Jag är svag

Jag skriver det här i terapeutiskt syfte.
Konstigt hur man fungerar; hur löjlig människan är. Iallafall jag. Under hela dagen var jag nöjd med tentan. Den var avklarad och jag kunde gå vidare. Det gick till och med bra tyckte jag, och jag var nöjd med mig själv. Tills man ska sova. Man är inte trött nog att somna på en gång, och istället börjar tanken vandra. Jag hade till och med somnat, då dörren small till av den kraftiga vinden ute, och jag spratt upp, klarvaken. Hade det verkligen gått så bra på tentan? Njaee. Man börjar fundera. Varför valde jag inte att svara på den frågan istället?(man fick välja tre av sex) Den kunde jag mycket bättre. I huvudet går man sakta igenom det man skrev, och det man inte skrev - det man borde skrivit. Fan! Hur kunde jag missa det. Man börjar räkna poäng. Trots att man drar ifrån överdrivet mycket, och med det resultatet ändå klarar gränsen, lyckas man inte övertala sig själv. Inte då, inte när man ligger där i mörkret med atlantvinden vinandes runt husknuten. Då segrar alltid det negativa tankarna. Vid det här laget går tvivlet över till säkerhet; jag klarade inte tentan. Jag kuggade på den lättaste. Man målar upp skräckscenariot: läsa om kursen, CSN kräver tillbaka studielånet, Ida lämnar mig för jag är en idiot(okej, det tänkte jag inte. Men nästan). Jag försöker tänka framåt - en månad, vad betyder detta då? Det fungerar inte. Eftersom problemet fortfarande finns kvar, om jag kuggat, som jag nu vet att jag gjort. Allt är förstört. Det kommer inte gå en dag då jag inte grubblar över detta, ångrar mig, förbannar min dumhet, tror man. Nu sätter jag mig upp på sängkanten, tänder lyset och börjar tala med mig själv. En hög, yttre röst som desperat försöker intala den tysta, inre, rösten att man visst klarade provet. Hur kan du tro något annat? Du svarade ju på allt, råkade bara missa att exemplifiera vad ett fonem är. Men den inre rösten är alltid starkare. "Okay brain," säger man, "kan du inte bara vara tyst och somna." Det går inte. Jag slår på radion. Läser lite. Äter en banan. Kollar igenom bilderna på kameran. Inget fungerar. Tänk om jag kuggar alla tentorna, kommer jag ens bli insläppt i Sverige då? Kanske står de där på Arlanda med provresultaten; "nej tyvärr, nya regler, vi tar inte in fler puckon i vårt land, det är redan för många." Man har ont i magen, huvudet pumpar, och det spritter i benen. Känns som växtvärk, men är ren och pur ångest och förtvivlan.
Tillslut somnade jag. Jag vet inte hur. Tror det var tack vare radion. Allt jag tänkte på kopplade jag ihop med mitt misslyckande, så det enda jag kunde göra var att lyssna på radioröstens ord, varenda ett, och inte tänka på något annat. Då försvann jag tillslut in i en sömnlik dvala.

När man vaknar mår man lite bättre. Man ser allt lite klarare på morgonen. Problemen är inte så allvarliga. Även om de finns där.
Nu när jag skrivit ner det ser jag det som passerat. Ty även om det gick åt skogen, kan jag inget göra förrän resultaten droppar in. Och det är långt dit.