Bloggen fyller 100!

Jodå, ni har räknat rätt, detta är inlägg nummer 100. Eller ni kanske upplevde det som dubbelt så många. Nej då, det är bara hundra.
Allt började en snöslaskig och blåsig dag i mars. Jag satt på John Bauer-gymnasiet i Umeå och var uttråkad till den milda grad att ett gem hetsade upp mig. Det var segt och dött, och hela skolan kändes som en gammal militärbyggnad(vilket det även var), med väggar och golv av sten som murade in min inspiration och livsglädje. Jag ville bara ut och långt långt bort till en plats där ingen visste hur man gjorde en lektionsplanering.
Då startade jag vår lilla blogg. Den föddes alltså ur desperation. Jag hade ofta lekt med tanken, men aldrig haft tillräckligt med ryggrad och självförtroende för att lägga ut min vardag för andras beskådning. Vem skulle bry sig? Men Irland kändes lite som ett berättigande. Då kunde vi ju skylla på att vi gjorde det för att slippa skicka en massa mail. Skitsnack, jag vet. Vi älskar oss själva, därför bloggar vi. Och vi - iallafall jag - tycker det är barnsligt kul att skriva.
Första inlägget handlade om hur tråkigt det var att vara lärarpraktikant. Ingen visste om bloggen då, inte ens Ida, så det kändes lite fånigt att publicera. Jag gjorde det ändå. Sedan läste jag det, alldeles själv. Det pirrade till litegrann; jag är på Internet! Sedan tog jag bort det, och gick hem till Ida och sa att jag startat en blogg där vi kan skriva om vad vi gör på Irland. Bra idé tyckte hon, och så var det med det.
Hundra inlägg senare sitter jag här i ett bibliotek och tänker tillbaka. Det känns otroligt längesen. John Bauer, sommaren, det fnittriga franska paret, fotbolls-VM, linser med krossade tomater och ris, cigariller i solnedgången, Pers besök, den jobblösa frustrationen, arbetsförmedlingen, Tesco, alla promenader upp och ner för backen, lukten av sopor i trappuppgången, Citi Car Park, den skitiga toaletten, lunch på stående fot med skitiga händer, Holyhill View, kinamat i vindskupan, Brendan, Beamish, det lilla köket fullt med disk och taket som läckte vatten när någon duschade, katten som tiggde mat, granngumman, Emer och hennes rökande och supande, polskorna, vin, Apple Computers, spyor i sängen, lokalbussen, Ulf Lundell på mp3-spelaren, smutsiga River Lee, Hurling, picknick i parken, "With or Without You" på baksidan, tvättlinan, fotboll mot slovaker, cykelvurpan på stranden i Dingle, och mycket annat som finns kvar någonstans men dyker upp en annan dag.
Det var bra.
Och det fortsätter. Allt fortsätter. Vi flyter vidare.
Små saker. Igår till exempel, då köpte jag äntligen den Yeats-poster jag länge gått och tittat på. Den fanns på den fullsmockade bokhandeln vid the Milk Market, som säljer konst och böcker, och kaffe på lördagar, och har en ägare som bara måste vara trevlig. Jag köpte affischen för 13 euro och den Kafkabok jag köpte i Cork. En bra deal tycker jag. Sedan undrade han vad jag tyckte om Yeats, och var jag vad ifrån, hur jag gillade Irland och allt det där. Han tyckte jag borde åka upp till Sligo och njuta av den natur som inspirerade Yeats. Jag frågade lite om bokhandeln. Sedan undrade han om jag skrev själv. Det är första gången någon frågat mig det. Iallafall så rakt på sak, som om det vore en naturlig fråga i hans värld. "I try." Sa jag. "I try..."

Dagens låt, jubileumslåten, måste förstås vara något riktigt bra. Och efter hundra inlägg är väl det ändå dags för Springsteen. En av mina topp fem bästa låtar någonsin, eller...jo det är det tamefan. Helt makalös; jag ger er: Jungleland.
Jag ger er också denna länk, som en hundraårspresent. Lyssna på Yeats mäktiga röst, och njut av hans mäktiga poesi.

Vi ses!