Jag blir irriterad.
Jag blir irriterad på mig själv när jag går ner till biblioteket för att plugga, och inser snabbt att det här var en kväll man skulle ha stannat hemma och läst i stället. Eller till och med sett på teve. Inget fungerar. Min hjärna är en apa som plockar löss ur en annan apas hår. Förstår ingenting. Min engelska är obefintlig. Uppsatsen ser ut att vara skriven av en mellanstadiepojke med DAMP. Förlåt mamma, jag vet alldeles för lite om DAMP. Kanske påverkar DAMP inte alls kvaliteten på uppsatser. Jag borde inte jämföra mina egna tillkortakommanden med oskyldiga DAMP-barns.
Jag blir irriterad på min sura kaffemage. Jag har ännu inte lärt mig att dosera rätt. Fick en söt liten kaffemöjäng av Ida under sommaren. Den gör jättegott kaffe i små unika mängder. Dessvärre glömde jag kaffemåttet i Cork, och använder en sked istället. I rädsla för att göra det för svagt, gör jag det alltid för starkt och får ont i hjärtat och magen. Nu har jag ont i magen och är irriterad.
Jag blir irriterad på the President of the Student Union här på UL. Här finns en bild på nöten. Den här fåntratten är en tvättäkta Fidel Castro-wannabe. Han har till och med en bild av honom vid den ledare han skriver i studenttidningen. Och den största kamp denne plojrebell leder är mot universitetet, som har höjt priset på parkeringen från 2 till 3 euro för att kunna finansiera en utbyggnad. Jag vet att jag tjatat om det här tidigare. Men vad fan! Idag har det varit protestmarsch. Det tar femton minuter att gå från var jag bor. De flesta som bor där kör bil den sträckan. Alla, mer eller mindre. Om det nu är så dyrt, varför går de inte? Det går till och med fortare. Inte ens irländarna kan väl ha missat det här med "global warming"? Men de skiter väl i att Holland sjunker, så länge de slipper promenera till skolan. Och så har han mage att jämföra sig med Castro. Han störtade tamefan en regim och tog över ett land med hjälp av Che, sin lillebrorsa, och typ femton polare. Det var närmare femtio år sedan, och ingen har flyttat på honom sedan dess. Och den här irländska skäggtomten kämpar för att sina bortskämda och lata vänner ska spara en euro i dagen på parkeringen. Vilken revolution! Jobba på din tönt! Hoppas du drunknar först när Antarktis smälter.
Jag blir irriterad på att alla studenter står bakom honom. Jag blir irriterad på alla studenter som inte vet något annat än vad de studerar, och hur mycket en pint Guinness kostar på skolpuben.
Jag blir irriterad på folk som snyter sig högljutt bland andra människor. Vad försöker de bevisa? De borde skjutas på stället. PANG!
Jag blir irriterad på min bärbara dator. Okej, jag är mycket tacksam för att jag fått låna min pappas gamla dator, men jag börjar tro att det är ett test. Varje gång jag startar den inleds en kamp mellan datorn och mig. Oftast vinner datorn. Det tar uppskattningsvis en halvtimme innan word fungerar. Ingen överdrift. Och när det väl gör det, fungerar det bara i omgångar. Mitt i en mening kan markören stanna, och jag skriver vidare förstås, utan att märka något. Den tar tio minuter att starta, och man måste starta om den två gånger för att få word att fungera. Om man har tur. Det är ett i-landsproblem förtås, men ett allvarligt sådant. Hur vana har vi inte blivit att våra datorer ska fungera, och att vi ska kunna skriva det vi vill, när vi vill? När lusten och inspirationen kommer. Och det är ju bara word, det är inga moderna hypertekniska superprogram jag använder. Word mina vänner, word!
Jag blir irriterad på alla som sitter här runtomkring mig med sin papper och böcker, och pennor och block, och knappar frenetiskt på något storslaget projekt. Och jag kan inget annat göra än att sprida min irritation. Och jag blir irriterad på dem som sitter två framför datorn, och fnittrar åt någon fånig film.
Okej, nu känns det bättre. Nu kan jag gå och ringa Ida och bara tala om roliga saker. Jag lämnar all skit här på bloggen.
Jag blir irriterad på min sura kaffemage. Jag har ännu inte lärt mig att dosera rätt. Fick en söt liten kaffemöjäng av Ida under sommaren. Den gör jättegott kaffe i små unika mängder. Dessvärre glömde jag kaffemåttet i Cork, och använder en sked istället. I rädsla för att göra det för svagt, gör jag det alltid för starkt och får ont i hjärtat och magen. Nu har jag ont i magen och är irriterad.
Jag blir irriterad på the President of the Student Union här på UL. Här finns en bild på nöten. Den här fåntratten är en tvättäkta Fidel Castro-wannabe. Han har till och med en bild av honom vid den ledare han skriver i studenttidningen. Och den största kamp denne plojrebell leder är mot universitetet, som har höjt priset på parkeringen från 2 till 3 euro för att kunna finansiera en utbyggnad. Jag vet att jag tjatat om det här tidigare. Men vad fan! Idag har det varit protestmarsch. Det tar femton minuter att gå från var jag bor. De flesta som bor där kör bil den sträckan. Alla, mer eller mindre. Om det nu är så dyrt, varför går de inte? Det går till och med fortare. Inte ens irländarna kan väl ha missat det här med "global warming"? Men de skiter väl i att Holland sjunker, så länge de slipper promenera till skolan. Och så har han mage att jämföra sig med Castro. Han störtade tamefan en regim och tog över ett land med hjälp av Che, sin lillebrorsa, och typ femton polare. Det var närmare femtio år sedan, och ingen har flyttat på honom sedan dess. Och den här irländska skäggtomten kämpar för att sina bortskämda och lata vänner ska spara en euro i dagen på parkeringen. Vilken revolution! Jobba på din tönt! Hoppas du drunknar först när Antarktis smälter.
Jag blir irriterad på att alla studenter står bakom honom. Jag blir irriterad på alla studenter som inte vet något annat än vad de studerar, och hur mycket en pint Guinness kostar på skolpuben.
Jag blir irriterad på folk som snyter sig högljutt bland andra människor. Vad försöker de bevisa? De borde skjutas på stället. PANG!
Jag blir irriterad på min bärbara dator. Okej, jag är mycket tacksam för att jag fått låna min pappas gamla dator, men jag börjar tro att det är ett test. Varje gång jag startar den inleds en kamp mellan datorn och mig. Oftast vinner datorn. Det tar uppskattningsvis en halvtimme innan word fungerar. Ingen överdrift. Och när det väl gör det, fungerar det bara i omgångar. Mitt i en mening kan markören stanna, och jag skriver vidare förstås, utan att märka något. Den tar tio minuter att starta, och man måste starta om den två gånger för att få word att fungera. Om man har tur. Det är ett i-landsproblem förtås, men ett allvarligt sådant. Hur vana har vi inte blivit att våra datorer ska fungera, och att vi ska kunna skriva det vi vill, när vi vill? När lusten och inspirationen kommer. Och det är ju bara word, det är inga moderna hypertekniska superprogram jag använder. Word mina vänner, word!
Jag blir irriterad på alla som sitter här runtomkring mig med sin papper och böcker, och pennor och block, och knappar frenetiskt på något storslaget projekt. Och jag kan inget annat göra än att sprida min irritation. Och jag blir irriterad på dem som sitter två framför datorn, och fnittrar åt någon fånig film.
Okej, nu känns det bättre. Nu kan jag gå och ringa Ida och bara tala om roliga saker. Jag lämnar all skit här på bloggen.
posted by Mikael at 19:12
0 Comments:
Post a Comment
<< Home