The House of Poe

Torsdag. Biblioteket. Lysröret ovanför mig är trasigt, det blinkar och driver mig sakta till vansinne.
Idag är en dag av produktivitet, och inget får stoppa mig. Oss. Ida sitter med sin sista fråga på hemtentan. Jag tänker äntligen ta tag i min Poe-uppsats. Nu ska det ske! Jag känner inspirationen rinna från huvudet ned till axlarna och ut i fingerspetsarna. Hälften av mitt slutgiltiga kursbetyg vilar på denna uppsats. Jag känner ingen press. Jag känner en mordinstinkt. Som när man kliver in på innebandyplanen efter första halvlek av en smutsig korpenmatch, och man ligger under med tre mål; nu ska vi vända det här, tänker man, även om det inte blir vackert.
Igår gjorde vi Limerick. Det regnade konstant, och mitt 2-eurosparaply är inte stort nog för oss båda. Men vi åt lunch på ett mysigt kafé som heter "Java's". De kallar sig "The Beat Café" också, vilket bara känns fånigt. Tror aldrig Kerouac och grabbarna hade vägarna förbi Limerick.
Sedan drack vi vin till min hemlagade middag, för vin är så underbart, och man blir så nostalgisk och lycklig, och djup, och regnet smattrade mot köksrutan, och elementet var hett och radion spelade Springsteen's elvaminuters liveversion av "The River" där han talar om mönstringen, Vietnamkriget och sin pappa, och man bara ryser och vill att vinet eller regnet eller kvällen aldrig ska ta slut. Men nu är det morgon och jag sitter i ett universitetsbibliotek omringad av allvar och stress, och påhittat verklighet.
Okej Poe, nu är det bara du och jag.
Who has not, a hundred times, found himself committing a vile or a silly action, for no other reason than because the knows he should not?
Om de bara kunde fixa det där förbannade lysröret!
True! - nervous - very, very dreadfully nervous I had been and am; but why will you say that I am mad?
Vatten, måste ha vatten. Sen ska jag börja.