Softball och Lou Reed

Efter fotbollsdebaclet kan jag pusta ut, och ärligt säga att softball var riktigt kul.
Vi som aldrig spelat förut samlades i en klunga i hörnet av den stora utomhusplanen med konstigt inomhuslikt underlag. I par fick vi sedan träna att kasta bollen till varandra. Det är ju inte så svårt. Jag har ju tränat hemma, ehuru med en baseball, men skillnaden är inte så stor. När man lirar softball har man en lite större boll, och pitchern måste kasta underhandskast. Vad jag kan förstå är det den enda skillnaden. Det är en väldigt meditativ känsla att kasta en boll fram och tillbaka mellan två personer. Höra de sköna ljudet av boll i handske.
Sedan spelade vi. Mest på skoj, för att prova. Höll på i två timmar. Jag träffade bollen men kom inte speciellt långt. Inte i jämförelse med de stora pojkarna som spelat längre. Roligast var att stå vid första basen och försöka "bränna" folk. Gjorde några pinsamma missar med handsken dock. Men en gång kastade jag rakt och hårt från första till tredje bas, vilket resulterade i att vi brände en kille. Då fick jag beröm av de stora killarna.
Längtar redan till nästa gång.

Igår blev jag så otroligt sugen på vaniljglass att jag fick lov att gå ner på affären och köpa ett paket. När jag kom hem gjorde jag kaffe och la en stor bit glass i en skål. Jag tog med mig hela kalaset upp på mitt rum, och satt mig för att läsa The Scarlet Letter. Men tvi vilken tråkig glass! Sådan vit blaskig vanilj, inte ljusgul med små svarta korn som den ska vara. Jag åt inte ens hälften, resten fick smälta bort bredvid kaffekoppen som en symbol för mitt misslyckande, och brott mot den femte dödssynden.
Men boken var bra. Är bra. Blir alltid förvånad när jag uppskattar en bok som är äldre än hundra år. Tror att den ska vara tråkig, stel, och pretentiös. Men så visar den sig vara glad, pigg, och full av sarkasm. Go Hawthorne, stick it to the puritan man! Eller nåt.

Dagens låt är: Lou Reed - My Friend George.
En av de få låtarna som överlevt på min mp3-spelare ända sedan jag skaffade skiten. Med kanske en av de coolaste öppningsverserna någonsin:

"Read in the paper 'bout a man killed with a sword
and that made my think of my friend George
People said the man was five foot six
sounds like Georgie with his killing stick."

Alla i huset är sjuka nu. Mer eller mindre. Det är en enda stor förkylningsorgie men snörvel, spott och fräs. Och en och annan svordom. Hela Limerick är smittat. Häromdagen räknade jag det till fjorton host per minut på föreläsningen. Det var svårt att hänga med i vad som sas. Kvinnan som föreläste ifrågasatte om det verkligen var nödvändigt att hosta varje gång.
Det är en pest mina vänner, en pest; kommer från Atlanten och förs in med Shannon. Det vet vi ju, vi som läst Angela's Ashes(Ängeln på sjunde trappsteget). Läs den! Inte för att den handlar om Limerick, nej för att det är en förbannat trevlig bok! Och den har priserna att bevisa det. The Pulitzer Prize för att nämna ett. Kanske det största man kan få inom litteraturen, efter Nobelpriset, och kanske the Booker prize.
Finns på film också, om man inbillar sig att man inte har tid att läsa.

Imorgon ska jag skriva ett långt inlägg om situationen i det är förbannade landet. Med massor av statistik!

Mikael.