En helg i rikedom

En sådan skön helg. Det var som att lämna en rock av ansvar och krav, ta på sig en annan, och bara slappna av och njuta.
Jag mötte dem vid den höga spiran mitt i Dublin, mitt under kvällsruschen. Vi handlade mat, vin, och öl, och tog bussen till Davids kusins hus. Värdparet var i New York, och vi hade hela huset för oss själva. Jag hade kanske väntat mig en något mer modest ackommodation. Det visade sig vara det mest moderna och hippa hus jag någonsin satt mina blöta kalla fötter i. Alldeles nybyggt, bara för dem. Ett sånt ställe som man bara trodde fanns i filmer och inredningsprogram. Jag menar, vem trodde att det fanns människor som verkligen hade såna här handfat:

Eller är jag bara en ickebelevad pojke från ett rött hus med vita knutar i Kramfors? Dessa kanske är vanligare än man tror. Helt galet i alla fall, speciellt då David intalat mig att de bodde i en tvåa med kokvrå och stampat jordgolv, typ. Tydligen går det ganska bra för hans kusin och hennes man, som klipper TV-program och filmer på sitt eget företag.
Det blir nog svårt att hänga upp en flatscreen-TV på köksväggen och skaffa fyra meter höga fönster på en lärarlön. Inte för att det är något jag känner att jag måste ha, men det var ganska coolt att uppleva för en helg.
Här är Jesper, David, och Elisabeth vid köksbordet. Jag fotograferar från våningen ovanför.

Trevliga människor, trevliga samtal; gott vin och sena nätter. Jag kände ju faktiskt Elisabeth också, det var bara en liten missuppfattning.
Morgonen efter, från baksidan:

Som ni märker var jag ganska fascinerad av huset, men vem skulle inte vara det om man är van Bostadens studentruckel.
De hade husdjur också: två katter, en svart labrador(världens lugnaste hund), och en död räv:

Skjuten av Davids far i Klimpfjäll.
På söndagsmorgon kom värdparet hem, och vi blev skjutsade till den vackra rikemansbyn Howth(där bor bland annat trummisen i U2, och W.B. Yeats för 120 år sedan), så de skulle få sova bort sin jetlag. Här gick vi på en rofylld, men smått regnig och blåsig, promenad utefter klipporna:

Sedan gick vi och värmde oss på en mysig pub. Vi satt oss framför en brasa och beställde in varsin Irish coffee, och kände att såhär ska man tamefan tillbringa en söndag.

Där satt vi sedan, i timmar. Köpte öl, och bara satt, och väntade på Godot. Kusinens man kunde inte hämta oss förrän rugbymatchen på TV var slut, så det var bara för oss att avvakta. Och lika glada var vi för det. Jag skulle egentligen åka hem då på söndagkväll för att hinna till min föreläsning morgonen efter. Men när man sitter där med vindpinat ansikte, vid en varm brasa, med goda vänner, och en gnutta alkohol; då är det svårt att intala sig själv att det skulle spela någon roll. Istället stannade jag med de andra och blev bjuden på god middag och ännu en god kväll.
Tillslut var jag ändå tvungen att ta bussen tillbaka till en annan värld; rakt in på ett seminarium om lektionsplanering. Sedan hem till ett kallt rum, i ett kallt hus.
Nu sitter jag i mitt lilla rum med heltäckningsmatta, ett rangligt skrivbord, och en billig bandspelare som spelar Joni Mitchell. På golvet bredvid mig står en motorvärmare och värmer mina fötter. Vid botten av fönstret har jag tryckt fast tröjor för att inte släppa in kylan. Likadant har någon gjort ner vid ytterdörren med ett gammalt lakan. Det ser ut som att vi tänker gasa ihjäl oss kollektivt. Vi fryser hellre några dagar till innan vi inser att vi måste gräva ännu djupare i våra blottade plånböcker. Men tvättmaskinen är lagad nu, så vi kan i alla fall gå i rena kläder. Jag klagar inte.
Och brasan värmer än.

Dagens låt: Red Hot Chili Peppers - Snow(Hey Oh)