Harmoni och ensamhet

Så åkte hon, igen. Alla dessa avsked – man blir aldrig van. Varför torterar man sig själv egentligen? För att ett liv utan plågor är ett liv utan glädje. Ett liv utan längtan, ett liv utan lycka. Och blir livet alltför bekvämt, blir det till slut tråkigt.(Säg gärna emot mig, jag är inte helt övertygad själv.)Hon tog bussen mot Dublin, och jag in mot stan. Jag försökte lindra den första ensamhetschocken genom att beblanda mig med andra förlorade själar på stadens bok- och skivaffärer. Där är man aldrig ensam. Där lever drömmarna och hoppet, och romantiken. Jag strosade bland fruktstånden på lördagsmarknaden, och köpte en banan och en läsk. Gick längs floden och tittade på statyer utan armar. Som av en slump hamnade jag på Limerick Art Gallery och roade mig själv med att titta på roliga filminstallationer. Likt alla andra stadsbesök slutade även detta med ett besök på Tesco. Matvarubutiken är bokhandelns motsats; här slås man av den bittra verkligheten: vardagen, stressen, våndan, HATET. Ut. Snabbt. Femhundra skrikande barn vill ha mer halloweengodis. Tjocka kassörskor skrattar och hjälper till att packa gamla tanters kassar.
Betalar. Bussen tillbaka. Varmt och trångt.
Jag tar mig hem. Packar upp varorna och tar trappan upp till mitt rum. Där möts jag av en obäddad säng som jag nu kommer att sova ensam i. Aj. Själv. Inte hon. Bara jag. Jag gör som så många män som nyss lämnats av sin kvinna, jag söker tröst i Van Morrison. Astral Weeks och en kopp kaffe gör mig lite starkare. Jag återfår modet.
Jag klarar den första, och värsta, dagen. Dels för att det fortfarande finns folk kvar i huset att tala med. Dels för att jag läser en sådan lätt och mysig bok att jag inte hinner må dåligt. Books, Baguettes & Bedbugs är en reseskildringsroman av den kanadensiska före detta journalisten Jeremy Mercer som tvingas lämna sin hemstad och väljer Paris som sin tillflyktsort. Ni börjar förstå varför jag gillar den: Paris. Utan pengar och jobb, och vänner, vandrar han boulevarderna utan hopp. Under en regnig dag söker han skydd i en gammal bokhandel. Paris och bokhandel! Kan det bli bättre? Denna bokhandel råkar vara Shakespeare & Company, förmodligen världens mest kända boklåda. Affären ägs och styrs av den idag 93-årige George Whitman(ej släkt med poeten, även om vissa turistguider fått för sig det). Att beskriva den här organisationen tänker jag inte ens gå in på. Den excentriske Whitman ser den som ett socialistisk utopi; ty det är inte bara en bokhandel, utan även ett hem för ”lost souls and poor writers”. De får bo där, så länge det hjälper till i affären, försöker skriva, och läser minst en roman om dagen. Bokhandeln har förstås ett mäktig förflutet. Den har stått där vid Seine i över femtio år, och var ett populärt hang-out för såna som Henry Miller och Anaïs Nin, och beatförfattarna Allen Ginsberg och William Burroughs, och gav Lawrence Ferlinghetti idén att öppna sin egen bokhandel i San Fransisco, City Lights; Shakespeare & Company’s systeraffär, och kanske den enda konkurrenten om ”världens mest kända bokhandel.” Umeås motsvarighet borde vara Mingus på Skolgatan. En mycket trevlig bokhandel, speciellt på hösten när det börjar mörkna ute. Då är Mingus en varm grotta av böcker och musik.
Boken är iallafall en fantastisk sträckläsare för alla som gillar Paris, litteratur, eller bara tror på en bättre och enklare version av livet.
Bloggar jag inget på en vecka, så vet ni var jag är; på 37 rue de la Bûcherie.

Nu är det söndag och den där extratimmen är otroligt skön. Tänk att få sova ut, och det är ändå tidigt när man vaknar. Samtidigt vill jag inte bry mig. Jag vill inte ha ett liv där en timme hit eller tid spelar någon roll. Jag vill ha ett liv utan tider. Som så många andra. Men hur mina vänner, hur?

Och stormen blev aldrig någon storm. Jag förstår er besvikelse. Vilket antiklimax. Det finns ju inget bättre än en storm om man har ett hem att sitta i. Jag hade förstås blivit grymt avundsjuk om det hade blivit århundradets oväder som det talades om, och är lite elakt glad nu, att jag inte missade den. Förlåt. Hoppas den tar kraft och kommer hit nu.

I fredags firade vi att Idas hemtenta var klar, med att ta en pint på skolpuben. Det såg ut så här, från Idas håll:


(Liraren som hällde upp den där pinten kunde sin sak. Kolla taket av gräddliknande skum. Så där ska det se ut! Det var ett jäkla rabalder under sommaren över bartenders från Östeuropa som inte kunde hälla upp en pint. "Tänk på alla turister som kommer hit, får sin första Guinness, och foamet är smalt som papper, vad ska det tro om oss?!" Sa de på radion.)

Jag ger er världens näst bästa låt om söndagmorgnar - dagens låt: Lionel Richie - Easy. Njut av den och ha en bra dag!