Min klagan är grundad i lycka.

Vad ont det gör när man köper ett par jeans och ett par veckor senare ser man ett annat par, mycket finare och bättre, och man ångrar sig tills man blir blå i ansiktet. Det gör jag ofta. Förmodligen inbillar jag mig bara att det nya paret är mycket snyggare. Och förmodligen är det en överdrift att tro att hela mitt liv hade varit mycket bättre om jag bara hade väntat och köpt det istället. Mitt liv är en garderob av impulsköpta kläder jag aldrig kommer använda.
Och snart är det jul.
Jeans är så svårt. Om ändå vi vore som karaktärerna i The Simpsons, där alla alltid har samma kläder. Jag ska starta ett nytt samhälle där man får bestämma sig för en uppsättning kläder och sedan får man aldrig byta. Vilka är med? Nja, kanske blir det tråkigt.
Pengar är roten till allt ont. Hade jag inte haft pengar hade jag ju inte ens kunna fundera kring dessa triviala besvär.
Och snart är det jul.
En kvinna från skolan jag skickat min intervju till ringer och säger: "förlåt förlåt! men jag har haft så mycket att göra och jag har jobbat 35 år i branschen och det är så stressigt och vädret är ju som det är och du vet ju hur mycket man har att göra som lärare och barnen blir bara värre och snart är det jul och min sonson önskar sig en mobiltelefon och han är ju bara fyra år och jag ska försöka svara på frågorna och går det möjligtvis om jag skickar dem via fax?"
"Nej."
Det är bara att vänta. Vänta...
ESTRAGON:
Charming spot. (He turns, advances to front, halts facing auditorium.) Inspiring prospects. (He turns to Vladimir.) Let's go.
VLADIMIR:
We can't.
ESTRAGON:
Why not?
VLADIMIR:
We're waiting for Godot.
ESTRAGON:
(despairingly). Ah! (Pause.) You're sure it was here?
VLADIMIR:
What?
ESTRAGON:
That we were to wait.
VLADIMIR:
He said by the tree. (They look at the tree.) Do you see any others?
ESTRAGON:
What is it?
VLADIMIR:
I don't know. A willow.
ESTRAGON:
Where are the leaves?
VLADIMIR:
It must be dead.
ESTRAGON:
No more weeping.
VLADIMIR:
Or perhaps it's not the season.
ESTRAGON:
Looks to me more like a bush.
VLADIMIR:
A shrub.
ESTRAGON:
A bush.
VLADIMIR:
A—. What are you insinuating? That we've come to the wrong place?
ESTRAGON:
He should be here.
VLADIMIR:
He didn't say for sure he'd come.
ESTRAGON:
And if he doesn't come?
VLADIMIR:
We'll come back tomorrow.
ESTRAGON:
And then the day after tomorrow.
VLADIMIR:
Possibly.
ESTRAGON:
And so on.

Och snart är det jul.
Vi gör brasor i vardagsrummet nu, för att hålla oss varma. Det är mysigt. Jag gillar mina inneboende. Det är alla snälla på sitt sätt. Stephen är rolig och sa häromdagen att Litauens nationalsport är att köra rattfull in i väggar. Jag tror det var i samband med en radiodebatt med Litauens ambassadör på Irland. 10% av Litauens befolkning är på Irland. Det är helt galet.
Aaron är också kul och hälsar alltid så trevligt varje gång man träffar honom. Om jag hade gjort det hade det bara låtit överdrivet och konstigt. Men Aaron kommer undan med det för han har hatt, tatueringar, och spelar trummor i flera band. Ett av dem heter The Spikes. Dagens låt är deras In Love No More.
Och om en månad kommer jag sitta med mor och far, och syster och bror, runt matbordet på tegvägen och äta julmiddag. I rummet intill vaktar frigolittomten och bocken vår vackra plastgran. Från köket luktar det mat och från stereon spelas "Lars Christmas" med Lars Vegas Trio. Och kanske, kanske, lite Christer Sjögren. Överallt brinner ljus och ute ligger snön lugn, vit, och tjock. Det är en helig kväll.
Jag undrar vilka jeans jag ska ha på mig då.