Lite söndagsgnäll

Sitter på biblioteket och tänker börja med en uppsats men vet inte vilken eller hur, eller var jag ska börja, eller varför, eller vilket typsnitt jag ska använda. Dessutom har jag överklätt mig igen och eftersvettas av promenaden hit. Vädret är galet. I Sverige bör det vara kallt nu. I Sverige bör det vara halsduksväder nu, eller hur? Eftersom sommaren var kallare här, än hemma, bör det väl också vara kallare nu i oktober? Fel. Sommaren är längre, men blir aldrig riktigt varm.
Jag har fyra att välja mellan, uppsatser alltså: en i amerikansk litteratur(troligtvis om Poe), irländsk utbildningshistoria(har inte fått ämnena än), en i pedagogik, och slutligen monstret som Umeå universitet tvingar mig göra. Den känns värst. Det är ingen panik än, långt ifrån(intalar jag mig), men det kommer bli det om ett par veckor när allt ska vara klart på samma gang. Men det är så svårt att sätta igång med något, när man inte känner piskan i ryggen.
Aj, vad jag gnäller. Studentlivet har jag ju valt själv. Dessutom är det inte så mycket, faktiskt. Men jag är ju van nu att kliva upp, gå till en parkering, stå och glo, parkera en bil, få lite dricks, snacka lite skit, dricka kaffe, parkera en bil, flytta en bil, tömma en soptunna, stänga, gå hem, äta mat, sova. Det var ju livet. Inte en egen tanke behövdes. Kom i tid och gör jobbet. Vad enkelt. Men jag vet mycket väl att ett sådant liv hade dödat mig inifrån. Och det här är vad jag vill göra, även fast det är jobbigt just nu, bara för att allt är så oklart. Jag behöver någon som säger till mig vad jag ska göra. Jag behöver någon som bär mina skolböcker och säger åt mig vilka kläder jag ska ha på mig. Han får gärna laga min mat och brygga mitt kaffe också, och köpa gott rödvin och borsta mina tänder(det finns ingen spegel på badrummet i vårt hus och jag hatar att borsta tänderna utan att kunna se mig själv).
Som vanligt när han har saker man borde göra, gör man allt annat. Läser Martin Gelins blogg till exempel, äntligen uppdaterad. Men jag blir bara arg, för han lever livet jag vill leva. Ost.

Jag vill se The Departed, och tänker göra det nästa vecka när Ida kommer, vare sig hon vill eller inte. DiCaprio, Matt Damon, och Jack Nicholson i samma film. Och Martin Sheen och Marky Mark i mindre roller. Fett. Av Martin "The Last Waltz" Scorsese. Kan ju inte misslyckas. Dicaprio är framtiden. Om fyrtio år han som Nicholson är nu, eller så är han mer Al Pacino. Scarlett Johansson är stor också, och fyrtio år. Hon kommer hålla. Och Zach Braff är regissören alla vill jobba med.
Och jag är en nyligen pensionerad gymnasielärare med hemorrojder och alkoholbesvär. Nej men fy fan!
Jepp på fredag kommer Ida. Vi ska mötas i Dublin. Det blir stort. Sen åker vi tillbaka hit. Hon stannar en vecka och det blir som sommaren 2006 all over again. Jag, hon, och de tomma irländarna. Hon ska skriva en hemtenta, och kanske kan hennes slit motivera mig till att arbeta.

Nu äter jag en banan. Mina halsbesvär är nästan ett minne blott. Men denna gång ska jag verkligen vänta ut den, och inte återvända till sporthallen förrän...imorgon. Min vision om att se ut som ett djur till jul är ruinerade. Det är lika bra att inse det. Jag kommer aldrig se ut som ett djur, jag är inte den sortens människa. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog räven.

Igår läste jag "Giovanni's Room" av James Baldwin. Älskar böcker om Paris. Den staden kan aldrig vara så bra i verkligheten. Därför vågar jag aldrig åka dig, för då kanske alla romanerna förstörs.

En kraftansträngning. Sedan går jag och köper frimärken, Sunday Times, och The Rolling Stone. Tidningar och magasin är så roliga, och söndagar är som gjorda för dem.