrig varit på musikal.

Jag känner för att skriva och skriva och skriva, och fortsätta skriva, men jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag har en bra dag och svenskan är ett sådant fint språk. Harmoni är ett fullkomligt komplett ord. Det säger allt.
Men nu får det vara nog. Jag skriver ett mail istället.