Bilder av ingenting
Okej, det här inlägget ska bli mer vardagligt och inte så bombastiskt som förra. Det ska bli stelt, diskbänksrealistiskt, och svenskt.
Häromdagen åt jag en pizza till middag. Den hade jag köpt på Tesco för 75 cent. Pizzan är förvånansvärt god för det priset. Man kan lägga på extra ost och champinjoner för att göra upplevelsen lite mer exalterande. Och krydda med peppar. Allt för att det inte ska smaka Tesco.
Den är ganska liten, så man kan bara äta den dagar då man ätit en sen lunch.
När jag tillagade pizzan tog jag ut ett galler ur ugnen och la det på köksgolvet. Det var dumt, ty gallret var hett och kanterna brände två djupa streck i plastgolvet. "Ajajajaj", tänkte jag, "det var inte bra." Strecken var alldeles vita och syntes tydligt. Illa. Smart som jag är tog jag lite blomjord och la i skårorna, sedan gnuggade jag in det med den gröna, hårda, sidan av en tvättsvamp. Då fick linjerna nästan samma färg som det smutsiga golvet, och kommer inte märkas förrän till våren då någon bestämmer sig för att storstäda. Då är jag långt uppe i Norden där ingen ilsken irländare kan nå mig.
Ta vara på det husmorstipset. Man vet aldrig när det kan behövas. Livet handlar om hur väl man gömmer sina klantigheter.
Igår åt jag en äggmacka med stora mängder kaviar. Tomas och Anni tog med sig två tuber Svennes. Hygglo! Nu har jag mycket Svennes. Svenne sparkar Kalles stjärt varje dag i veckan.
Jag skrattar åt faktumet att den här idioten var en soldat. Han kan inte vara det vassaste verktyget i skjulet.
Någon kretin har öppnat tvättmaskinsluckan innan tvätten var klar. Nu går den inte att stänga längre och vi måste alla gå i smutsiga kläder. Denna klantighet var faktiskt inte min. Jag har gjort det alldeles för många gånger för att göra det igen.
När Ida var här tvättade jag hennes kläder så de blev blå. Den klantigheten var svår att dölja. Tur att hon är snäll, och har tålamod i massor.
Dagens låt: The Faces - Ooh La La. Beviset på att Rod Stewart faktiskt har varit cool. Men det var längesen.
Igår ringde jag Brendan. Tänkte kolla om han var ledig i helgen. Det var han inte. Han skulle till Frankrike. Nästa helg skulle han till Tralee och spela in en demo. Jag fick ångest över hur vardagligt mitt liv är.
Tävling i tråkigaste uppsatstitel. Mitt förslag:
"The vocational school sector ‘remained, in some respects, the least esteemed sector in
Irish second level education’ (Logan, 1999). How true is this during the years 1930-1980?"
Våndan är min ende vän.
Häromdagen åt jag en pizza till middag. Den hade jag köpt på Tesco för 75 cent. Pizzan är förvånansvärt god för det priset. Man kan lägga på extra ost och champinjoner för att göra upplevelsen lite mer exalterande. Och krydda med peppar. Allt för att det inte ska smaka Tesco.
Den är ganska liten, så man kan bara äta den dagar då man ätit en sen lunch.
När jag tillagade pizzan tog jag ut ett galler ur ugnen och la det på köksgolvet. Det var dumt, ty gallret var hett och kanterna brände två djupa streck i plastgolvet. "Ajajajaj", tänkte jag, "det var inte bra." Strecken var alldeles vita och syntes tydligt. Illa. Smart som jag är tog jag lite blomjord och la i skårorna, sedan gnuggade jag in det med den gröna, hårda, sidan av en tvättsvamp. Då fick linjerna nästan samma färg som det smutsiga golvet, och kommer inte märkas förrän till våren då någon bestämmer sig för att storstäda. Då är jag långt uppe i Norden där ingen ilsken irländare kan nå mig.
Ta vara på det husmorstipset. Man vet aldrig när det kan behövas. Livet handlar om hur väl man gömmer sina klantigheter.
Igår åt jag en äggmacka med stora mängder kaviar. Tomas och Anni tog med sig två tuber Svennes. Hygglo! Nu har jag mycket Svennes. Svenne sparkar Kalles stjärt varje dag i veckan.
Jag skrattar åt faktumet att den här idioten var en soldat. Han kan inte vara det vassaste verktyget i skjulet.
Någon kretin har öppnat tvättmaskinsluckan innan tvätten var klar. Nu går den inte att stänga längre och vi måste alla gå i smutsiga kläder. Denna klantighet var faktiskt inte min. Jag har gjort det alldeles för många gånger för att göra det igen.
När Ida var här tvättade jag hennes kläder så de blev blå. Den klantigheten var svår att dölja. Tur att hon är snäll, och har tålamod i massor.
Dagens låt: The Faces - Ooh La La. Beviset på att Rod Stewart faktiskt har varit cool. Men det var längesen.
Igår ringde jag Brendan. Tänkte kolla om han var ledig i helgen. Det var han inte. Han skulle till Frankrike. Nästa helg skulle han till Tralee och spela in en demo. Jag fick ångest över hur vardagligt mitt liv är.
Tävling i tråkigaste uppsatstitel. Mitt förslag:
"The vocational school sector ‘remained, in some respects, the least esteemed sector in
Irish second level education’ (Logan, 1999). How true is this during the years 1930-1980?"
Våndan är min ende vän.
posted by Mikael at 10:50
0 Comments:
Post a Comment
<< Home