Jag googlar halsfluss.

Ont i halsen är en sådan primitiv åkomma. Känns så fånigt att säga "jag har ont i halsen, kan inte vara med." Varje gång jag säger det känns det som om jag ljuger. Som om ont halsen bara är något man har när man vill komma ur något. Ingen kan ju bevisa det, man kan vara precis som alla andra, även fast man har ont i halsen. Ont i halsen.
Men jag har så jävla ont i halsen nu! Har vaknat två nätter i rad och inte kunnat somna om. Den naturliga sväljreflexen fungerar inte, och jag vaknar med massor av saliv i munnen, och på kudden, och i resten av ansiktet. Jag har kletat runt som ett spädbarn i min egen sörja. Och det gör så ont. Även fast resten av kroppen är frisk. Vad är detta? Jag var ju förkyld för två veckor sedan, det gick över, och nu kommer detta. Piss!
Det är så tråkigt att ha ont i halsen. Segt. Man vill inte prata. Man vill inte göra någonting.
Inatt fick jag ångest och trodde att jag måste operara bort halsmandlarna. Jag försökte kolla ner i mitt eget svalj men såg inget ovanligt.
Jaja, tänkte jag, jag kan väl gå till studentläkaren iallafall, det kan väl inte skada? Så jag gick tid alldeles nyss, var just på väg in, när en kvinna på kryckor kom ut. Fan också, tänkte jag, då kan ju inte jag komma in med mitt "ont i halsen". Doktorn kommer ju bara skratta, "HAHA din mes! Gå hem och ät glass för helvete!"
Så nu sitter jag här. Lite orolig. Mycket less. Känns som jag har varit sjuk sen jag kom hit. Som om inte Limerick sett vad jag kan än, när jag är frisk och stark!
Det är väl bara att vänta. Härda ut. Jag citerar ännu ett mail av Jesper, som i sin tur citerade Moa Martinsson: "Allt går över. Allt går över."
Istället för att åka ner till Cork och hälsa på Brendan, får jag sitta hemma och kurera mig i helgen. Och av någon anledning känns det som att jag ljuger, som om han kommer tro att jag inte vill träffa honom.

Pisshals.