Neil Young

Ida sliter ett hål i min själ genom att meddela att det är Neil Young-kväll i Studion på IDUN i Umeå, nu på fredag. Fem olika band kommer framföra legendens låtar. Jag kommer inte vara där, därav hålet i min musiksjäl. Det finns inga ord som kan förklara känslan Neil Youngs musik skänker mig. Men jag kan i alla fall berätta hur jag upptäckte honom.

Först efter 3 minuter och 23 sekunder av Cortez the Killer hör man Neil Youngs röst. De 3 minuterna, och 23 sekunderna, har lärt mig mer om mig själv än någon skola eller något universitetet någonsin kommer att göra.

Sommaren 2004 var så kaotisk och spännande att jag aldrig ens hann tänka efter. Sedan kom jag hem till Sverige, till Umeå, till hösten, och till ett litet rum högst upp på pedagoggränd. Plötsligt blev allt väldigt tyst, och öde. Från att ha delat stuga med tio galna amerikanska grabbar, låg jag nu ensam i ett lånat rum med möbler som var någon annans; tavlor, böcker, gardiner, och ett gammalt fult skåp, allt var någon annans. Som elaka symboler för något som brustit under våren. Där jag satt jag i en påträngande tomhet med en hel termin av ingenting framför mig. And I just turned twenty-two, I was wondering what to do.
Föga visste jag då att den korridoren befolkades av idel trevliga människor. Det var inte deras fel, det var mitt; det var jag som fortfarande levde i något som varit och var inte redo för något nytt. Istället sökte jag tröst på Ålidhems bibliotek. Där läste jag mina böcker, och där drev jag längs hyllorna tillsammans med pensionärer och arbetslösa.
Jag tror det var under en fredagseftermiddag - då den ensamme känner sig allra mest övergiven - jag lånade hem ett par VHS-filmer med livemusik för att inte behöva plågas av tystnaden. Det råkade bli Neil Youngs ”Live Rust”, och Simon & Garfunkel från New York. Inget illa om de sistnämnda, men det var Neil Young som skulle komma att förändra mitt liv. Det var han som skulle öppna dörrarna igen.
Varje vecka gick jag ner och lånade om filmen. Jag bjöd över Per och Christer på kaffe. ”Kolla på det här! Kolla på det här!” Sa jag och visade dem Thrasher fyra gånger i rad. De undrade om de behövde vara oroliga. Jag förstod inte vad de menade; jag hade ju aldrig mått bättre! Neil hade redan inlett sin hypnos, och det syntes i mina ögon.
Den vintern spenderade jag mer tid på sängen, med händerna bakom huvudet och blicken i taket, lyssnades på Neil, än vad jag ägnade åt studier. Jag släckte ner rummet, bara gatlyktorna lyste och gav väggarna ett sken av orange, och lät Cortez the Killer dansa in genom fönstret och ta med mig över vattnet. Det fanns inget att förstå, men jag förstod det precis.
När jag väl klev upp och öppnade dörren upptäckte jag Ida. Där hade jag legat och lyssnat på Cinnamon Girl om och om igen, utan att veta att hon fanns i rummet intill. Jag flyttade, men vi fortsatte att träffas. Jag skaffade ett eget rum, där allt var mitt; och jag tog med mig Neil.
Jag minns första gången Ida hälsade på. Det var lite nervöst och fumligt, nu när vår relation slitits från tryggheten i en gemensam korridor. Nu var det på helt andra villkor. Jag spelade inte Neil den kvällen. Kanske var jag rädd att hon inte skulle gilla honom. Då vore det ju ingen mening att fortsätta. Jag spelade Johnny Cash istället. Hennes åsikter om honom kunde jag hantera.
Tiden gick och vi sågs allt oftare. En natt när vi kommit hem från krogen slängde jag in ”Live Rust” i DVD-spelaren. Vid det här laget hade Christer varit snäll nog att bränna ut den åt mig, så jag slapp springa på biblioteket hela tiden. Ida somnade inte, hon var frälst, och jag visste att det här var på riktigt. Jag tror det var Neils entusiasm under Like A Hurricane - hans blick - som fick henne att förstå. Och jag förstod att det här, det kunde bli något riktigt fint.
Det har blivit många nätter tillsammans med Neil sedan dess. Och det går inte en dag utan att jag längtar till nästa.

Innan jag åkte hit till Irland brände jag ut en skiva med mina Neilfavoriter. Det är fullständigt omöjligt förstås; man lägger till och väljer bort, och sliter sitt hår. Detta blev tillsist resultatet (jag döpte skivan till ”Limerick Dream”, för det kändes så Neil Youngish):

1. Out on the Weekend
2. Four Strong Winds
3. My My, Hey Hey (Out of the Blue)
4. Thrasher
5. Pocahontas
6. Powderfinger
7. Cortez the Killer
8. Cinnamon Girl
9. Like a Hurricane
10. Sedan Delivery
11. The Needle and the Damage Done
12. Medley: The Loner, Cinnamon Girl, Down by the River
13. Helpless
14. After the Goldrush
15. A Man Needs a Maid

Alla borde ge Neil chansen att förbättra sina liv, och enligt mig är de där låtarna en bra början. Eller så kan ni gå till Studion imorgon.

Nu sitter jag framför fönstret i mitt lånade rum här i Limerick. Jag blickar ut över ett nedsläckt hus. På vardera sida står en gatlykta. En bil kommer och går. Det blänker till på den blöta gatan. Jag tänker tillbaka på den hösten för två år sedan – den magiska hösten. Neil är på stereon och jag känner mig trygg. Har känt mig trygg ändå sedan dess.
Jag vågar inte ens tänka på vem jag hade varit idag, om jag det inte varit Neil jag tagit med mig hem från biblioteket den dagen.

The motel of lost companions,
Waits with heated pool, and bar.
But me I’m not stopping there,
Got my own row left to hoe,
Just another line in the field of time.