Blogg i väntan på att det ska sluta regna.
Solen sken tidigare idag, och jag tänkte inte på att ta med mitt nyköpta 2-eurosparaply. Dumt. Nu öser det ner och här sitter jag; strandad i en datasal.
Har legat sjuk hela helgen och är fortfarande rosslig. Hade jag inte dragit på mig en fet förkylning hade ju allt snack om hur kallt och regnigt det här, bara framstått som lögn och löjliga överdrifter. Jag offrade mig för realismen.
Kände mig seg redan i fredags när jag skrev senast. Somnade när jag kom hem, och vaknade några timmar senare - sjuk som en hund. Både huvud och hjärta dunkade med en obehaglig kraft. Yr. Kall. Svettig.
Det var bara att ligga och stirra tills jag var kapabel att sätta mig upp och sträcka mig efter Ipren. Sedan somnade jag igen.
Under lördagen lättade dimman och jag kunde ta mig ner och tugga mig igenom några av trummisen DVD-filmer. Först Withnail and I. En engelsk kultklassiker om två arbetslösa skådespelare som super och knarkar bort sina dagar i en skitig lya i London. När de börjar frukta att något lever bland disken sticker de ut till den enes morbrors stuga på landsbygden. Handlar egentligen om ingenting, men var sådär skönt cool och lugn, och passar perfekt om man är sjuk, eller bakis. Rekommenderas varmt. Richard E. Grant i vad som måste vara hans livs roll.
Sedan blev det ståuppkomik á la Bill Hicks. Han dog 1994 men hann innan dess göra brutalt ärlig, och mycket underhållande, komik om allt från George Bush och Jesus, till Vanilla Ice. Han var grymt antikrig och anti-USA. Och hemskt nog kan allt han sa appliceras på dagens samhälle. Inget har förändrats. Bara att sonen tagit över. Vilken med Hicks syn på saken borde bli Satans barnbarn. Han sa bland annat en bra sak om kristna som fastnade. Varför bär kristna kors runt halsen egentligen? Tror de verkligen Jesus vill bli påmind om det? Är det det han vill se när han återvänder? Det är som att gå upp till Yoko Ono med en pistol runt halsen och säga att man hedrar Johns minne. Eller Jackie Onassis tror jag han sa. Ja, det var roligare när han sa det. Ladda hem!
Igår tog jag mig till ett apotek här i krokorna och plockade på mig all möjlig skit som kunde få mig att må bättre. Sedan gick jag hem, satt mig på sängen, och skjöt upp. Kände mig faktiskt som en knarkare. Det var skönt. Jag läste fantastiska Rolling Stone, lyssnade på Dylans Modern Times, och lät medicinen kicka in.
Aaah...
Jag tog mig till skolan idag, men det blev en lång dag. Hade nyss ett seminarium. Min "klass" består av 20 träslöjdsstudenter(en tjej), en kvinnlig utbytesstudent, och jag. Ni kan förstå jargongen i den klassen. Lägg på det att lärarinnan var under 30. Det var inte lätt för henne. Vad det gäller träslöjdskillar, så skiljer sig inte Irland mycket från Sverige. Skönt på något nätt. Man vill ju att stereotyper ska överleva rikets gränser.
Det värsta med denna pissförkylning är att jag missar första träningen. I amerikansk fotboll alltså. Jag ska gå dit och kolla på ändå tror jag.
Ja just det, Bill Hicks sa något kul om gamla också. Han tyckte att de skulle användes som stuntmän i filmer, istället för att tyna bort på ett ålderdomshem. Det skulle ju bli bättre filmer om de som dog, dog på riktigt, tyckte han. "Vill du att din mormor sakta förmultrar bort, vill du se hennes sista hjärtklappning segla iväg i tomhet, eller vill du att hon ska få möta Chuck Norris?" Och så visade han hur han plockade upp en gamling ur en rullstol och sa: "Just push her towards Chuck." Det var ofantligt kul, just då.
Nu lyser solen igen. Hej då!
Mikael.
Har legat sjuk hela helgen och är fortfarande rosslig. Hade jag inte dragit på mig en fet förkylning hade ju allt snack om hur kallt och regnigt det här, bara framstått som lögn och löjliga överdrifter. Jag offrade mig för realismen.
Kände mig seg redan i fredags när jag skrev senast. Somnade när jag kom hem, och vaknade några timmar senare - sjuk som en hund. Både huvud och hjärta dunkade med en obehaglig kraft. Yr. Kall. Svettig.
Det var bara att ligga och stirra tills jag var kapabel att sätta mig upp och sträcka mig efter Ipren. Sedan somnade jag igen.
Under lördagen lättade dimman och jag kunde ta mig ner och tugga mig igenom några av trummisen DVD-filmer. Först Withnail and I. En engelsk kultklassiker om två arbetslösa skådespelare som super och knarkar bort sina dagar i en skitig lya i London. När de börjar frukta att något lever bland disken sticker de ut till den enes morbrors stuga på landsbygden. Handlar egentligen om ingenting, men var sådär skönt cool och lugn, och passar perfekt om man är sjuk, eller bakis. Rekommenderas varmt. Richard E. Grant i vad som måste vara hans livs roll.
Sedan blev det ståuppkomik á la Bill Hicks. Han dog 1994 men hann innan dess göra brutalt ärlig, och mycket underhållande, komik om allt från George Bush och Jesus, till Vanilla Ice. Han var grymt antikrig och anti-USA. Och hemskt nog kan allt han sa appliceras på dagens samhälle. Inget har förändrats. Bara att sonen tagit över. Vilken med Hicks syn på saken borde bli Satans barnbarn. Han sa bland annat en bra sak om kristna som fastnade. Varför bär kristna kors runt halsen egentligen? Tror de verkligen Jesus vill bli påmind om det? Är det det han vill se när han återvänder? Det är som att gå upp till Yoko Ono med en pistol runt halsen och säga att man hedrar Johns minne. Eller Jackie Onassis tror jag han sa. Ja, det var roligare när han sa det. Ladda hem!
Igår tog jag mig till ett apotek här i krokorna och plockade på mig all möjlig skit som kunde få mig att må bättre. Sedan gick jag hem, satt mig på sängen, och skjöt upp. Kände mig faktiskt som en knarkare. Det var skönt. Jag läste fantastiska Rolling Stone, lyssnade på Dylans Modern Times, och lät medicinen kicka in.
Aaah...
Jag tog mig till skolan idag, men det blev en lång dag. Hade nyss ett seminarium. Min "klass" består av 20 träslöjdsstudenter(en tjej), en kvinnlig utbytesstudent, och jag. Ni kan förstå jargongen i den klassen. Lägg på det att lärarinnan var under 30. Det var inte lätt för henne. Vad det gäller träslöjdskillar, så skiljer sig inte Irland mycket från Sverige. Skönt på något nätt. Man vill ju att stereotyper ska överleva rikets gränser.
Det värsta med denna pissförkylning är att jag missar första träningen. I amerikansk fotboll alltså. Jag ska gå dit och kolla på ändå tror jag.
Ja just det, Bill Hicks sa något kul om gamla också. Han tyckte att de skulle användes som stuntmän i filmer, istället för att tyna bort på ett ålderdomshem. Det skulle ju bli bättre filmer om de som dog, dog på riktigt, tyckte han. "Vill du att din mormor sakta förmultrar bort, vill du se hennes sista hjärtklappning segla iväg i tomhet, eller vill du att hon ska få möta Chuck Norris?" Och så visade han hur han plockade upp en gamling ur en rullstol och sa: "Just push her towards Chuck." Det var ofantligt kul, just då.
Nu lyser solen igen. Hej då!
Mikael.
posted by Mikael at 16:07
2 Comments:
Känns som att Irland är förkylningarnas förlovade land. Fukten och de kalla vindarna... Här är allt bra. Vi följer dig med nyfikenhet och häpnar inför dina äventyr (läs amerikansk fotboll). Ska bli spännande att höra fortsättningen!
Hade skrivit en lång kommentar som försvann... Kul att du har det bra, även om du är lite krasslig. Känns som att Irland kan vara förkylningarnas förlovade land. Men vad vet jag? Ser fram emot att höra fortsättningen på ditt fotbollsäventyr!
Post a Comment
<< Home