Good man!

De två grabbarna som satt bredvid mig under morgonens dubbelföreläsning var sena tillbaka efter rasten. Jag var snäll nog att lägga varsitt papper på deras tomma stolar, som föreläsaren hade delat ut.
”Did you put them here for us?” Viskade en av dem när de kom tillbaka.
“Yeah.”
“Good man, thanks!”
Jag är en god man. Det känns bra att höra, sådär tidigt på måndag morgon.
Det var svårt att hålla sig vaken dock. Föreläsaren hade en sådan röst som sakta vaggar en till sömns; hon gnager och gnäller, tillslut hör man inte ord, bara en ramsa av ljud och man faller in i dvala. Dessutom var jag mycket trött. Har haft lite problem att sova de sista dagarna. Clare har försonats med sig pojkvän och irländska hus är lyhörda. Det är bara att sätta igång CD-spelaren, lyssna på Tom Waits, och försöka tänka på annat.

Igår hade jag en sådan där produktiv söndag som man bara måste avsluta med en bra film. Så vi gick ner och hyrde en. När jag, Kathryn, och Aoife(irländskt flicknamn, uttalas Ifa)äntligen hade kommit överens, så gick vi hem med Match Point.
Mycket, mycket, mycket bra. Av geniet Woody Allen, med stilige Jonathan Rhys Meyers(från Cork!) och underbara Scarlett Johansson. Det gjorde ont att se den. Fysiskt ont. Jag blev så förbannad på huvudpersonen; hur kan han vara så dum!? Allen är verkligen grym. När han dör om några år kommer han bli hyllad som den gigant han är; som en av de riktigt stora. Och givetvis såg jag hans snygga vink till oss observanta filmtittare: Rhys Meyers figur läser Brott och Straff tidigt i filmen, och mot slutet utvecklas han till en modern Raskolnikov och utför ett våldsdåd som är spöklikt morden i Dostojevskijs mästerverk. Mycket bra. Jag sa det tjejerna, men jag är rädd att jag bara framstod som en dryg besserwisser. Vilket är precis vad jag är.
Huvudpersonen frågar också sin flickvän om hon sett hans ”Strindberg-book”, innan han springer ut i regnet och hånglar med Scarlett på en åker. Jag hade stannat inne och läst Strindberg.
Till våren ska jag arrangera en Woody Allen-festival på stipendiegränd. Vi kommer att se alla filmerna i kronologisk ordning, och äta nasi goreng. Pris: 150 kronor. Ta med egen stol.

Igår – en vecka efter att vi var där – föll en polsk kvinna från the Cliffs of Moher och dog.

Nu ska jag gå på ett seminarium. Vi ska ha med oss ett A3-papper med bilder som symboliserar vår syn på läraryrket. Såna fåniga barnuppgifter är alltså inte unika för Umeå universitetet. Jag måste ha stuckit mig på en sax som liten eller nåt, för jag hatar verkligen att klippa och klistra. Pyssel i allmänhet ger mig starka magsmärtor.
Men jag gillar pussel.