Midsommar 2008

Om man ändå hade varit där. Kan vi boka in Ullevi midsommar 2008 redan nu?

En oväsentlig Car park-historia

En av de allra bästa kunderna på car parken var en trevlig tjej som jag aldrig brydde mig om att minnas namnet på. Jag kallade henne Clio, efter bilen hon körde; en liten metaliclila Renault Clio. Varje dag runt elva kom hon in och lämnade den framför vår hytt. Hon tog sin väska, kom upp till oss, sa god morgon och hur mår du, och fick sin biljett. Vi parkerade bilen åt henne; alltid på samma ställe. Fyra timmar senare kom hon tillbaka. Sa hej och hur mår du, log snällt och betalade, och lämnade alltid en euro i dricks. Hennes taxa blev alltid nio euro, och hon betalade med en tia och lät den sista euron falla ner i drickskoppen. Sedan sa hon syns imorgon och försvann. Ibland kom hon in på lördagarna också, men stannade inte lika länge. Då lät vi henne parkera gratis, som tack för euron hon alltid gav oss under veckorna.
Hon var en populär stammis. Dels för att hon lämnade dricks. Dels för att hon – det måste sägas – var mycket söt. En gång när hon betalat och var på väg tillbaka till sin bil, stod Paul och stirrade efter henne. Han sa: ”How does she fart?” Jag skrattade. ”I don’t know. Maybe she doesn’t.”
Grabbarna kallade henne för ”The Singer Girl”. Hon hade tydligen haft en kort, men intensiv, karriär som popstjärna. Hon hade varit medlem av gruppen som formades av Irlands första vinnare av sin version av Idol. Men det var ett minne blott, och nu jobbade hon som danslärare.
En dag fick jag en Mentos av Clio. Det var snällt.
Så igår sitter vi och slötittar på TV. Ett program redovisar en lista av Irlands bäst säljande singlar under de tio senaste åren. Westlife innehar typ hälften av platserna. Jag tänker att U2 bör ligga etta. Men icke. På första plats ligger gruppen Six med en cover av ”Whole Lotta Lovin'”. Och som ni redan gissat: där är hon, Clio!
Jag berättar min historia för de närvarande. De orkar inte ens rycka på axlarna. ”Sure, cool.” Nej, det var inte vidare anmärkningsvärt, men nu har jag skrivit om det ändå.
Jag vill inte publicera en bild på Six här på bloggen, för det skulle innebära kulturellt självmord. Men för dom som är intresserade finns det fakta och bild här. Six, kända för fem år sedan. Nu vet ingen vilka de är. Ungefär som dom, vad var det dom hette...Supernatural! Clio är den mörkhåriga.

Harmoni och ensamhet

Så åkte hon, igen. Alla dessa avsked – man blir aldrig van. Varför torterar man sig själv egentligen? För att ett liv utan plågor är ett liv utan glädje. Ett liv utan längtan, ett liv utan lycka. Och blir livet alltför bekvämt, blir det till slut tråkigt.(Säg gärna emot mig, jag är inte helt övertygad själv.)Hon tog bussen mot Dublin, och jag in mot stan. Jag försökte lindra den första ensamhetschocken genom att beblanda mig med andra förlorade själar på stadens bok- och skivaffärer. Där är man aldrig ensam. Där lever drömmarna och hoppet, och romantiken. Jag strosade bland fruktstånden på lördagsmarknaden, och köpte en banan och en läsk. Gick längs floden och tittade på statyer utan armar. Som av en slump hamnade jag på Limerick Art Gallery och roade mig själv med att titta på roliga filminstallationer. Likt alla andra stadsbesök slutade även detta med ett besök på Tesco. Matvarubutiken är bokhandelns motsats; här slås man av den bittra verkligheten: vardagen, stressen, våndan, HATET. Ut. Snabbt. Femhundra skrikande barn vill ha mer halloweengodis. Tjocka kassörskor skrattar och hjälper till att packa gamla tanters kassar.
Betalar. Bussen tillbaka. Varmt och trångt.
Jag tar mig hem. Packar upp varorna och tar trappan upp till mitt rum. Där möts jag av en obäddad säng som jag nu kommer att sova ensam i. Aj. Själv. Inte hon. Bara jag. Jag gör som så många män som nyss lämnats av sin kvinna, jag söker tröst i Van Morrison. Astral Weeks och en kopp kaffe gör mig lite starkare. Jag återfår modet.
Jag klarar den första, och värsta, dagen. Dels för att det fortfarande finns folk kvar i huset att tala med. Dels för att jag läser en sådan lätt och mysig bok att jag inte hinner må dåligt. Books, Baguettes & Bedbugs är en reseskildringsroman av den kanadensiska före detta journalisten Jeremy Mercer som tvingas lämna sin hemstad och väljer Paris som sin tillflyktsort. Ni börjar förstå varför jag gillar den: Paris. Utan pengar och jobb, och vänner, vandrar han boulevarderna utan hopp. Under en regnig dag söker han skydd i en gammal bokhandel. Paris och bokhandel! Kan det bli bättre? Denna bokhandel råkar vara Shakespeare & Company, förmodligen världens mest kända boklåda. Affären ägs och styrs av den idag 93-årige George Whitman(ej släkt med poeten, även om vissa turistguider fått för sig det). Att beskriva den här organisationen tänker jag inte ens gå in på. Den excentriske Whitman ser den som ett socialistisk utopi; ty det är inte bara en bokhandel, utan även ett hem för ”lost souls and poor writers”. De får bo där, så länge det hjälper till i affären, försöker skriva, och läser minst en roman om dagen. Bokhandeln har förstås ett mäktig förflutet. Den har stått där vid Seine i över femtio år, och var ett populärt hang-out för såna som Henry Miller och Anaïs Nin, och beatförfattarna Allen Ginsberg och William Burroughs, och gav Lawrence Ferlinghetti idén att öppna sin egen bokhandel i San Fransisco, City Lights; Shakespeare & Company’s systeraffär, och kanske den enda konkurrenten om ”världens mest kända bokhandel.” Umeås motsvarighet borde vara Mingus på Skolgatan. En mycket trevlig bokhandel, speciellt på hösten när det börjar mörkna ute. Då är Mingus en varm grotta av böcker och musik.
Boken är iallafall en fantastisk sträckläsare för alla som gillar Paris, litteratur, eller bara tror på en bättre och enklare version av livet.
Bloggar jag inget på en vecka, så vet ni var jag är; på 37 rue de la Bûcherie.

Nu är det söndag och den där extratimmen är otroligt skön. Tänk att få sova ut, och det är ändå tidigt när man vaknar. Samtidigt vill jag inte bry mig. Jag vill inte ha ett liv där en timme hit eller tid spelar någon roll. Jag vill ha ett liv utan tider. Som så många andra. Men hur mina vänner, hur?

Och stormen blev aldrig någon storm. Jag förstår er besvikelse. Vilket antiklimax. Det finns ju inget bättre än en storm om man har ett hem att sitta i. Jag hade förstås blivit grymt avundsjuk om det hade blivit århundradets oväder som det talades om, och är lite elakt glad nu, att jag inte missade den. Förlåt. Hoppas den tar kraft och kommer hit nu.

I fredags firade vi att Idas hemtenta var klar, med att ta en pint på skolpuben. Det såg ut så här, från Idas håll:


(Liraren som hällde upp den där pinten kunde sin sak. Kolla taket av gräddliknande skum. Så där ska det se ut! Det var ett jäkla rabalder under sommaren över bartenders från Östeuropa som inte kunde hälla upp en pint. "Tänk på alla turister som kommer hit, får sin första Guinness, och foamet är smalt som papper, vad ska det tro om oss?!" Sa de på radion.)

Jag ger er världens näst bästa låt om söndagmorgnar - dagens låt: Lionel Richie - Easy. Njut av den och ha en bra dag!

Bra jobbat Mikael!

Nu har jag producerat en sida ord och tänker fira med lunch på "The Stables" med Ida. Jag undrar vad de serverar med pommes fritsen idag? Sedan blir det föreläsning i amerikansk litteratur. Det är alltid kul. För lärarinnan är mäktig och sträng, och kunnig som få.

Spana in Li'l Edgar här. Årets julklapp?

The House of Poe

Torsdag. Biblioteket. Lysröret ovanför mig är trasigt, det blinkar och driver mig sakta till vansinne.
Idag är en dag av produktivitet, och inget får stoppa mig. Oss. Ida sitter med sin sista fråga på hemtentan. Jag tänker äntligen ta tag i min Poe-uppsats. Nu ska det ske! Jag känner inspirationen rinna från huvudet ned till axlarna och ut i fingerspetsarna. Hälften av mitt slutgiltiga kursbetyg vilar på denna uppsats. Jag känner ingen press. Jag känner en mordinstinkt. Som när man kliver in på innebandyplanen efter första halvlek av en smutsig korpenmatch, och man ligger under med tre mål; nu ska vi vända det här, tänker man, även om det inte blir vackert.
Igår gjorde vi Limerick. Det regnade konstant, och mitt 2-eurosparaply är inte stort nog för oss båda. Men vi åt lunch på ett mysigt kafé som heter "Java's". De kallar sig "The Beat Café" också, vilket bara känns fånigt. Tror aldrig Kerouac och grabbarna hade vägarna förbi Limerick.
Sedan drack vi vin till min hemlagade middag, för vin är så underbart, och man blir så nostalgisk och lycklig, och djup, och regnet smattrade mot köksrutan, och elementet var hett och radion spelade Springsteen's elvaminuters liveversion av "The River" där han talar om mönstringen, Vietnamkriget och sin pappa, och man bara ryser och vill att vinet eller regnet eller kvällen aldrig ska ta slut. Men nu är det morgon och jag sitter i ett universitetsbibliotek omringad av allvar och stress, och påhittat verklighet.
Okej Poe, nu är det bara du och jag.
Who has not, a hundred times, found himself committing a vile or a silly action, for no other reason than because the knows he should not?
Om de bara kunde fixa det där förbannade lysröret!
True! - nervous - very, very dreadfully nervous I had been and am; but why will you say that I am mad?
Vatten, måste ha vatten. Sen ska jag börja.

Om filmen, inget annat.

Okej, nu ska jag tjata lite mer om höstens film som jag nu äntligen fått se. En film som jag sett framemot ändå sedan jag surfade runt på www.imdb.com, för jag vet inte hur länge sedan.
The Departed handlar om polisen och maffian i Boston. Matt Damon växer upp med maffiabossen Jack Nicholson som surrogatpappa, och pluggar sig upp till en viktig position inom poliskåren, för att kunna hjälpa sin ”far”. Leonardo DiCaprio går andra vägen. Han övertalas att infiltrera maffian, vilket innebär att han måste spöa upp en och annan bara för att visa att han är galen nog. Även fast Leo är söt och har ett otäckt litet huvud, så är det trovärdigt nog.
Jag vet, vi har alla hört detta one too many times. Det är ingen nytt. Samma gamla visa, en standardthriller. Men rör man sig i sällskapet som ovan nämnts, och är det Martin Scorsese som dirigerar, då blir det aldrig tråkigt. Tycker jag i alla fall. De gör den här ordinära historien till något speciellt. Det är fan så coolt! Jag sitter där en timme in och vill att det ska fortsätta i evighet. Det är verklighetsflykt när det är som bäst. Okej att den inte har något djupt budskap, men vad fan, luta er tillbaka en stund och låt er övertalas av Bostondialekten – den coolaste i Amerika.
Det är så tufft och läckert. Jargongen är precis som man vill ha den; fem ”fuck” i minuten ungefär. Och skådespelarna! Jag fullständigt avgudar Leonardo DiCaprio, vet inte varför. Han har vuxit upp och tvättat av sig både ”pretty boy”-stämpeln och mongostämpeln. Nu är han helt rätt. Matt Damon gör sin kille perfekt; man tycker om honom till början, men mot slutet blir han fyrkantig och stel, och ond. Nicholson är vansinnig. Mark Wahlberg gör en enkel roll, det må vara sagt, men ingen hade passat bättre än honom. Martin Sheen är snäll, och Alec Baldwin homofobisk, men kul.
Och nog är det konstigt att irländare i USA, är så mycket coolare än irländare på Irland.
"Scorsese utforskar denna gång lögnens svartaste och mest brutala sidor med en närmast gammaltestamentlig aggressivitet." Skriver DN om filmen som har svensk premiär vid jul. Vilket förvånar mig något. Men men, den som väntar på något gott...
Nu är jag fast besluten att skaffa Bostonlooken: jeans, mörkgrå T-shirt, mörkblå huvtröja, svart jacka, och svart keps. Och ett stenhårt fejs! Ida tycker jag är fånig.

Käkar man en Irish breakfast behöver man ingen lunch.

Tillbaka i Limerick. Tillbaka på universitetet. Efter en skön, men alldeles för kort, semester. Ida skriver hemtenta, och jag springer på föreläsningar och seminarium.
Dublin var bra. En stor stad. Annorlunda från resten av Irland på många sätt. Som ett land i landet - som en ö på ön. Vi var på museum, och gallerier, shoppade ytterst lite, slet ut våra fötter i den behagliga höstvärmen, åt gott, sov skönt i bäddade sängar, blev serverad frukost, och hade det allmänt gott.
Jag ska låta bilderna tala för sig själv, för nu sitter jag vid Idas bärbara och den verkar funka bra mycket bättre än skolans skräp. Här följer ett par bilder från Irlands huvudstad en helg i oktober 2006.

Min favorit:


Jag försöker härma Oscar Wilde's självsäkra grin(lätt coolaste statyn i Dublin!):


Ida äter lunch i en park och blir överraskad av en regnskur:


Jag i Temple Bar, där de flesta turister dricker sin första Guinness:


Ida och the man himself - James Joyce! När han hörde att vi var från Sverige, blev han arg och undrade varför han aldrig fick Nobelpriset. Vi hade inget med saken att göra, sa vi. Han grymtade och gick sin väg.

Avslutningsvis kan vi säga att Dublin är en trevlig stad, men den säger inte så mycket om Irland. Inte om det riktiga Irland. Vill man uppleva den här ön på rätt sätt, ska man slita sig från dess enda riktiga storstad. För den skiljer sig inte mycket från alla andra städer i Europa. Men visst, den är värd att se, om man ändå är här.

Nu är vi otroligt hungriga och aningen less på universitetsmiljön. Vi behöver luft och skyndar oss ut.

Vi hörs!

Dublin Calling!

Inget här på universitetet börjar tidigare än nio. Det är den heliga tiden, och tidigt nog. Somnade sent igår på grund av att jag fallit för frestelsen att ta en lite tupplur efter middagen. Ofantligt skönt att sova sig igenom skymningen så här i hösttider. Kliva upp, klia sig i skallen, och ta en kopp kaffe.
Kan inte understryka nog hur bra jag trivs i huset. Kanske för att jag var förberedd på det värsta. Jag menar, att dela ett hus med fem andra; toalett, dusch, kök, tvättmaskin, TV, matbord - det är upplagt för en och annan dispyt. Dispyt är fel ord eftersom jag är en konflikträdd svensk. Det är upplagt för att man ska gå runt och irritera sig på andra. Men icke. Det råder fullkomlig harmoni i vår villa. Det är den perfekta Friends-liknande sammansättning av tre killar, och tre tjejer, i ungefär samma ålder. Alla är avslappnade och mjuka, ingen försöker vara något mer än någon annan, ingen tar mer plats, ingen tar hem för många kompisar och festar till klockan fyra på morgonen, ingen äter konstig mat vars lukt sätter sig i ens kläder, ingen talar franska och fnissar med sin flickvän(been there, done that), ingen är hemma jämt och ser på eftermiddagssåpor, ingen pratar för mycket - ingen pratar för lite, ingen lyssnar på dålig musik på hög volym. Ja, det är allt jag kan komma på nu.
Ett trevligt gäng. Kort sagt.
Kanske trivs jag bäst med Kathryn för hon säger emot allt jag säger av princip och det leder alltid till halvkomiska diskussioner där den ene egentligen håller med den andra men det är roligare att vara tvär och svår och se var det leder.
Stephen irriterar sig på alla som står utanför huset och tutar med sina bilar. Alla studenter har bil här. Alla. Helst en liten Polo, Golf, eller Renault Clio. På våran lilla gata står sex dubbelhus, ungefär, och igårkväll räknade Stephen det till 33 bilar. Helt galet. Lata as. Och så har "The Student Union" mage att gå runt med listor man ska skriva på för att sänka priset på parkeringen vid universitetet. Glöm det, sa jag, jag skriver hellre på en lista där de höjer priset så ni lönnfeta irländare lämnar bilen och går era femhundra meter till skolan. Så kanske vi kan leva på vår planet några år till. Jag kände mig dryg och miljöpartistisk. Men bussystemet är inte pålitigt sa flickan med listan. Jag har aldrig sett ett mer pålitligt bussystem. Jag vet inte om de håller tiderna, men när det går en var tionde minut spelar det knappast någon roll. Blir så trött.
Åh Irland, min hatkärlek är så stark.

Aah...om några timmar åker jag till Dublin och vi ska sova på Bed & Breakfast och dricka vin och äta frukost och njuta och bli fläktat och matad med vindruvor som på romarnas tid.

Dagens låt borde vara något med The Dubliners, eller kanske U2 igen. Men jag väljer Thin Lizzy - Dancing In The Moonlight, för den gör mig så glad. Och vi måste ju bara hitta Dino's bar and grill, "where the drink will flow and blood will spill." Det är också en fantastisk låt.

Ha en bra helg!

Vem minns "Slippery Pete"?

Kallare inne än ute. Är det. Det kör hårt med luftkonditionering i datasalarna. Varför? Inte vet jag. Men jag får äntligen användning av min rock.

Ni skulle sett Mickeman på softballplanen idag! Stiger upp till plattan, greppar lite tafatt det lättaste aluminiumträet, rör på axlarna likt Foppa -94, tittar upp och ser pitchern i ögonen: bring it on punk!, han kastar(ett löst underhandskast) PANG! perfekt träff mitt på träet. Jag känner direkt att det här är träffen jag väntat på. Nu är det min stund på jorden. Rundar första bas; killarna ropar "HEADS!" för att varna gänget mittemot - ett tecken på att jag slagit långt, andra bas; en amerikansk tjej kastar förvånansvärt kort; tredje bas, jag seglar sakta in; hemma! "Nice hit." Säger en av det stora killarna. Jag bara nickar.
Min första och enda homerun. Hittills. Lite senare fångade jag en boll med en för liten handske och fick ont i pekfingret.

Peter Stormares sorti ur Prison Break måste vara det coolaste en svensk gjort i amerikansk teve. Hans enda konkurrens är han själv, och hans geniala inhopp som "Slippery Pete" i ett avsnitt av Seinfeld. Haha! Jag påminns själv av det avsnittet. George ska flytta en gammal spelmaskin som han fortfarande har rekordet på - the Frogger tror jag det hette - från en pizzeria som ska lägga ner. Han måste korsa gatan, precis som grodan i spelet, för att få spelet i säkerhet. När han gör det ser han ut som en groda. "He looks like a frog." Säger Slippery Pete's kompis. Stormare ser på honom, och efter en stunds tystnad säger han: "You look like a frog." Utan anledning, bara sådär, men ofantligt kul.
Har inte följt Prison Break; bara sett ett avsnitt här, och ett avsnitt där. Men det verkar som om avsnittet efter att de har rymt är bättre än när de satt inne. Vilken paradox. Manusskrivarna har som lite mer spelrum nu. Men snyggingen i huvudrollen är ofantligt tråkig, stel, och torr som tunnbröd. Och brorsan hans likaså. "Slippery Pete" höll klass däremot, men nu är han död. Oj, alla visste det va? Eller avslöjade jag något nu?

Men se, en bild! En bronsgubbe på universitetsområdet har kvällsolen i ögonen.

(Det var den enda som kom upp)

Fotboll på söndag säger Teglund. Kanske det. Kanske tittar vi in på en pub i Dublin och tar oss en öl. Men vilka ska man heja på? Jag vet vad du tycker, men jag råkar tycka att Wayne Rooney är förbannat snygg i Uniteds V-ringade tröja(lätt snyggast i ligan!), och bara därför håller jag på dom. Det och Paul Scholes förstås!

Pulver City. Haha! Att det där gamla epitet lever kvar. Eller är det kanske aktuellare än någonsin? Jag vet inte. Jag är inte så insatt i Kramfors drogvärld. Även fast jag åt lunch på Gladan med farsan för en månad sedan. Dagens lunch: Sallad, Makaronilåda, kaffe och kaka, och en lina kokain.

Dagens låt är samma som Virtanens. Och på fredag får jag göra det!

Kramfors gör mig så stolt!

Var det någon som såg Faktum igår?

Kommentar?

En bra dag

Hur skönt är det inte när man äntligen hittar en infallsvinkel, och dessutom hittar stöd för den i tung litteratur? Litteraturuppsatsen är så gott som klar. Måste bara skriva den. Men det känns som jag har skelettet. Vissa dagar är hjärnan klarare än andra, och allt känns så lätt. Idag är en sådan dag. Känns som jag borde ta tag i de stora frågorna när jag ändå är på gång. Existensen, livet, Balzac.
Men något som fortfarande irriterar mig något utvöver det vanliga är bildmysteriet. Vad är det för fel på de här datorerna? Alla mina fina bilder! För det mesta funkar det som det ska, dina bilder har blivit uppladdade, blablabla. Men så trycker man på done, och inte fan finns det några bilder där.
Men idag gör det ingenting.
Nu ska jag äta middag, och sedan blir det film igen. Idag: One Day In Europe.

Dagens fråga:
Hur många procent av alla svenska flickor mellan 19 och 23 år, som nyss flyttat hemifrån, lyssnar på Lars Winnerbäck när de hänger upp sina nya IKEA-hyllor?
1. 70%
x. 85%
2. 100%

Dagens låt: The Bear Quartet - Put Me Back Together

Morgondagens Jay-Z: Lupe Fiasco

Is a dream a lie if it don't come true...

Okej, jag skulle börja leta material, men så råkade jag ramla på den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=xj35u8RUbnI

och allt annat kändes plötsligt väldigt trivialt. "Old Dan Tucker" från Milan är också grym.

Tack Christer!

Lite söndagsgnäll

Sitter på biblioteket och tänker börja med en uppsats men vet inte vilken eller hur, eller var jag ska börja, eller varför, eller vilket typsnitt jag ska använda. Dessutom har jag överklätt mig igen och eftersvettas av promenaden hit. Vädret är galet. I Sverige bör det vara kallt nu. I Sverige bör det vara halsduksväder nu, eller hur? Eftersom sommaren var kallare här, än hemma, bör det väl också vara kallare nu i oktober? Fel. Sommaren är längre, men blir aldrig riktigt varm.
Jag har fyra att välja mellan, uppsatser alltså: en i amerikansk litteratur(troligtvis om Poe), irländsk utbildningshistoria(har inte fått ämnena än), en i pedagogik, och slutligen monstret som Umeå universitet tvingar mig göra. Den känns värst. Det är ingen panik än, långt ifrån(intalar jag mig), men det kommer bli det om ett par veckor när allt ska vara klart på samma gang. Men det är så svårt att sätta igång med något, när man inte känner piskan i ryggen.
Aj, vad jag gnäller. Studentlivet har jag ju valt själv. Dessutom är det inte så mycket, faktiskt. Men jag är ju van nu att kliva upp, gå till en parkering, stå och glo, parkera en bil, få lite dricks, snacka lite skit, dricka kaffe, parkera en bil, flytta en bil, tömma en soptunna, stänga, gå hem, äta mat, sova. Det var ju livet. Inte en egen tanke behövdes. Kom i tid och gör jobbet. Vad enkelt. Men jag vet mycket väl att ett sådant liv hade dödat mig inifrån. Och det här är vad jag vill göra, även fast det är jobbigt just nu, bara för att allt är så oklart. Jag behöver någon som säger till mig vad jag ska göra. Jag behöver någon som bär mina skolböcker och säger åt mig vilka kläder jag ska ha på mig. Han får gärna laga min mat och brygga mitt kaffe också, och köpa gott rödvin och borsta mina tänder(det finns ingen spegel på badrummet i vårt hus och jag hatar att borsta tänderna utan att kunna se mig själv).
Som vanligt när han har saker man borde göra, gör man allt annat. Läser Martin Gelins blogg till exempel, äntligen uppdaterad. Men jag blir bara arg, för han lever livet jag vill leva. Ost.

Jag vill se The Departed, och tänker göra det nästa vecka när Ida kommer, vare sig hon vill eller inte. DiCaprio, Matt Damon, och Jack Nicholson i samma film. Och Martin Sheen och Marky Mark i mindre roller. Fett. Av Martin "The Last Waltz" Scorsese. Kan ju inte misslyckas. Dicaprio är framtiden. Om fyrtio år han som Nicholson är nu, eller så är han mer Al Pacino. Scarlett Johansson är stor också, och fyrtio år. Hon kommer hålla. Och Zach Braff är regissören alla vill jobba med.
Och jag är en nyligen pensionerad gymnasielärare med hemorrojder och alkoholbesvär. Nej men fy fan!
Jepp på fredag kommer Ida. Vi ska mötas i Dublin. Det blir stort. Sen åker vi tillbaka hit. Hon stannar en vecka och det blir som sommaren 2006 all over again. Jag, hon, och de tomma irländarna. Hon ska skriva en hemtenta, och kanske kan hennes slit motivera mig till att arbeta.

Nu äter jag en banan. Mina halsbesvär är nästan ett minne blott. Men denna gång ska jag verkligen vänta ut den, och inte återvända till sporthallen förrän...imorgon. Min vision om att se ut som ett djur till jul är ruinerade. Det är lika bra att inse det. Jag kommer aldrig se ut som ett djur, jag är inte den sortens människa. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog räven.

Igår läste jag "Giovanni's Room" av James Baldwin. Älskar böcker om Paris. Den staden kan aldrig vara så bra i verkligheten. Därför vågar jag aldrig åka dig, för då kanske alla romanerna förstörs.

En kraftansträngning. Sedan går jag och köper frimärken, Sunday Times, och The Rolling Stone. Tidningar och magasin är så roliga, och söndagar är som gjorda för dem.

Jag googlar halsfluss.

Ont i halsen är en sådan primitiv åkomma. Känns så fånigt att säga "jag har ont i halsen, kan inte vara med." Varje gång jag säger det känns det som om jag ljuger. Som om ont halsen bara är något man har när man vill komma ur något. Ingen kan ju bevisa det, man kan vara precis som alla andra, även fast man har ont i halsen. Ont i halsen.
Men jag har så jävla ont i halsen nu! Har vaknat två nätter i rad och inte kunnat somna om. Den naturliga sväljreflexen fungerar inte, och jag vaknar med massor av saliv i munnen, och på kudden, och i resten av ansiktet. Jag har kletat runt som ett spädbarn i min egen sörja. Och det gör så ont. Även fast resten av kroppen är frisk. Vad är detta? Jag var ju förkyld för två veckor sedan, det gick över, och nu kommer detta. Piss!
Det är så tråkigt att ha ont i halsen. Segt. Man vill inte prata. Man vill inte göra någonting.
Inatt fick jag ångest och trodde att jag måste operara bort halsmandlarna. Jag försökte kolla ner i mitt eget svalj men såg inget ovanligt.
Jaja, tänkte jag, jag kan väl gå till studentläkaren iallafall, det kan väl inte skada? Så jag gick tid alldeles nyss, var just på väg in, när en kvinna på kryckor kom ut. Fan också, tänkte jag, då kan ju inte jag komma in med mitt "ont i halsen". Doktorn kommer ju bara skratta, "HAHA din mes! Gå hem och ät glass för helvete!"
Så nu sitter jag här. Lite orolig. Mycket less. Känns som jag har varit sjuk sen jag kom hit. Som om inte Limerick sett vad jag kan än, när jag är frisk och stark!
Det är väl bara att vänta. Härda ut. Jag citerar ännu ett mail av Jesper, som i sin tur citerade Moa Martinsson: "Allt går över. Allt går över."
Istället för att åka ner till Cork och hälsa på Brendan, får jag sitta hemma och kurera mig i helgen. Och av någon anledning känns det som att jag ljuger, som om han kommer tro att jag inte vill träffa honom.

Pisshals.

Jag är en liten diva.

Haha, vad kul det är att glänsa! Jag är inget annat än en liten diva, bara en liten diva, but I'm not the only one. Vi är alla små divor, förutom de som inget kan.
Kom just från en föreläsning i amerikansk poesi. Det var egentligen bara en introduktion över vad som komma skall.
Hon började med att fråga vem den gladaste figuren i litteraturvärlden var för tillfället. Några timmar tidigare hade Ida skickat ett SMS om att Pamuk vunnit Nobelpriset. Jag vet inget om honom, det ska sägas, bara att han var förhandsfavorit, kommer från Turkiet, och har haft "some problems with the law". När föreläsarinnan frågade vem som vunnit, satt jag först tyst ett par sekunder. Kall som jag är lät jag de andra barnen få chansen först. Ha, de hade ju ingen aning! "Nån indier" sa en korpulent medelålderskvinna på första raden. Då kunde jag inte hålla mig. "Turkish, Pamuk." Sa jag, lugnt och självklart. Utan att ens veta hur man uttalade namnet. Men jag prickade rätt. Bujaah! 1-0 till Sverige.
Efter detta riktade hon resten av föreläsningen uteslutet mot mig. Kändes det som. Den var mycket intressant för övrig. Hon talade om Whitman, Emerson, Thoreau och många andra. När hon frågade vad Thoreau var mest känd för, var det dags för Holmberg att kliva fram igen. Även den här gången blev det tyst. Runt sjuttio studenter, och ingen kan detta, tänker jag. Har de inte sett "Döda Poeters Sällskap"? Jaja, "Walden" säger jag med en "det här är alldeles för lätt"-ton. Ja, säger hon. Och vad handlade den om? Är det meningen att jag ska fortsätta eller? Ja, vad fan: "han flyttade ut till skogen och levde enkelt." Game-set-match.
Sedan talade hon om hur Whitman påverkat Ginsberg, som vi ska tala om i december. Och jag sitter: "kom igen bara, fråga nåt om Ginsberg, vad som helst gumman, vad som helst! Vill du att jag ska recitera första raderna ur Howl? Inte det?" Men det gjorde hon inte. Det får vänta till december.
Fan vad jag skryter. Ah, skryt. Jag gillar att skryta.

Vi byter ämne.
Min gamle chef Paul skickar i snitt tio mail i veckan med roliga bilder. Eller ja, ett fåtal är roliga, många är ganska motbjudande, och de flesta tar jag bort utan att kolla på dem. Iallafall, denna var ganska kul, och säger lite om det irländska samhället. Den heter "Teamwork in Ireland", och bloke betyder snubbe, typ, för den som inte förstår.
Fan också, inget funkar på de här spärrade skitdatorerna. Det var en jätterolig bild på tio arbetare i blå overall. En var nere i ett hål och arbetade, en höll i ett rep som satt om midjan på honom, och resten tittade på. Det stod på dom vad de var; PR-manager, human resources manager, health and safety, product developer, och allt möjligt. På stackaren som stod nere i hålet och slet stog det: A Polish bloke.

Slog ingen homerun igår. Kommer som längst till första bas(i softball alltså). Det är svårt. Börjar dock förstå reglerna nu. Det gör dessvärre inte alla. En stackars tyska fick bollen på låret igår. Hon stod på andra bas och fattade ingenting. Killen som kastade till henne stod på tredje, och har spelat länge, och kastar därför mycket hårt. Det roliga var att alla såg det hände, innan det hände. Utom tyskan förstås. Och alla han vi tänka: "please God don't let him hit her in the head." Då hade det varit en tyska mindre.


Läs en dikt!

Ursäkta mig, kan jag få din tröja?

Är det socialt acceptabelt att fråga folk var de köpt sina kläder? För killen mittemot mig har en mycket stilig jumper, och jag vill ha en likadan.

Igår läste jag Light In August tills jag somnade. Och tänkte att om jag bara kunde skriva som Faulkner, vad skulle jag då behöva lärarutbildningen till?

Solen lyser, blå himmel. Ingen vind. Jag ska gå hem och laga lunch innan min softball-träning. Kanske är idag dagen för min första homerun. Kanske inte.

En bild innan ni somnar.

Ibland funkar det, oftast inte. Nu när det råkade göra det måste jag publicera en bild också. En mörk och tråkig, för att illustrera faktumet att Tom Petty tänker sluta turnera.

Kyrka under regnig kvällspromenad

Gömd i ett ögonblick

Kom just från "studentbio". Ett konstsällskap av något slag visar film varje måndag, i "The Jonathan Swift Theater". Mäktigt namn. Coolare än "Hörsal E" i humanisthuset. Borde bytas till "Hjalmar Söderberg-salen", eller "Sara Lidman-rummet." Iallafall, filmarna är förstås lite alternativa, aningen pretentiösa, gärna på franska, och kanske inte vad Paul McClark ser när han kommer hem efter ett tiotimmarspass på parkeringen. Vi befinner ju oss på ett universitetet, och här härskar kultursnobberiet. Och det är väl inget fel i det.
Filmen som visades idag heter Caché. "Gömd" tror jag det ska betyda. Jag sitter här ganska skakad, och sådär skönt distansierad som man blir efter en bra film. Den liksom håller sig kvar en stund, och allt man ser, ser man genom huvudpersonens ögon. Skulle behöva någon att diskutera den med. Skriver lite istället. Lite om allt möjligt. Men visst, se filmen om ni får chansen. Den var stillsam och stark, inga höga ljud och ingen musik, och inga snabba ryck med kameran. När det väl händer något i en film med denna långsamma stil, blir effekten desto större. Och jävlar vad det small till när det väl small! Helt utan förvarning. Han bara skar halsen av sig, simsalabim, sen var det bra med det. Explosiv minimalism väljer jag att kalla det.
Det var en Kobra-film kan man säga. Kristofer Lundström hade nöjt gnuggat sin stora mustasch.

Sverige - Spanien 2-0. Kan var säga som min gamle chef Paul: Nice one! Måste ha varit en kul match att se. Själv gick jag på den närmaste pub och såg Cypern - Irland. Det var mindre kul. Blev ganska tyst när Cypern gjorde 5-2. En av gubbarna vid baren muttrade ironiskt: "I think we have them now." Sen beställde han in en till Guinness. ´
Irlands landslag är i kris. Regeringen likaså. "Statsministern" sägs ha tagit emot gåvor/lån/mutor för typ 12 år sedan. Jag har ingen åsikt i frågan.
Hur går det för Bildt förresten?

Har lagt märke till att här, som på Umeå universitet, har även toaletterna rumsnummer. Skulle det inte vara kul om man en vacker dag, när man letade efter rätt rum för sin föreläsning, fann att det var en toalett? Vore inte det lustigt? Jag skrattar iallafall. "Dagens lingvistikseminarium kommer hållas på handikapptoaletten i samhällsvetarhuset." Haha! Vilken grej! Någon schemaläggare måste ju ha spelat det sprattet. Annars är de dumma.

Vi har börjat ha gruppredovisningar nu. Trevligt. De fyra slöjdlärarna som körde sin presentation idag höll riktigt hög klass. Även om de ibland råkade använda ord som "dickhead" vilket inte riktigt föll läraren i smaken. Men de var duktiga och kändes verkligen naturliga i sin roll framför en klass. Jag blev nästan lite nervös.

Det är kväll i biblioteket och natt utanför panoramafönstret. Fortfarande tyst. Någon skrattar. Någon hostar. Jag fryser om ena foten och försöker sitta på den, men det gör ont i knävecket.

Den irländska majonnäsen Hellman's är så jäkla god att det inte finns ord att beskriva den. Och jag som inte ens gillar majonnäs. Men denna skit kan pigga upp vilken maträtt som helst. Just put some mayo in there, är lösningen på all smaklös och torr mat. Mat-Tina borde ersättas med en burk Hellman's. "Njae Tina," säger producenterna, "vi provade den här majonnäsen och ja, efter det känns du ganska överflödig. Du kan ta dit pick och pack och sticka tillbaka till Småland."

Dagens låt är: Slagsmålsklubben - Rakade Ögonbryn Skall Det Vara.
Klubben kan fortfarande den bästa spelning jag sett i år. Även fast jag bara såg halva. Men vilken energi, vilken glädje, och vilka sköna nördar.

Kathryn i huset har bifogat sina DVD-filmer till Aarons samling. Hon hade mest skräp, förutom Extras. Ricky Gervais är ett sabla geni. Allt han tar i blir guld. Man skrattar men tårarna i halsen för karaktärerna är så djupt tragiska men allt är gjort med sådan humoristiskt pricksäkerhet att man blir rädd. Och avsnitten håller perfekt måltidslängd. Man hinner precis äta sin majonnästallrik, sedan är det slut.

Nu ska jag gå igenom Elm Park i mörkret. Försöker inte tänka på det, men söker man på "Stab City" på Wikipedia så...ja, prova själva.

God natt!

Mikael.

Min hjärna är morgongröt.

"Townes Van Zandt is the best songwriter in the whole world and I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that."
Sa Steve Earle. Jag kan se det framför mig hur det skulle se ut. Earle, aningen förfriskad, kliver upp på bordet i sina stiliga boots. Dylan sitter tillbakalutad och lugn i sin soffa, nickar och håller förmodligen med. I en fåtölj mittemot sitter Kris Kristofferson(han är alltid med, han känner ju alla) och skrattar: "Hahaha! Sätt dig ned och ta en whisky till Steve! Hahaha!" Earle gör som han säger. Sedan plockar han fram gitarren, Kris likaså, och så spelar de "Pancho and Lefty."
Han gjorde förbannat fin musik Van Zandt, och ofantligt ledsam. "I have a few that aren't sad. They're hopeless." Sa han själv. Man måste lyssna på honom med försiktighet, annars blir man som Jonas Inde och hoppar ut ur fönstret och spräcker skallen.
Dagens låt är iallafall just "Pancho and Lefty".

Det finns en risk att den nya regeringen kommer drabbas av Zlatan-effekten, ingen kommer bry sig i någon annan än Bildt. Jag kan se rubrikerna framför mig: "Bildts blöta natt på Café Opera. Vi har bilderna! Festade till klockan fyra, då han lämnade stället med Ernst Billgren, E-Type, och ett koppel lättklädda MUF-flickor. Sågs sedan äta varmkorv på Sibylla Lidingö. Reinfeldt: Det var olämpligt. Men Carl är en vuxen man och kan ta sina egna beslut. "

Förresten, glöm inte att gå inte och rösta på Aftonbladet: Vilka är finast - Jessicas nya eller gamla bröst?
Och missa inte intervjun med Kristina Lugn: "Om människor läste Strindbergs bok "Ensam" i stället för alla dessa handböcker i hur man ska stå ut med att vara "singel" skulle väldigt mycket sorg lindras." Säger hon.
Kristina Lugns blogg skulle vara allt annat än tråkig att läsa.
Om femtio år kommer det inte finnas någon Kristina Lugn, men två miljoner Big Brother-Jessica.
Det är över. Irland har gett mig en syn på världen i klass med Becketts.

Jag gick hit till biblioteket idag för att plugga irländsk utbildningshistoria, och nu sitter kvar här vi datorn och gör ingenting, och skriver en massa strunt, för att slippa göra just det. Även fast det inte är så tråkigt som man kan tro. Jag kan bara inte finna kraften att kliva upp. Det är så lugnt och skönt här idag. I vanliga fall brukar det vara kö, men idag ligger väl alla hemma bakis. Det är svalt och högt till tak. Ute är det fortfarande grönt, men tittar man närmare kan man se att vissa löv börjar byta om till höstrocken. Snart är det gula och faller ner och dör. Jag har ont i ryggen och vet inte varför. Kanske har jag inte rört mig tillräckligt.

Aj, vad jag känner mig tom idag. Ska plugga någon timme och fylla min hjärna med skit så kanske jag kan producera något mer intressant senare.

Ha en bra lördag!

Mikael.

The state of this feckin’ country.

Igår kallade jag Irland för "detta förbannade land", jag menade inte att det är ett jäkla skitland, jag menade att det är dömt.

Vi sa det redan i somras. Det märktes ganska fort.
”Vad osmakliga irländarna är.” Sa kanske jag.
”Vad mycket underlagskräm flickorna har.” Sa kanske Ida.
”Visst är de ganska feta?” Sa jag.
”De verkar shoppa varje dag.” Sa Ida.
”Och bilarna i car parken, det är inga Volvo 240 direkt.” Sa jag.
”Och de super ju jämt!” Sa vi i kör.
Vilken dag vi än var ute, efter nio på kvällen, så var det folk överallt. Fulla förstås, i alla åldrar. Det var kö till varje krog, och varje klubb. Varje irländare Ida jobbade med var bakis varje dag. Således åt de ingenting; de drack te och rökte, och väntade på att det skulle bli kväll, så de kunde gå ut igen. I jakten på ”a good craic”.
Frågan "Are you going out tonight?" är berättigad varje dag i veckan. Lika vanlig som "How are you?" Oftast kommer de efter varandra: "Howarya? Going out tonight." Svaren: "Grand, yes."
Emer i vårt hus personifierade vad som vi började inse vara den ”typiska irländaren.” Antingen jobbade hon, satt bakfull framför teven, eller var på krogen.
Vi uttryckte våra iakttagelser för Brendan. ”Så är det.” Sa han. ”That´s Irland for you!” Samtidigt tipsade han om en bok i ämnet, The Pope's Children. Påven var här under sjuttiotalet, boken handlar om vad som hänt sedan.
Häromdagen köpte jag boken i fråga. Tänkte att den kunde hjälpa mig att förstå mig på detta konstiga land. Detta missuppfattade land.
Irland mår bra, rent ekonomiskt. Väldigt bra. Problemet är att folk inte vet vad de ska göra av pengarna. Så de spenderar dem, snabbt och tanklöst.
Jag läste första kapitlet igår. Mycket roande. Här följer en del intressant information om Irland och irländarna:

- 30 % av kvinnorna är överviktiga, och nästan hälften av männen.
- De äter mer pommes frites än britterna, och mer choklad än belgarna(trea i Europa)
- 6,5 miljarder euro spenderas årligen på sprit.
- 1,5 miljarder på stout.(20 % av den globala marknaden)
- De dricker mer öl än tyskarna( i genomsnitt 262 pints per år) och mer sprit än ryssarna.
- Unga kvinnor dricker 10 gånger mer än sina italienska motsvarigheter.
- Av de unga männen dricker 4 av 5 regelbundet.(34 % i EU)
- De dricker mest ren sprit i hela världen, 25,3 pints per person per år. Det är tre gånger så mycket som vi har blod i våra ådror.
- De dricker mest cider i världen, och bara tjeckerna dricker mer öl.
- - De ligger i topp i världen vad det gäller tonårsfylla.
- 1 av 3 sextonåriga flickor har varit fulla fler än tio gånger det senaste året.
- Bara australiensarna tar mer ecstasy än irländarna.
- Denna är bra: ”80% of suburban loos had traces of chopped lines on their surfaces.” Får ni lista ut själva vad dom kommer ifrån.
- I år kommer de shoppa för 70 miljarder euro , 20 miljoner på L’Oreals hudkräm.
- Per skalle säljs det fler Mercedes här än i Tyskland.
- Irländarna spenderar mer när de är ute på semester, än vad landet drar in på turism. Ganska bra gjort, med tanke på att Irland är dyrast i EU.
- Irlands två stora banker är de mest vinstrika i Europa, tack vare alla lån.

Irland sjunker sakta men säkert ner i Atlanten, och sedan vidare mot helvetet. Men de hinner nog stanna till i Limbo och ta en Guinness.
Så vad beror detta på? Detta supande, ätande, knarkande, shoppande, och jobbande. För det glömde jag att nämna; irländarna är den mest produktiva arbetskraften i världen.(Lucozade – sportdryck och bevisat bra mot bakfyllor – är den farmaciprodukt som säljer allra bäst.)De kan inte göra något med måtta. Men varför inte?
Jag har en teori.
Irländarna har alltid kämpat för något; slagits mot engelsmännen för sin frihet, slagits mot sina egna för sin frihet; slagits mot rika, slagits mot fattiga; slagits mot katoliker, slagits mot protestanter; slagits mot fattigdom, flytt till Amerika, och slagits där. Irländarna har alltid haft en stark identitet. De har varit någon, haft en historia och en tradition. Allt det där är ett minne blott, det spelar ingen roll anymore. Nu är de bara en konturlös medelklassmassa.
Men irländaren har det i blodet att ständigt vara del av en långsam och seg kamp; att ha ett fast mål med sitt liv och leverne. Nu när de inte har de längre, blåser de iväg allt i stället, på allt som pengar kan köpa. Bara för att känna något. I jakt på sin identitet super de och spenderar, för att lindra sitt vilsna hjärta.
Irländaren behöver tro på något. Något som inte längre finns. The All-Mighty Dollar(eller The Euro) är deras nya Gud. Och då går det såhär. Vi svenskar har aldrig trott på något, och aldrig heller slagits för något. Inte på riktigt. Vi är ständigt neutrala. Därför är gör vi allt "lite lagom".
De stackars irländarna kommer inte må bra förrän de har en fiende igen. Nu har de bara vänner och pengar, och ett ständigt behov att överdosera sina liv.
Det är synd om dem. De är ett förlorat folk.

På tal om detta pratade jag idag med en tjej från Österrike som läser två av mina kurser. Hon bor här på campus, i ett av de olika studentområdena. Hon delar ett hus med fyra andra studenter. Bara förståårsstudenter i åldern 17-18. I natt lyckades hon somna klockan 3. Så var det minst varannan natt. Hela huset var fyllt av flaskor och burkar som snorungarna stolt radat upp från golv till tak, på fönsterbleck, och i trappan; som en triumf över vad de åstadkommit. Helgerna var ganska bra sa hon, för då åkte barnen hem till sina föräldrar. Hon hade satt upp en lapp på kylskåpet i morse. Stackars flicka, något säger mig att det bara kommer bli värre. Jag kunde nästa se tårarna sippra fram under ögonlocken.
Jag var mycket nära att skaffa ett likadant boende - något som Umeå universitet rekommenderade. Faktumet att det inte bara är dubbelt så dyrt, utan befolkas av pubertala irländska idioter, får mig att känna mig ganska nöjd med hur jag bor.

Jag blir så arg. Inte för att de dricker så mycket. För att de är så förbannat korkade. Och folk tror fortfarande att Irland är grönt och idylliskt, med får, fromhet, och kanske till och med en och annan Leprechaun. När det i själva verket är ett landsomfattande fylleslag där ingen tar upp efter sig själv. Det gör polackerna. Ge dem fem år, då har polackerna tagit över. Då har irländarna något att slåss för igen, och kanske utvecklas en harmoni.

Jag älskar Sverige. Jag älskar lagom.

Mikael.

Alkberg!

Bara ett kort inlägg till. Läste nyss recensionen av Mattias Alkberg BD:s nya skiva i Aftonbladet:

"Det är vuxenpunk, diskbänkspop och ensamma ballader, i kärv Jari Haapalainen-produktion och med oväntade Springsteen- och Eldkvarn-dofter från gästerna Jonas Kullhammar och Carla Jonsson."

Låter för bra för att vara sant. Men ändå. Min adress är:

2 The Laurels
Briarfield
Castletroy
Co. Limerick

Ida, du är väl så rar att stoppa den skivan i ett kuvert och postar den? Så jag kan dricka stout och lyssna på rostig norrbottenspunk hela nästa helg.

Softball och Lou Reed

Efter fotbollsdebaclet kan jag pusta ut, och ärligt säga att softball var riktigt kul.
Vi som aldrig spelat förut samlades i en klunga i hörnet av den stora utomhusplanen med konstigt inomhuslikt underlag. I par fick vi sedan träna att kasta bollen till varandra. Det är ju inte så svårt. Jag har ju tränat hemma, ehuru med en baseball, men skillnaden är inte så stor. När man lirar softball har man en lite större boll, och pitchern måste kasta underhandskast. Vad jag kan förstå är det den enda skillnaden. Det är en väldigt meditativ känsla att kasta en boll fram och tillbaka mellan två personer. Höra de sköna ljudet av boll i handske.
Sedan spelade vi. Mest på skoj, för att prova. Höll på i två timmar. Jag träffade bollen men kom inte speciellt långt. Inte i jämförelse med de stora pojkarna som spelat längre. Roligast var att stå vid första basen och försöka "bränna" folk. Gjorde några pinsamma missar med handsken dock. Men en gång kastade jag rakt och hårt från första till tredje bas, vilket resulterade i att vi brände en kille. Då fick jag beröm av de stora killarna.
Längtar redan till nästa gång.

Igår blev jag så otroligt sugen på vaniljglass att jag fick lov att gå ner på affären och köpa ett paket. När jag kom hem gjorde jag kaffe och la en stor bit glass i en skål. Jag tog med mig hela kalaset upp på mitt rum, och satt mig för att läsa The Scarlet Letter. Men tvi vilken tråkig glass! Sådan vit blaskig vanilj, inte ljusgul med små svarta korn som den ska vara. Jag åt inte ens hälften, resten fick smälta bort bredvid kaffekoppen som en symbol för mitt misslyckande, och brott mot den femte dödssynden.
Men boken var bra. Är bra. Blir alltid förvånad när jag uppskattar en bok som är äldre än hundra år. Tror att den ska vara tråkig, stel, och pretentiös. Men så visar den sig vara glad, pigg, och full av sarkasm. Go Hawthorne, stick it to the puritan man! Eller nåt.

Dagens låt är: Lou Reed - My Friend George.
En av de få låtarna som överlevt på min mp3-spelare ända sedan jag skaffade skiten. Med kanske en av de coolaste öppningsverserna någonsin:

"Read in the paper 'bout a man killed with a sword
and that made my think of my friend George
People said the man was five foot six
sounds like Georgie with his killing stick."

Alla i huset är sjuka nu. Mer eller mindre. Det är en enda stor förkylningsorgie men snörvel, spott och fräs. Och en och annan svordom. Hela Limerick är smittat. Häromdagen räknade jag det till fjorton host per minut på föreläsningen. Det var svårt att hänga med i vad som sas. Kvinnan som föreläste ifrågasatte om det verkligen var nödvändigt att hosta varje gång.
Det är en pest mina vänner, en pest; kommer från Atlanten och förs in med Shannon. Det vet vi ju, vi som läst Angela's Ashes(Ängeln på sjunde trappsteget). Läs den! Inte för att den handlar om Limerick, nej för att det är en förbannat trevlig bok! Och den har priserna att bevisa det. The Pulitzer Prize för att nämna ett. Kanske det största man kan få inom litteraturen, efter Nobelpriset, och kanske the Booker prize.
Finns på film också, om man inbillar sig att man inte har tid att läsa.

Imorgon ska jag skriva ett långt inlägg om situationen i det är förbannade landet. Med massor av statistik!

Mikael.

Ett hugskott

Det var allt det var. Ett hugskott.
Jag ber om ursäkt om jag gör er besvikna. Men det blir ingen amerikansk fotboll. Förlåt. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag, amerikansk fotboll? Jag måste ha haft feber redan då.
Observerade igår den första träningen. En träning utan glädje. En träning som mest gick ut på att visa hur hårda killarna som redan spelat ett tag är. En träning som liknade något man gör i lumpen, har jag hört. En träning som var blöt, kall, och aningen lerig; och ändå är vi bara i oktober. Jag föreställde mig hur det skulle vara i december. Skulle inte tro det, tänkte jag.
Dessutom behöver man ett par rekorderliga fotbollsskor med dubbar.
Sjutiofem procent av killarna på träningen fick inte ens röra bollen. Hur kul är det? Och de spelade bara "touch football". Vilket förmodligen vore bra för mig, men vadå, det är ju inte äkta vara!
Nej, jag tror jag går med i pingisklubben istället. Då får man iallafall röra bollen, och det är torrt och värmereglerat.
Fick även nys om att det visas film gratis varje måndagkväll på universitetet. Det passar mig bättre än att springa runt och hoppas på en passning som aldrig kommer, bland tjugofem pseudomaskulina män med shorts och T-shirt i tio grader varmt och regn.
Men det hade varit kul att prova. En annan gång mina vänner, en annan gång.

Okej, angående ny musik.
The Killers. Japp, där har ni dem. Spelas ständigt på radion här. Och varje gång säger de hur otroligt Springsteen-influerat bandet är. Ordet The Killers nämns inte utan Springsteen. Visst, jag håller med. Även om jag mest påminns om Broder Daniel. För The Killers nya platta Sam's Town är inget annat än ett amerikaniserat Cruel Town. Liknelsen blir nästan för tydlig: första singeln heter "When We Were Young", och ja, den är mycket lik "When We Were Winning".
Ta en gryta, släng ned lite av Henrik Berggrens tonårsångest, Springsteens highway-retorik, och lite Tom Petty-gitarr. Rör om. Smaka. The Killers!

Gammal bro över Shannon och intilliggande slott:

Nu ska jag åka ner på staden och köpa handskar och halsduk. För de mor skickade med mig var fula och trasiga. Men tack ändå!

Mikael.

Blogg i väntan på att det ska sluta regna.

Solen sken tidigare idag, och jag tänkte inte på att ta med mitt nyköpta 2-eurosparaply. Dumt. Nu öser det ner och här sitter jag; strandad i en datasal.

Har legat sjuk hela helgen och är fortfarande rosslig. Hade jag inte dragit på mig en fet förkylning hade ju allt snack om hur kallt och regnigt det här, bara framstått som lögn och löjliga överdrifter. Jag offrade mig för realismen.
Kände mig seg redan i fredags när jag skrev senast. Somnade när jag kom hem, och vaknade några timmar senare - sjuk som en hund. Både huvud och hjärta dunkade med en obehaglig kraft. Yr. Kall. Svettig.
Det var bara att ligga och stirra tills jag var kapabel att sätta mig upp och sträcka mig efter Ipren. Sedan somnade jag igen.
Under lördagen lättade dimman och jag kunde ta mig ner och tugga mig igenom några av trummisen DVD-filmer. Först Withnail and I. En engelsk kultklassiker om två arbetslösa skådespelare som super och knarkar bort sina dagar i en skitig lya i London. När de börjar frukta att något lever bland disken sticker de ut till den enes morbrors stuga på landsbygden. Handlar egentligen om ingenting, men var sådär skönt cool och lugn, och passar perfekt om man är sjuk, eller bakis. Rekommenderas varmt. Richard E. Grant i vad som måste vara hans livs roll.
Sedan blev det ståuppkomik á la Bill Hicks. Han dog 1994 men hann innan dess göra brutalt ärlig, och mycket underhållande, komik om allt från George Bush och Jesus, till Vanilla Ice. Han var grymt antikrig och anti-USA. Och hemskt nog kan allt han sa appliceras på dagens samhälle. Inget har förändrats. Bara att sonen tagit över. Vilken med Hicks syn på saken borde bli Satans barnbarn. Han sa bland annat en bra sak om kristna som fastnade. Varför bär kristna kors runt halsen egentligen? Tror de verkligen Jesus vill bli påmind om det? Är det det han vill se när han återvänder? Det är som att gå upp till Yoko Ono med en pistol runt halsen och säga att man hedrar Johns minne. Eller Jackie Onassis tror jag han sa. Ja, det var roligare när han sa det. Ladda hem!

Igår tog jag mig till ett apotek här i krokorna och plockade på mig all möjlig skit som kunde få mig att må bättre. Sedan gick jag hem, satt mig på sängen, och skjöt upp. Kände mig faktiskt som en knarkare. Det var skönt. Jag läste fantastiska Rolling Stone, lyssnade på Dylans Modern Times, och lät medicinen kicka in.
Aaah...

Jag tog mig till skolan idag, men det blev en lång dag. Hade nyss ett seminarium. Min "klass" består av 20 träslöjdsstudenter(en tjej), en kvinnlig utbytesstudent, och jag. Ni kan förstå jargongen i den klassen. Lägg på det att lärarinnan var under 30. Det var inte lätt för henne. Vad det gäller träslöjdskillar, så skiljer sig inte Irland mycket från Sverige. Skönt på något nätt. Man vill ju att stereotyper ska överleva rikets gränser.

Det värsta med denna pissförkylning är att jag missar första träningen. I amerikansk fotboll alltså. Jag ska gå dit och kolla på ändå tror jag.

Ja just det, Bill Hicks sa något kul om gamla också. Han tyckte att de skulle användes som stuntmän i filmer, istället för att tyna bort på ett ålderdomshem. Det skulle ju bli bättre filmer om de som dog, dog på riktigt, tyckte han. "Vill du att din mormor sakta förmultrar bort, vill du se hennes sista hjärtklappning segla iväg i tomhet, eller vill du att hon ska få möta Chuck Norris?" Och så visade han hur han plockade upp en gamling ur en rullstol och sa: "Just push her towards Chuck." Det var ofantligt kul, just då.

Nu lyser solen igen. Hej då!

Mikael.