Om filmen, inget annat.

Okej, nu ska jag tjata lite mer om höstens film som jag nu äntligen fått se. En film som jag sett framemot ändå sedan jag surfade runt på www.imdb.com, för jag vet inte hur länge sedan.
The Departed handlar om polisen och maffian i Boston. Matt Damon växer upp med maffiabossen Jack Nicholson som surrogatpappa, och pluggar sig upp till en viktig position inom poliskåren, för att kunna hjälpa sin ”far”. Leonardo DiCaprio går andra vägen. Han övertalas att infiltrera maffian, vilket innebär att han måste spöa upp en och annan bara för att visa att han är galen nog. Även fast Leo är söt och har ett otäckt litet huvud, så är det trovärdigt nog.
Jag vet, vi har alla hört detta one too many times. Det är ingen nytt. Samma gamla visa, en standardthriller. Men rör man sig i sällskapet som ovan nämnts, och är det Martin Scorsese som dirigerar, då blir det aldrig tråkigt. Tycker jag i alla fall. De gör den här ordinära historien till något speciellt. Det är fan så coolt! Jag sitter där en timme in och vill att det ska fortsätta i evighet. Det är verklighetsflykt när det är som bäst. Okej att den inte har något djupt budskap, men vad fan, luta er tillbaka en stund och låt er övertalas av Bostondialekten – den coolaste i Amerika.
Det är så tufft och läckert. Jargongen är precis som man vill ha den; fem ”fuck” i minuten ungefär. Och skådespelarna! Jag fullständigt avgudar Leonardo DiCaprio, vet inte varför. Han har vuxit upp och tvättat av sig både ”pretty boy”-stämpeln och mongostämpeln. Nu är han helt rätt. Matt Damon gör sin kille perfekt; man tycker om honom till början, men mot slutet blir han fyrkantig och stel, och ond. Nicholson är vansinnig. Mark Wahlberg gör en enkel roll, det må vara sagt, men ingen hade passat bättre än honom. Martin Sheen är snäll, och Alec Baldwin homofobisk, men kul.
Och nog är det konstigt att irländare i USA, är så mycket coolare än irländare på Irland.
"Scorsese utforskar denna gång lögnens svartaste och mest brutala sidor med en närmast gammaltestamentlig aggressivitet." Skriver DN om filmen som har svensk premiär vid jul. Vilket förvånar mig något. Men men, den som väntar på något gott...
Nu är jag fast besluten att skaffa Bostonlooken: jeans, mörkgrå T-shirt, mörkblå huvtröja, svart jacka, och svart keps. Och ett stenhårt fejs! Ida tycker jag är fånig.