Jag är en liten diva.

Haha, vad kul det är att glänsa! Jag är inget annat än en liten diva, bara en liten diva, but I'm not the only one. Vi är alla små divor, förutom de som inget kan.
Kom just från en föreläsning i amerikansk poesi. Det var egentligen bara en introduktion över vad som komma skall.
Hon började med att fråga vem den gladaste figuren i litteraturvärlden var för tillfället. Några timmar tidigare hade Ida skickat ett SMS om att Pamuk vunnit Nobelpriset. Jag vet inget om honom, det ska sägas, bara att han var förhandsfavorit, kommer från Turkiet, och har haft "some problems with the law". När föreläsarinnan frågade vem som vunnit, satt jag först tyst ett par sekunder. Kall som jag är lät jag de andra barnen få chansen först. Ha, de hade ju ingen aning! "Nån indier" sa en korpulent medelålderskvinna på första raden. Då kunde jag inte hålla mig. "Turkish, Pamuk." Sa jag, lugnt och självklart. Utan att ens veta hur man uttalade namnet. Men jag prickade rätt. Bujaah! 1-0 till Sverige.
Efter detta riktade hon resten av föreläsningen uteslutet mot mig. Kändes det som. Den var mycket intressant för övrig. Hon talade om Whitman, Emerson, Thoreau och många andra. När hon frågade vad Thoreau var mest känd för, var det dags för Holmberg att kliva fram igen. Även den här gången blev det tyst. Runt sjuttio studenter, och ingen kan detta, tänker jag. Har de inte sett "Döda Poeters Sällskap"? Jaja, "Walden" säger jag med en "det här är alldeles för lätt"-ton. Ja, säger hon. Och vad handlade den om? Är det meningen att jag ska fortsätta eller? Ja, vad fan: "han flyttade ut till skogen och levde enkelt." Game-set-match.
Sedan talade hon om hur Whitman påverkat Ginsberg, som vi ska tala om i december. Och jag sitter: "kom igen bara, fråga nåt om Ginsberg, vad som helst gumman, vad som helst! Vill du att jag ska recitera första raderna ur Howl? Inte det?" Men det gjorde hon inte. Det får vänta till december.
Fan vad jag skryter. Ah, skryt. Jag gillar att skryta.

Vi byter ämne.
Min gamle chef Paul skickar i snitt tio mail i veckan med roliga bilder. Eller ja, ett fåtal är roliga, många är ganska motbjudande, och de flesta tar jag bort utan att kolla på dem. Iallafall, denna var ganska kul, och säger lite om det irländska samhället. Den heter "Teamwork in Ireland", och bloke betyder snubbe, typ, för den som inte förstår.
Fan också, inget funkar på de här spärrade skitdatorerna. Det var en jätterolig bild på tio arbetare i blå overall. En var nere i ett hål och arbetade, en höll i ett rep som satt om midjan på honom, och resten tittade på. Det stod på dom vad de var; PR-manager, human resources manager, health and safety, product developer, och allt möjligt. På stackaren som stod nere i hålet och slet stog det: A Polish bloke.

Slog ingen homerun igår. Kommer som längst till första bas(i softball alltså). Det är svårt. Börjar dock förstå reglerna nu. Det gör dessvärre inte alla. En stackars tyska fick bollen på låret igår. Hon stod på andra bas och fattade ingenting. Killen som kastade till henne stod på tredje, och har spelat länge, och kastar därför mycket hårt. Det roliga var att alla såg det hände, innan det hände. Utom tyskan förstås. Och alla han vi tänka: "please God don't let him hit her in the head." Då hade det varit en tyska mindre.


Läs en dikt!