Working at the car park

Har nu arbetat två dagar på Citi Centre Car Park här i Cork. Lustigt, efter alla jobb jag sökt, hamnade jag slutligen på i ett parkeringsgarage. Kul. Om man inte vet vad man söker, blir det man hittar alltid en överraskning.
Jag hade inte gett upp. Det var inte ens nära, inbillar jag mig. Men jag var nog inställd på att vänta in jobbet på Apple Computers - och att det var min sista chans. Även det hade resulterat i pengar, vilket är själva huvudmålet, men det hade inte känts lika bra. Detta känns bättre. Ett riktigt hederligt jobb; man får bära en gul väst, prata med genuina irländare, och när man kommer hem är man skitig om händerna. Så mycket "blue-collar" det någonsin kommer bli för min del.

Det är ett lagom stort garage.(jag kallar det garage, egentligen är det ett parkeringshus med en våning) På en dag tar vi emot runt 200 bilar. Samtidigt kanske det ryms 150. Dom kommer in från två olika håll. Vi frågar hur länge de ska stanna, och dirigerar dem till en lämplig plats - också beroende på storlek av bil. Vissa(inte bara äldre damer) vill att man parkerar åt dem. Då gör man det. De flesta gör det själv. Sedan tar man betalt; knappar in deras registreringsnummer(vilket kan vara mycket svårt att höra) och ger dem ett kvitto. Ibland måste man också ta nyckeln, om de parkerat bakom någon.
Sedan sitter man där i den fyrkantiga hytten mitt på golvet. Bilarna kommer och går med jämna mellanrum. Ibland går man runt lite, tittar var det finns lediga platser, kanske vinkar in någon. Ja ni vet, vanliga parkeringssysslor.
Vi har öppet 07:30 till 19:00. Dessa två dagar har jag jobbat från elva till stängning. Jag har gått som lärling(för det är mycket man ska lära sig), vilket betyder att vi varit en mer, tre stycken, för ett jobb som i ärlighetens namn inte ens behöver personal. Kolla bara hemma i Sverige - man lägger i pengar i en automat och får en biljett, klart! Men här på Irland kör man "old school", och det är jag glad för!
Mina arbetskamrater är Richie och Patrick, och Paul - The Manager, som tittar in då och då. Alla tre är runt fyrtio år, har fru och barn, och grönblåa tatueringar på underarmarna. Ni vet såna där gammaldags som ser ut att vara gjord under en skakig natt på något fartyg över Stilla Havet, med whisky som bedövning. Jag behöver väl inte lägga till att de alla röker cigaretter de rullar själv? Men habila killar med goda hjärtan, alla tre, det är jag helt övertygade om. De skulle inte blåsa en på dricksen. Den delas lika, inget tjafs!
Idag jobbade jag mest med Richie. Han är lättast att förstå. De andras Corkslang är fet och grötig. När de talar med varandra står jag bredvid och fånler som en fransman på utlandsresa. Men Richie förstår jag. Kanske för att hans mamma är från Holland. Hälften holländare, hälften irländare alltså, med rött hår och lugna ögon. Enligt Patrick har han dock ett jäkligt hett temperament, Paul också: "he can get fuckin' mental like, brutal." Jag vill inte se dom när de blir så.
För att försörja sin familj jobbar Richie extra som roddare för band som spelar på bröllop. Lägg till att han är en föredetta marinsoldat och du har den perfekta romanfiguren. Att be att få skriva hans memoarer kanske är lite tidigt än. Men jag ska nog locka ur honom några mörka historier. Mer behöver jag inte.
Kuben där vi står har skitiga fönster åt alla håll, och kameror i alla skrymslen. Patricks och Richies favoritsyssla på jobbet är att stå och smygkolla på vackra kvinnor som parkerar sina bilar. Ibland fäller de någon kommentar jag inte förstår. När Paul är där, är han nästan värst.
Vad ska jag säga mer. Det är en stabil arbetsplats. Gillar den redan. Givetvis kommer det blir väldigt långtråkigt, men det löser jag nog.
Det är svårt att backa och knixa med de högerstyrda bilarna. Prova och växla med vänster får ni se. Och det är svårt att komma så nära väggen som möjligt utan att ta i. Idag backade jag lite för långt två gånger. Det gick sakta, och som tur var blev det inget märke, och ingen såg det.

Skönt att ha ett jobb. Ni ska bara veta. Ingen har nog någonsin tackat ja lika glatt till ett lågavlönat skitjobb som jag. Det är konstigt hur man ser på allt annorlunda nu. Som här på internetcaféet; jag tittar runt och ser många som surfar på sidor som "jobs.ie" och tycker nästan synd om dem. För två dagar sedan var de mina ovänner, mina antagonister, några jag måste hinna före, vara bättre än, slicka mer stjärt än, ljuga mer än. Nu ler jag bara. Stackars barn!

Nu hoppas jag bara på Ida. Hon får gå runt och leta ensam nu. Det är inte roligt. Men jag tror något kommer upp för henne snart också. Jag är inte orolig. Inom ett par dagar så. Jag tror på ketchupeffekten.

På fredag flyttar vi. Det blir spännande. Nya rum, nya bekantskaper, nya historier.

Vad händer där hemma egentligen? Kom igen och ge mig några ord. Skriv en kommentar, det skulle göra oss glada. Det är ju alldeles tomt där! Är det vi som är tråkiga, ni som är blyga eller är det bara så enkelt att ingen läser det här? Jaja, vad spelar det för roll, vi skriver lika gärna ändå.

Nu ska jag köpa mjölk och sedan gå hem och läsa. Ha det bra!

Mikael.

PS. Självklart får man som läsare fortsätta att vara anonym. DS.

Ett jobb, ett kvar.

Hinner tyvärr inte skriva mer nu. Är på väg till jobbet. Just det, jag arbetar i ett parkeringsgarage. Tar betalt, parkerar bilar, och talar med mina tatuerade arbetskamrater. 40 Timmar i veckan. Och dricks!

Jag klagar inte.


Mikael.

Midsommar och Bob Dylan

Midsommarhelgen var trevlig, inte bara för att den var annorlunda.

Fredagkvällen började med att vi inhandlade alla de sedvanliga midsommarvarorn: sill, ägg, potatis, kött, rödlök, engångsgrill, ja ni vet, allt som behövs. Och öl och vin förstås. Men ingen nubbe tyvärr, det gick över vår budget. Detta tillagade vi hemma, iallafall förrätten. Den inmundigades vid matbordet, till ljudet av fransmännens ständiga tjatter, skratt och fniss - det känns som om dom blir yngre för varje dag som går. Sedan packade vi ner huvudrätten i ryggsäcken och valsade iväg bort mot andra sidan staden.
Klockan åtta hade vi bestämt träff med en kvinna för att titta på ett betydligt billigare boende.(Mer om detta vid ett senare tillfälle). Efter detta möte gick vi ner mot Fitzgerald Park, som dessvärre stängde om en timme. Istället satt vi vid en gräsplätt där bredvid, mellan en Hurlingplan och River Lee, och dukade upp vår filt(ett påslakan) och tände grillen. Ungefär nu klev jag i hundbajs, men det gjorde inget och hade inte en behövts nämnas här. Jag tvättade av skon i floden och sedan var det glömt.
Vi åt vårt kött och min grekiska sallad, och drack vårt kalla vin. Sedan vandrade vi hem genom Sunday's Well och somnade gott.
På lördag gick vi på konstutställning. Aaah så kultiverat! Och gratis. Cork är ju mycket stolt över sitt kulturarv. Många fina tavlor. Faktiskt sant. Jag gillar tavlor med människor på, och många detaljer. Finns säkert någon fackterm för just den stilen, som jag borde kunna.
Efter det gick vi på Tesco och köpte micropizza som vi tänkte äta framför fotbollen. Vilka kontraster. Först konst, sen pizza och fotboll. Men fotboll kan ju också vara konst, om man inte ser Sverige spela förstå. Vad kan man mer säga om Sveriges bleka insats som inte redan sagts i Sportbladet? Jag skämdes. Fy fan. Det fanns ingen markering. Isaksson var bra, det ska sägas. Mycket bra. Men resten...
När matchen var slut la sig ett svart moln av tomhet och frustration över oss. Vi gick ut. Vandrade omkring tysta upp och ner för trappor och kullar. Förvirrade, trötta och förnedrade. Bittra. Framgångslösa på alla plan. Vi var på jakt efter något; en känsla, ett hopp.
Därför spelade vi bort lite pengar. Det fick oss åtminstone att känna oss lite destruktiva. 5 Euro på 3-1 till Argentina. Som ni vet vart det inte det. Jaja, det var spännande så länge det varade. Men inget mer spel. Det är inte vår grej.
Söndag. Vi köper en fotboll och går till parken och kickar lite. Det är kul. Parken är full av människor då det anordnas något form av Event. Någon spelar musik, afrikaner dansar, clowner skojar, barn gråter, föräldrar suckar. När vi är trötta går vi hem igen.
På kvällen är det då dags för Bob Dylan. Vi har inga biljetter och vet inte ens när han börjar. Men vi går dig till åtta, då kommer vi antingen i mitten av spelningen, eller så får vi vänta en stund, tänker vi. Strax efter åtta står vi utanför en stor ingång, och lite längre bort ett stort tält. Folk skyndar in. Vi står still en stund, sedan bestämmer vi oss för att gå runt, på baksidan, där borde man höra bättre. Men vi hinner inte långt förrän två riktiga scalpers ropar efter oss. Ungefär samtidigt hör vi Dylan braka igång. De två skumma männen undrar om vi vill köpa biljetter. "Njaa" säger jag. "Kom igen, det är ju Bob Dylan." Han skriker ut ett pris som är ofantligt högt. Ursprungligen kostar de 65 Euro stycket. Jag tror han vill ha 100 för en. Vi går. Han sänker priset. Vi fortsätter gå, för han verkar det som vi spelar, men vi tänkte ju aldrig köpa några biljetter. "Kom igen" säger han, "säg ett pris!" "50 för båda" säger jag. Han skrattar och skriker, "skojar du?". Nu är spelet verkligen igång. Det var värt en chansning tänker jag och går. "70?" Hör jag bakom mig. Vi hinner några steg till. "Okej okej, stanna, vi säger väl det." Vi köper två Dylan-biljetter för mindre än femhundra spänn. För mig är det mycket lite. Han tjänar säkert på det han med, hur vet jag inte.
Vi rusar in. Närmare närmare ljudet. Förbi vakterna, "nej vi har ingen kamera!", in i tältet, upp på läktaren, och där borta på scenen, liten och knappt synlig under en svart hatt, står verkligen Bob Dylan. Bob Dylan!
Det tar ett tag innan det sjunker in. Innan man förstår vem man tittar på. Innan man förstår hans storhet. Ja, ärligt talat, det har jag nog inte förstått än.
Han river av en standardspelning. En dag på jobbet för honom. Men för oss, för mig, är det något annat.
Man hör mycket kritik om Dylans livespelningar. Hur han verkligen sög i Stockholm tidigare i år. Och javisst, inte är det Springsteen på Ullevi. Men ändå; det är stort, mycket stort. Och när han vevar igång "Just Like A Woman" och kanske framförallt "Like A Rolling Stone"(Once upon a time you dressed so fine!") då glömmer man allt annat.
Vi går hem lite lyckligare. Gör några mackor och sover mycket gott med Dylans raspiga stämma fortfarande tydlig om man bara blundar och lyssnar.

Som den riktige journalist-wannaben jag är, skrev jag självklart ned låtlistan. Vi missade första låten, och en annan kände jag inte igen, men här är resten:

Tweedle Dee & Tweedle Dum
Just Like A Woman
Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again
Blind Willie McTell
Ballad of a Thin Man
Absolutely Sweet Marie
Boots of Spanish Leather
Cold Irons Bound
Don't Think Twice, It's All Right
Summer Days

Like A Rolling Stone
All Along the Watchtower

Som alltid sitter man kvar och suktar efter mer. Det finns så otroligt många låtar man velat höra. Men man kan inte få allt. Han är rolig Dylan, säger ingenting, han presenterar bandet, inget mer. Inte ens "thank you" när han går. Men man måste älska honom för det.
Michael Jackson är i stan, och ryktet sa att han kanske skulle dyka upp på scen. Det gjorde han inte. Det hade varit för konstigt.

Nej nu måste jag verkligen gör något annat. Tänk om man bara kunde skriva, hela tiden, vilket lyckligt liv.

Lyssna på lite Dylan idag, och ha det bra!


Mikael.

Pa utflykt

Idag har vi varit i Cobh, en liten trevlig stad ute vid havet.
Har kommer nagra bilder fran var lilla utflykt:

Katedralen som i guideboken beskrevs som ett "Gotiskt monster" tornar upp sig over de farglada husen som de flesta andra irlandska hus sitter ihop flera pa rad. Ar det dar dom bor i teveserien "Huset fullt"?

Ett gigantiskt kryssningsfartyg lag inne i hamnen. Ar nog den storsta bat jag nagonsin sett. Vi stod pa kajen, tittade pa alla pensionarer som klev pa och funderade pa hur vi skulle kunna smyga oss ombord.

En riktigt fin, solig dag. Nar vi ledsnade pa att sta och dromma oss ut pa havet sa gick vi till narmsta supermarket och kopte lunch. En harlig blandning av olika friterade saker i pase som vi at direkt pa en parkbank. Kan det bli battre an sa?

I morgon ar det midsommarafton. Vi har hort det ryktas att det finns sill pa Marks and Spencer. Ska undersoka saken i morgon.

God natt.

Ida

En historia

Det var en solig junimorgon i Cork. En varm vind drog in från Atlanten. Det var ett gott tecken, tänkte Ralf samtidigt som han stängde ytterdörren bakom sig och klev ut på trottoaren. Han vandrade långsamt ned trappstegen som tog honom närmare staden. Trafiken var tät, och vid ett overgångsställe fick han vänta flera minuter. Det gjorde ingenting. Ralf tittade på klockan; gott om tid.
När han nådde floden tog han höger. Vattnet flöt fram lika sakta som honom, men åt motsatt håll. Idag tänkte Ralf, idag kommer något att hända. Han visslade lätt.
Efter ett par hundra meter började Ralf leta efter rätt gata. Det var inte lätt, bättre att fråga någon, tänkte han. En trevlig man på en järnhandel följde med honom ut och pekade och förklarade. Ralf tackade för sig och fortsatte.
Utanför rätt hus stannade han till och rättade till sin cardigan. Det var den finaste tröja han hade med sig; svart med fem stora knappar. Under hade han en grön tröja. Han tog en klunk vatten plockade upp sina glasögon ur axelväskan. Ralf trodde att dessa skulle öka hans chanser. Sedan ringde han på.
En liten irländsk pojke öppnade.
"Hej, jag skulle träffa Richard."
Pojken rusade in i den lilla hallen och försvann in i ett litet rum. Ralf stod kvar och betraktade de vinröda tapeterna. Dova röster hördes. Snart visade sig den lille fräknige pojken.
"Följ med här, Richard är snart klar."
"Okej." Ralf följde grabben upp för en smal trappa. De passerade ett halmåneformat bord med en blomma på. Det var mer ett hus än en skola. Konstigt, tänkte Ralf, men såhär kanske skolorna ser ut på Irland.
Pojken visade in Ralf i ett litet klassrum.
"Du kan vänta här." Sa han och plockade hastigt ned en hög mallar i en kartong.
"Vill du ha hjälp med det där?"
"Nej då." Sa pojken. Det blev tyst.
"Jobbar du här?" Frågade Ralf, mest för att säga något.
"Ja."
"Över sommaren eller? Jag menar, du går väl fortfarande i skolan?"
"Ja."
"I vilken klass?"
"Sjätte."
"Okej."
Pojken satt ned lådorna på golvet och gick. "Richard kommer snart."
Ralf ställde sig vid fönstret. Han kunde se floden och ett par nybyggda hus. Trevlig pojke, tänkte han. Han såg sig runt i klassrummet; ställde sig vid svarta tavlan och såg ut över salen, som mest kändes som ett mötesrum. Han kunde se floden därifrån också. Här skulle jag vilja jobba, tänkte han och insåg att pressen bara ökade på den kommande intervjun, nu när han redan fattat tycke för stället.
Plötsligt kom en man in i rummet. Han var närmare sextio, kraftigt byggd med grått hår. Ralf var snabbt fram med näven. Richards hand var stor och varm.
De satt sig ned, mittemot varandra. Ralf berättade vem han var. Orden kom lätt om samtalet flöt på lika bra som han hade hoppats. Richard hade en avslappnad attityd. Det var ingen vanlig, spänd, arbetsintervju. Richard var en lärare, det märktes, inte en professionell rekryterare. Sådana hade Ralf stött på alldeles för ofta de senaste veckorna. Men för första gången kändes det rätt. Det här ville han ha. Det här ville han göra. Och det märkte Richard.
"Jag kommer förmodligen anställa dig." Sa han. Ralf kände hur glädjen spred sig upp från benen till ansiktet. Han blev alldeles varm. Nästan så att glasögonen immade igen. Han la ned dem på bordet. Det kändes som sofistikerad manöver tänkte han. Dessutom har de ju redan gjort sitt jobb.
Ralf visst inte riktigt vad han skulle säga.
"Du har inte ens frågat vad du får betalt." Sa Richard och lutade sig framåt över sina papper.
"Det har inte så stor betydelse."
"Nitton Euro i timmen." Sa Richard. Ralf kunde inte dölja sin förvåning.
"Så mycket!" Först efter ha sagt det insåg han att det nog inte var något man borde säga på en arbetsintervju. Men då han väntat sig hälften, var det svårt att hålla sig.
"Jajemän!" Sa Richard. "Men du jobbar bara tre timmar om dagen."
Det här är ju för bra för att vara sant, tänkte Ralf. Bara tre timmar, hela dagen ledig. Skulle kunna ha ett annat jobb på sidan om, eller bara gå runt och filosofera.
Richard talade mer om jobbet. Förklarade hur de spanska och franska studenterna bodde, hur mycket engelska de kunde och så vidare. Ralf höll med och nickade hela tiden.
Snart hade det gått fyrtio minuter och en kvinna knackade på och sa att det satt en kvinna och väntade därnere. Ralf kände att han borde göra något slags sista intryck, att han borde säga något bra. Han såg ut genom fönstret.
"Detta skulle vara en sådan fantastisk möjlighet för mig."
"Jag kommer förmodligen ge dig den." Sa Richard och log. "Jag måste intervjua några till, men jag har svårt att se att någon är bättre lämpad än dig. När måste du senast veta?"
"Mmm...till veckan."
"Jaja, senast tisdag. På måndag anordnar vi en välgörenhetstävling i golf, men på tisdag hör jag av mig." Efter att Richard förklarat vad denna tävling gick ut på, följde han efter Ralf ned och ut på gården. De skakade hand. Ett fast och beslutande handslag. Ett förtroendeingivande handslag. Ett handslag två vänner skakar, när det bestämt något. När de vet att de kommer ses framöver.
Ralf var överlycklig. Han vandrade på moln. Han tog av sig sin cardigan och la den i väskan. Han var fri. Nu äntligen, skulle han få börja jobba. En inkomst, ett liv. Ett äventyr; lära spanska och franska ungdomar engelska, det skulle inte bli lätt. Men han skulle klara det.

Helgen gick. Ralf funderade över sitt nya jobb. Han visste att det inte var säkert än, men han kunde inte låta bli att måla upp små luftslott. Han gick till och med på olika boklådor och letade efter böcker om "Teaching English as a second language." Han visste att det var att gå lite långt, men han kunde inte hålla sig. Så länge han inte köpte nåt gjorde det ju inget.
Han var glad. Avslappnad. Äntligen hade de ett tryggt liv här på Irland.
Måndagen gick. Ralf fortsatte att söka några jobb. Men inte med samma desperation som förr. Flest helgjobb, på veckan skulle han ju vara upptagen.
Tisdagen gick. Ralf stirrade på telefonen. Hela dagen. Han gjorde inget annat. Han var förlamad av väntan. När klockan slog fyra kunde han inte hålla sig längre; han ringde Richard.
Telefonsvarare. Han bad honom ringa upp; men stressa inte, ta det lugnt, ingen brådska, var bara lite nyfiken. Det var mer än så.
Efter frukosten på onsdagmorgon ringde Ralf igen. Denna gång svarade Richard.
"Tyvärr Ralf, det visade sig att alla lärare från ifjol var tillgängliga ändå. Jag trodde inte det." Ralf kände hur någonting inom sig rasade, som en dåligt byggd pyramid. "Men jag ska ha dig i åtanke. Är det okej att jag ringer om vi behöver en vikarie?"
"Ja." Sa Ralf. Det fanns ingen kraft i hans röst, det var mest en väsning.
"Okej, ha en bra dag. Hej!"
Ralf fällde ihop telefonen och la den på sängen, för att sedan lägga sig bredvid.

(Namnen i historien har ändrats för att skydda huvudpersonernas privatliv.)

Motionerar Irlandarna?

Jo, jag lever.
Har inte kannt nat sug att skriva pa ett tag. Har insett att man liksom maste kanna for det, annars blir det bara jobbigt att skriva.
Var ju som sagt ute och forsokte springa lite igar. Det ar en konst att gora det i den har stan. Antingen sa bar det ivag brant uppfor, eller sa stupar det brant nerfor. Inget for nagon med taskiga knan alltsa. Eftersom mina knan ar relativt valmaende sa kan jag val inte skylla gardagens klena forsok till lopning pa dom. Formen ar val inte den basta efter nagra veckors passivitet helt enkelt.
Det har med traning verkar inte riktigt vara Irlandarnas grej. I allafall inte sant som man gor utomhus. Forutom Hurling och Gaelisk fotboll da. Har inte traffat manga Irlandare ute pa promenad eller joggingtur. (Promenad till puben raknas inte)
Undantag finns ju alltid forstass, igar nar jag helt utmattad gick den sista biten upp till Patrick's Hill sa motte jag en kvinna i shorts, neongult linne och rosa lappstift.
"You too out walking?" fragade hon, och vi stannade och pratade en stund.
Passade pa och fraga om hon kande till nagra bra "rundor", och hon berattade att hon brukade ga upp till den lilla sjon som ligger i utkanten av stan. Sen gick hon runt den.
Det blir manga vandor det, for jag skulle nog hellre kalla det en damm an en sjo.
"See you up there" sa hon nar vi skildes, sa om jag gar dit nagon dag sa kanske jag far mig en promenadkompis.

Har inte sa mycket annt nytt att komma med, jobb ska vi nog inte ens namna, jag lovar att skriva nar det hander nagot positivt pa den fronten.

Maste bara halsa till Per och saga att jag tycker att vi hade nagra valdigt bra dagar nar han var har. Tror att bade jag och Mikael behovde nagot annat att tanka pa an det eviga jobbproblemen.
Hoppas att du kom hem ordentligt Per.

Nu ska jag ga hem och hamta Mikael sa ska vi ga och handla. Ikvall ar det fotboll, ser fram emot det. Har faktiskt aterupplivat mitt slumrande fotbollsintresse iochmed VM. Vi har tippat resultaten infor alla matcher, och jag har faktiskt lyckas fa ganska manga ratt hitentillls. Leder med hastlangder over Mikael!

Heja Sverige!

Irland - inte bara en idyll

Alla ni som tror att Irland bara är gröna vidder, vita får, branta havsklippor, genuina pubar, sakrala kyrkor, gamla slott, trevliga människor, smala gränder och allt annat strunt ni läser om i turistguiderna; ni har fel. Inget land är lika vackert som det utger sig från att vara.
Det konstiga med Irland är att det i grunden är vackert, men få verkar vara måna om att bevara det.
I Sverige plockar vi under efter oss. Iallafall det flesta av oss. Det är något man lär sig som liten: man slänger skräp i papperskorgen, inklusive ölburkar och flaskor när man kommer till den åldern. (Oftast åtminstone. Ibland slår man sönder dem och låter glassplittret ligga kvar, gömt i gräset, tills det fastnar i någon försvarslös fotbollsflickas knä.)
Men, åter till saken, här i Irland tar man inte upp efter sig. Det är en helt annan skräpkultur här.
För att illustrera detta, och för att ändra på myten om "det vackra Irland", har jag startat en bildserie. Jag har valt att kalla den: De mindre vackra delarna av Irland. (Jag har spenderat större delen av eftermiddagen med att klura ut det namnet.)

Bild 1 - "Läskduvan"



Bild 2 - "En död trehjuling"



Bild 3 - "Granne med bryggeriet"


Man kan inte undgå att ändå finna en viss charma i bilderna. Allt fult bär med sig något melankoliskt vackert, och allt vackert bär med sig något blaskigt fult.

Annars då?
Läser en fantastisk bok. The Rum Diary av Hunter S. Thompson.(Känd för alla er som sett filmen Fear and Loathing in Las Vegas. Han är huvudpersonen.) Romdagboken är en ljuvlig skildring av degenerat liv på 50-talets Peurto Rico. Skriven i bästa Och Solen Har Sin Gång-stil. Den har fått mig att glömma allt vad jobb heter. Nästan iallafall. Rekommenderas varmt. Något att läsa i hängmattan under soliga svenska sommardagar. Helt klart.

Idag regnade det horisontellt. Konstigt. Regndropparna låg insvepta i vinden, och letade sig upp i näsan och in innanför tröjan. Obehagligt.
Jag gick ändå en promenad norrut. Gick förbi en pub som stöder Sverige i VM. Varför vet jag inte. Vad jag kunde förstå blev ölen billigare ju fler mål Sverige gör. Den blir det imorgon. Om ölen blir något billigare återstår att se.

Nu ska jag E-maila postkontoret i Cobh. De söker en "part time postal clerk". Det är ju min gebit, så kanske.
Man ska aldrig sluta hoppas. Aldrig. Inte förrän man sitter på planen hem.(Om vi har råd med biljetten. Pråmen hem kanske är mer realistiskt.)

Ha det bra!


Mikael.
(Ida finns här hon med. Hon lever och mår bra. Just nu är hon ute och motionerar. Det gjorde jag faktiskt igår. Jag sprang uppför en backe. Sedan höll jag på att kräkas och gick hem.)

Long time, no blog.

Bloggen är inte död. Var inte orolig. Den har bara vilat lite, medan vi gjort annat.

Ja, jag skriver med prickar. Nej, vi är inte tillbaka i Sverige. Än. Det är bara ett bevis på min enorma kunskap vad det gäller datorer. Allt för att ni som läsare lättare ska förstå.

Så vad har hänt sedan sist. Vi tar det här under, dag för dag, i lugn och ro.

Tisdag:

Per anländer runt åttarycket. Jag möter honom på busstationen. Dock utan en sådan lapp med texten "Sjödin". Tänkte inte på det. Är det någon fler som ämnar komma så lovar jag att fixa en lapp med ert efternamn på.
Vi vandrar hemma i kvällssolen; över bron och uppför backen. Givetvis har jag tidigare under dagen köpt två burkar Beamish som nu ligger och väntar på oss i kylen. Ida och jag delar på en, Per sätter i sig den andra. Vi blir otroligt sugna på något salt tilltugg. Per kilar gladeligen ner till hörnet och köper två påsar jordnötter. Han kan inte hålla sig ifrån att slinka in på sprithandlaren bredvid och köpa med sig fyra Carling. Vi dricker öl, kollar på fotboll, käkar nötter och snackar.

Onsdag:

Solen skiner. Bra. Vi trycker i oss frukost, packar våra små väskor och går ut. Ned för trapporna, över bron och bort till busstationen. Därifrån åker vi till Kinsale, en liten by vid kusten.
Den visar sig vara vacker och genuin, precis som turistguiden utlovat. Vi flanerar genom de smala gränderna, skriver vårt namn i en kyrkbok och besöker ett vinmuseum. Roligast med det besöket var den välinformerade och översociala kvinnan som jobbade där. Hon tog det på sitt ansvar att tala om Irlands hela historia för oss. Även fast vi aldrig bad om det.
Vid lunch sätter vi oss på en uteservering vid Market Square. Det tar förstås en knapp timme för oss att bestämma oss för just den. Först måste vi ju jämföra menyer, priser, solmöjligheter osv. Valet vi tillslut gör visar sig vara det rätta. Det känns så iallafall, när servitrisen bär ut två mastiga sallader till Per och Ida, och fyra små laxmackor till mig. Otroligt gott. Speciellt när vi inte kostat på oss något dylikt på nästan en månad. Lax - vilken fisk! Vilka mackor! Vilken sol! Och kall Coca Cola. Ja kanske hade det låtit bättre om jag sagt kall öl här. Men det är något speciellt med kall Cola med tre iskuber i ett avlångt glas, på ett runt bord en solig sommardag.
Per bjuder på kaffe efter maten. Stort av honom.
Sedan gör vi lite nytta - vi är ju faktist jobbsökande. Vi går in på en bar och ett hotell. På ortens varuhus läser vi handskrivna annonser som sitter ovanför kundvagnarna. Plötsligt hör jag hur en gumma bakom oss högljutt författar ihop en lapp att sätta upp: "Childminder wanted...", jag hugger direkt och pekar på Ida, "här har du din childminder kära gamla tant!" Jojo, man måste vara på sin vakt. Noreen, som hon heter, visar sig vara intresserad. Det är egentligen hennes dotter som behöver en barnvakt. Vi får numret till henne och Noreen knövlar ihop lappen hon tänkt sätta upp. Verkar lovande. När Noreen förstår att även jag letar jobb, frågar hon direkt om det är i byggbranschen. Varför hon tror detta, kan man bara ana sig till. Jag hävdar att det är min karaktäristiska byggarbetarkropp. Både Per och Ida tror att det måste varit något annat. Noreen son är iallafall chef för ett byggföretag, så om allt går bra med Ida som childminder kanske han kan fixa jobb åt mig. Det här är ju för bra för att vara sant tycker vi.
Vilket det givetvis är. Ida ringer lite senare när dottern slutat jobba. Då Ida varken bor i Cork och inte har tillgång till bil, blir det lite svårt. Dessutom är det bara några timmar i veckan. Jaja, det var kul så länge det varade. Och Noreen var en trevlig, om ändå kort, bekantskap. En tvättäkta irländsk tant.
Sedan tar vi bussen hem. Vi slumrar till. Köerna är långa in mot Cork vid middagstid. Det är fortfarande varmt och pollenhalten är fruktansvärt hög. Jag har nyst mer denna vecka än jag gjort i hela mitt liv.
När det blir tal om middag refuserar Per vår linsgryta. Istället går han ut och äter. Vi tar inte illa upp. Det gör han rätt i. När han kommer tillbaka tar jag med honom upp till kullen, där vi sätter oss och röker varsin cigarill(Cigarrerna jag talat om tidigare har varit cigariller. Jag ber om ursäkt för detta. Hoppas det inte orsakat några allvarligare missförstånd. Och Guinness stavas med två N och två S. Om jag minns rätt kan jag ha stavat det annorlunda på ett annat ställe i bloggen. Ber om ursäkt även för detta. Tro inte att jag inte skäms.)

Torsdag:

10:30 börjar den guidade turen på Beamishbryggeriet. Vi blir ett par minuter sena, men är ändå först där. Det blir bara vi tre, och ett amerikanskt par - med all säkerhet från Milwaukee(Millers hemstad, som bryggs här i Cork. Se vilken ölexpert jag blivit.
Det är ingen guidad tur. Säkerhetsreglerna stoppar oss från att beträda bryggeriet. Istället får vi sitta i en bar och lyssna på en gammal man göra en rekorderligt "Så funkar det"-genomgång. Om öl förstås. Vi får också hälla upp varsitt glas. Trevligt.
Sedan går vi hem och äter lunch. Återigen är vår mat inte god mat för vår gäst. Han stannar vid Subways och kommer hem med en macka, som enligt honom inte alls höll samma klass som i Umeå.
Det blir stressigt. Jag slänger i mig maten. Jag ska vara upp vid Apple Computers klockan 13:45. Var det verkligen smart att dricka en öl när man ska göra ett "aptitude test"? Tänker jag. Kanske inte. Jaja, gjort är gjort. Dricker kaffe, rusar ner för backen, bort till bussen. Varmt förstås. Var det verkligen smart att ta den här varma svarta cardigan under en solig dag när man ska på "aptitude test"? Tänker jag där jag sitter och svettas.
Vid sista hållplatsen kliver jag av. Jag är inte ensam. Femtio personer till, minst, ska göra samma test. Jag blir explosivt kissnödig av kaffet och frågar en vakt om jag får låna toaletten. Om det är ölen eller det stundande mystiska testen, som jag inte vet något om, som får mig att göra ett sådant genant misstag, vet jag inte. Men jag glider fram till vakten och frågar, "if they have a bathroom I can borrow?" Kanske det vanligaste svengelska misstag som finns. Så klantigt. "No" säger han och skrattar, "but you can use it."
Vi slussas in i en stor gympasal. Det känns som om jag ska göra högskoleprovet. Testen tar nästan tre timmar. Det är fem stycken. Hela jag testas: mina matematiska och mekaniska kunskaper, min intelligens, min personlighet, min karaktär. Allt! Jag blir helt slut. Jag vill inte tala om det mer. Det var inte roligt allt. Jag fick ångest och började starkt tvivla på min existens. Jag blev en maskin.
När jag gjorde detta hade vår gäst det betydligt trevligare i Midleton. Där han besökte en otroligt viktigt Whiskydistelleri. Vill ni veta mer om detta, fråga Per. Han kom hem med en whisky som han vägrade bjuda på.
Istället dricker vi öl, ty det är dags för fotboll! Sverige - Paraguay. Vi går på närmaste pub. Jag beställer en Miller, Ida likaså och Per en cider. Jag skämtar inte. Det första Per Sjödin gör på en irländsk bar är att köpa en cider. Det får en att undra.(Det var ett misstag, och jag tyckte faktiskt synd om honom. Men lite roligt var det.)
I 87 minuter(89?) sitter vi och stampar och frustar. Men sedan släpper allt. Vi jublar, och beställer genast in fler öl. Greg, vår nye vän - en riktig barfly, en tandlös stammis - kommer mot oss med tummen upp: "Freddie Luuungbeeerg!" Skriker han.
Vilket kalas. Greg vägrar lämna oss. "Just nod." Säger en av de andra gästerna, för till en början är det mycket svårt att förstå vad han säger. Men ju fler öl man får i sig, desto lättare blir det. Greg ska till Nashville nästa år på sin femtioårsdag och se Martina McBride. Greg älskar country. Han petar in pengar i den moderna jukeboxen och ber oss välja ett par låtar. Jag väljer "Jolene". Det tycker Greg är ett bra val. Greg sjunger högt med ett glas Murphys i handen. Konstigt att såna som Greg kan blir hur fulla som helst, men ändå aldrig spilla något ur glaset. Greg berättar Dolly Parton-skämt och skrattar. Och flera andra också. Han bjuder på en runda öl till. Även om vi tycker det är för mycket av honom. Inte då. Klart han ska bjuda nykomlingar på öl. Vi bjuder tillbaka.
Snart stänger baren, och tur är väl det. Vi tar farväl av Greg och alla de andra.(Till exempel Gregs gamla klasskamrat Patrick, eller som Greg kallar honom: You fat bastard. Patrick, som är lite mer hövlig, och mindre full, tycker att Greg ska vårda språket inför kvinnorna(Ida)). Vi går hem, men inte utan att bytt adress med Greg. Något han tydligen alltid gjorde. Han älskade att skriva brev.

Fredag:

Jag har ont i huvudet. Inte van att dricka öl. Trots detta går jag på en arbetsintervju, som dessutom går osedvanligt bra. Mer om detta om det resultar i något. Är så less och skriva om tester och intervjuer som inte ger något tillbaka.
Vi äter lunch på en mexikansk restaurang. Eftersom man är lite bakfull och seg, är det enda kravet att maten är: fet, flottig och salt. Jag beställer hamburgare.
Restaurangen ligger i en gränd. Givetvis envisas vi att sitta ute. Solen lyser ner. Ingen vind når oss. Sakta närmar vi oss kokpunkten. Jag har ingen mössa och inget hår. Jag känner hur min hjärna smälter.
På kvällen lagar Per lasagne. Helt otroligt gott! Till det dricker vi vin. Livet är bra just då. Sedan tar vi med vår gäst på en sista promenad genom staden, efter floden, upp till kyrkan, in på en liten pub, ut igen, ner genom gränderna, upp för trapporna och in till oss.
05:00 morgonen efter väntar taxin utanför 12 Patrick's Hill.

Några riktigt trevliga dagar faktiskt. En semester även för oss.

Jobben då? Jaja, det löser sig. Till veckan. Till veckan...

Annars kanske en taxi snart väntar på oss med.


Ha det bra!


Mikael.

Hopp och fortvivlan

Krig och fred. Brott och straff. Stora masterverk. Kanske blir Hopp och fortvivlan mitt.

Det ar sa det kanns. Aven om det pa senaste tiden mest varit fortvivlan.

Hopploshet; nar man mailar, men ingen mailar tillbaka. Nar man ringer, men ingen ringer tillbaka.

Det ar tyst. Det ar mulet. Floden rinner vidare som om inget forandrats. Bruset fran staden ar konstant. Tidningen kommer samma tid.

Da kommer fortvivlan.

Men mitt i allt detta dyker sma strimmor av hopp uppp. En lovande annons. En oppning, ett ljus. Man traffar nagon, pratar lite, lamnar CV, far ett leende: "Vi ringer i veckan."

Liv och dod hade kunna varit en annan roman. Man maste paminna sig att det inte ar sa allvarligt, allt det har vi haller pa med. Varken VM, tentor eller sommarjobb. Det loser sig. Och om det inte gor det, da ar det ju bara att aka hem igen. Kom igen, det ar inte sa allvarligt.
I slutet av dagen(det har ar en direktoversattning av ett av mina favorituttryck i engelskan: In the end of the day." Anvands otroligt mycket under VM-sandningarna har.) sa har vi det ju ganska bra. Om inte mycket bra.

Idag har vi varit runt pa alla barer vi inte redan varit pa. Framforallt Ida har slitit som ett djur. Vara CV:s har andrats kontinuerligt under hela tiden har, for att mer passa vad som behovs. Numer har Ida aven jobbat pa en Kinarestaurang, och serverat pa flera brollop. Med den erfarenheten har hon snart jobb.
Jag har varit hos ett foretag som heter JD Security. Dom sokte dorrvaktar och annat personal till olika "events". Jojo, tankte jag, det ar nagot for mig. Bror Tomas, har du nagra tips? Pa ansokningspapperna fick man skriva langd och vikt. Jag la till ett par kilon for att bli lite mer attraktiv. Jag har ju ingen dorrvaktskropp. Dessutom skrev jag att jag hade hallit pa med Karate. Vilket ar sant, ehuru det var en mycket kort period. Jobbet ar mitt! De kommer tro att jag ar en svensk Chuck Norris.
Intervjuen jag hade i helgen ar inget att tala om. De ringde tillbaka idag och sa att jag kvalificerat mig till en andra intervju. Jag sa nej tack, ledsen for att ha tagit upp min tid. Sa motsagelsefullt, tanker ni, har gnaller han over att de inte far nagot jobb, och sa tackar de nej nar det kommer till kritan. Konstigt! Ja, men man gor inte vad som helst, och man jobbar inte var som helst. Sa illa vill jag inte stanna har. Man ska kunna leva med vad man gor ocksa. Inte hata sig sjalv till somns varje natt. Da aker jag hellre hem till Kaxed. Det ar inget fel i det.
Men jag hoppas mer pa motet med Apple Computers pa onsdag. For jag kan ju sa mycket om datorer. (Har hade det kunna varit en smiley, om det inte vore sa pubertalt och ociviliserat.)

Dagens fraga:
Vad gjorde John Travolta i Australiens omkladningsrum efter segern mot Japan?
Sag ni det? Han stod dar och dansade och sjong som en i ganget. Varfor det? Vad ar hans koppling till laget? Borde han inte vara i USA:s omkladningsrum? Fragorna ar manga. Snalla, hjalp mig reda ut detta.

Fick ett mail fran en gammal engelsk van. Tyckte han hade en rolig kommentar angaende Sverigs fotbollsdebacle:

"PS.. Very poor result for sweden in the world cup, but thought the game was unfair, you had to play two teams, Trinidad AND Tobago, whats up with that!!!?"

Sa sant. Har inte tankt pa det tidigare. Kanske ett staende skamt darhemma. Isafall ber jag om ursakt for att dragit upp det igen.

Da vi far besok av Per Sjodin, den gamle vingurun, imorgon, sa kanske det inte blir tid att blogga. Darfor passar jag pa att redan idag gratulera min farfar Ake som fyller ar imorgon. Och inte nog med det, min kusin Fredrik fyller 30 samma dag! Stort grattis till er bada!
Da formodligen ingen av dessa laser denna blogg, raknar jag med att nagon som gor det(mamma och pappa) for vidare halsningarna till fodelsedagsbarnen. Tack for det.

Nog for idag. Nu blir det andra halvlek Italien - Ghana. Go Ghana!

Ha det bra!


Mikael.

Det regnar i Cork idag

Cork ar verkligen en helt annan stad nar det regnar. Det ar val regnet som ar normen, men jag har ju vant mig vid varme och sol sa nar jag drog upp far fonstret i morse och mottes av ett regngratt Cork sa kandes det valdigt konstigt.
Det ar ju konstigt det dar med vadret, hur mycket det paverkar hur man kanner sig.

Vi har iallafall, regnet till trots varit ivag pa en liten utflykt. Vi tog bussen till Blarny, en liten hala norr om Cork. Blarny ar visst mest kannt for sitt slott. Att besoka slottet kostade 8 euro. Vi kom bada fram till att slott hade vi sett forut och gick till puben och sag pa fotboll och drack ol istallet.
Jag forstar om det inte later helt trovardigt det dar med olen, dom flesta vet val hur mycket oldrickare Mikael ar. Tro det el ej, men han drack faktiskt sin forsta Beamish idag, jag ar mycket stolt. Kanske har den irlandska oldrickarandan andan haft lite inverkan pa honom.
Beamish bryggs forresten har i stan.

Maste val kanske beratta om mitt fasko till intervju igar. Det hela var ju inte riktigt vad jag hade tankt mig. Visade sig att jag skulle spendera min langa intervju tillsammans med en av deras saljare, och att det handlade om “door-to-door-sale”. Detta innebar i praktiken att vi korde ut till ett villaomrade utanfor stan dar vi i tur och ordning ringde pa hemma hos folk och forsokte fa dom att byta till “Talk-talk” och ringa saa mycket billigare.
Jag var bara observator, vilket innebar att jag skulle sta brevid, garna utom synhall och titta pa nar forsaljaren visade prov pa sin fantastiska saljarteknik
“Hi there love, nice top you got today. I'm coming here with an offer you just can't resist” Ja, ni forstar.
Ni som kanner mig inser val att det hela inte var min grej. Det insag jag ju sjalv ocksa, sa vid forsta basta paus i forsaljandet sa tackade jag Sean som killen hette for att jag fatt folja med och forklarade vanligt att jag inte trodde jobbet var nat for mig.
Tror han blev lite sur, han gav mig skjuts till en busshallplats (vi var en bit utanfor stan) och mumlade nat om att det inte var latt for utlanningar att fa jobb pa on.

Ja, ja. Hanger inte lapp for det. Mikael har varit pa en intervju idag och jag tycker att vi borde hora nat fran alla som vi mailat och skickat ansokningar till snart.

Kvallens inlagg fran Mikael erbjuder ett trevligt pyssel, ta er en titt pa det.
Han ar ju fantastiskt uppfinningsrik el hur?
Hoppas att ni darhemma gor nat mysigt denna lordagskval och inte sitter som tva idioter framfor varsin dator.

Nu ska vi ga till var lilla lya och njuta av resten av kvallen. Kanske ata lite cornflakes.

Ida

Finn Tintin!

Jag har fatt blodad tand vad det galler bilder pa bloggen. Har kommer fler. Denna gang inifran var lagenhet. Tankte att det kunde intressera nagon.
For att gora det hela lite roligare har jag placerat ut en liten Tintin-figur pa alla bilderna. Minns ni det dar bockerna med stora tecknade detaljrikabilder bilder dar man skulle hitta en liten filur med vitrodrandig troja? Waldo tror jag han hette. Minns ni honom? Jag tyckte det var fantastiskt roligt. Undra var han har tagit vagen nu. Kanske kunde ingen hitta honom tillslut, och han forsvann helt.
Nu ar fenomenet tillbaka! Pa denna blogg - bara for er!
Tintin ar knappt en decimeter hog och ser ut sahar:



I verkligheten ar han inte sadar suddig. Okej, har foljer bilderna. Lycka till med jakten! Forresten; Milou ar inte med. Milou ar alltsa inte med. Det racker att ni hittar Tintin.

Vart sovrum:



Sangerna vi har skjutit ihop ar inte lika hoga. Det ar irriterande. Vi har tva tacken, ett otroligt varmt duntacke, och ett kallt ingenting. Fonstret gar inte att fa ner helt, vilket gor att det drar. Detta kompenseras med att lampan ni ser i hornet, ar pa 75 watt. 75! Jag trodde inte det fanns. Borjade fundera en kvall nar min rygg fattade eld. Nagon maste ha satt in fel.
Man hor ljuden tydligt utifran gatan. Igarkvall stordes vi av foljande:
- Billarm
- Bongotrummor
- Fulla irlandare
- Aska
Konstigt nog somnade vi anda.

Badrummet:



Den ar faktiskt inte sa acklig som den ser ut. Duschen ar bra den med.

Koket:



Ett habilt kok utrustat med allt man behover. Forutom kaffebryggare. Och vad vi saknar den!
Bredvid olivoljan ser ni en burk Beamish, den lokala olen, Corks motsvarighet till Dublins Guiness. Jag drack en tidigare idag faktiskt, pa en bar i Blarney, bevittnandes England - Costa Rica. Gasterna holl pa Costa Rica.

Vardagsrummet(fortarande samma rum som koket):



Vi ater oftast vid matbordet, det franska paret vid TV-bordet. Sofforna ar mycket mjuka, och relativt oskona. Med dom funkar. Lagger man fotterna pa bordet sitter man bra.

Sadar, det var var lagenhet.

Trinidad & Tobago - Sverige 0 - 0. Jag antar att det kraver en kommentar. De fem forsta minuterna efter slutsignalen var jag forkrossad. Men sen gick det over. Finns det nagot lag jag garna spelar lika mot, sa ar det T&T. Vilka harliga grabbar! Dom kampade, visade hjarta, och var varda resultatet. Det var som nar man var mindre, och lirade mittinattacup i innebandy dar man fick mota nagot aldre lag, som spelade "pa riktigt". Vi hade ju bara spelat hemma pa gatan. Men anda sa gick vi in, hugg och slog, och kampade till oss oavgjort. Vara bara ben var roda och bla av deras harda innebandyskott. Men vi var overlyckliga. Sa var det for T&T idag. Kul for dom! Sverige spoar bade England och Paraguay. Var lugn. Fran och med nu haller jag pa T&T. Nu efter att dom mott Sverige.

Ute regnar det. Nu kommer baksmallan efter arets varmaste vecka har pa Irland. Fjallravenjackan ar pa. Hemma har ni sol har jag hort. Det ar ni val varda.

Ha det bra!


Mikael.

PS. Facit pa Tintinplaceringarna kommer att publiceras pa text-TV, sida 444, mandag klockan 19:00. DS.

Tva bilder

Ida sittandes pa trottoaren utanfor vart hus, en solig dag i juni. Tva hus nedanfor ser ni ett litet Bed&Breakfast, och annu langre ner, vi vagkorsningen, kan ni skymta en gran postlada. Dar postar jag mina brev.



Jag rokandes en liten cigarr pa muren, alldeles innan solnedgangen. Jag har en fetish att bli fotograferad med en cigarr. Det beror pa att jag kanner mig cool nar jag roker, lite maffia/Snoop Dogg sadar, och tror darmed att min inbillade coolhet ska overforas pa bild. Det gor den inte. Det blir mest lojligt. Jag vet.

Njut av dessa bilder. Ni far inget mer nu, bortsett fran positiva nyheter pa jobbfronten: Ida pa lang intervju/introduktion idag. Jag har en imorgon, och en pa onsdag. Det hander nat.


Trevlig helg!

Mikael.

Forsta intervjun

Tror att jag har brannt mig pa armen.
"Gor ni inget vettigt, bara latar er i solen, jag trodde ni skulle ligga i for att hitta jobb" skulle nog min kara mor ha sagt. Maste anda saga till mitt forsvar att vi har jobbat pa ganska bra idag. Pa formiddan iallafall.

Har varit pa min forsta jobbintervju idag. Pa ett foretag som kallar sig Prime Marketing Solutions. Hade faktiskt ingen aning om vad dom egentligen sysslar med nar jag klev in dar i formiddags. Vet inte om jag ar sarskilt mycket klokare nu efterat.
Fick fylla i ett formular medans jag satt och vantade. "What do you want to achieve with your career?" var en av fragorna. Ja, tankte jag...Kana lite snabba pengar sa jag har rad att stanna har ett tag och kan gora roliga saker nar jag inte jobbar.
Nar jag var fardig med ifyllandet kom en valkladd ung man ut, presenterade sig som manager nanting och visade in mig pa sitt kontor.
Jag tror att intervjun gick ganska bra, ska dit i morgon igen for ett langre mote sa han maste val anda ha tyckt att jag hade nan av de kvaliteer som de sokte efter. Vet dock fortfarande inte riktigt vad det ar tankt att jag ska gora om jag far jobbet. Det blir forhoppningsvis klarare i morgon.

I kvall har jag tankt bege mig ut pa min forsta riktiga promenad sen jag kom hit. Och nu pratar jag inte om promenader dar man gar med sin CV i hogsta hugg och ett paklistrat "jag ar en otroligt trevlig och produktiv tjej-anstall mig" leende pa lapparna. Ska visst finnas en liten sjo inte sa langt ifran stan sa jag tankte forsoka hitta dit.

Till alla dar hemma som undrar hur det gar for mig att skaffa ett irlandskt nummer sa kan jag beratta att det verkar droja. Mitt SIM-kort ar tydligen last for mitt svenska teliaabonnemang. Jag jobbar pa det, men sa lange sa kan ni na mig pa Mikaels nummer:

+353862295125

Hoppas att det ar bra med alla och att solen skiner lite pa er med.

Ida

Ny dag

Vi kliver upp strax efter atta. Ute lyser solen som vanligt. Det blir for ljust i rummet for att kunna sova langre. Forstar inte hur lange detta ska vara. I over en vecka har jag nu blickat ut over taken och sett en molnfri bla himmel. Hata mig inte, det vander snart sa ni far sol hemma och vi regn har. Efter solsken kommer regn. Vaderguden har varit vanlig mot oss. Daligt vader i kombination med resultatlos jobbjakt, hade kunna fa oss att hoppa i River Lee. Nu ar det sol, och vi ar relativt hoppfulla.
Vi kliver upp. Gor frukost. Cornflakes med mjolk, en rostad macka med ost, en kopp juice, och en kopp kaffe. Jag har upptackt cornflakes igen. Det ar otroligt gott. Inte kaffet. Under frukosten ser vi pa CNN eller Skynews. Dom pratar bara om al Qaeda och Wayne Rooney, dock sallan i samma mening. Sedan borstar vi tanderna, lasar dorrarna och gar ut.
Vi gar forst till ett Internetcafe. Har kollar vi alla arbetsmarknadssidor. Typ www.jobs.ie, skickar nagra mail, bonar och ber och bifogar CV. Kanske bloggar vi lite - som nu - om vi kanner oss pa humor. Efter knappt en timme lamnar vi haket och flanerar vidare i staden. Vi stannar pa hotell och restauranger, kliver in pa de stallen som annonserat i tidningen. Gar mycket. Solen ar varm. Gatorna ar tranga.
Lunch ater vi hemma. Tonfisk, ris, nudlar, krossade tomater, eller nagot annat billigt. Nagon diskar, den andra gor kaffe och gar och koper Evening Echo. Den kommer ut vid lunchrycket. Dricker kaffet och kollar annonser.
Beger oss ut pa stan igen. Tittar in pa FAS-hogkvarteret(typ arbetslosformedlingen), dar rader en svettig angest; ingen har jobb, alla vill ha, fa kommer fa. Vi kanner oss som lyxarbetslosa. Helt klart. Manga har det varre an oss. Manga ar ensamstaende trebarnsforaldrar. Inte vi. Vi ar solbranda svenska ungdomar. Lyckligt lottade. Glada. Nyduschade. Jag vill inte ta deras jobb. Men det kanske finns nagot annat?
Ringer lite. Gar upp pa C&M Recruitment. En sorts privat arbetsformedling. Vantar, koar, trangt. Blir intervjuad. Allt gar mycket snabbt. Plotsligt blir jag nastan utlovad jobb pa Apple. "Vi skickar ett SMS om nagra dagar om nar du ska aka till Apple, dar gor du fyra tester, klarar du dom far du jobbet. Inom tre veckor. Du maste jobba tolv veckor." Okej tanker jag. Det borde val ga.
Tackar for mig. Gar ut. Koper en Dr. Pepper, en kall - det ar jag vard. Moter Ida. Nagot pa gang? Intervju imorrn. Bra! Vada? Vet inte. Okej.
Gar vidare. Lagger oss i en park. Somnar. Vaknar. Gras fulla ryggen. Vandrar hemat. Lagar middag. Ater den. Dricker kaffe. Ser pa TV. Sager nagot krystat till det franska paret. Laser Moby-Dick. Gar ut och upp pa kullen. Satter oss pa muren. Slappnar av. Ser ut over Cork. Aaah...
Imorgon fortsatter vi.


Mikael.

Forresten, har last ut Moby-Dick nu. Att lasa sjalva boken, ar en lika hopplos kamp som den kapten Ahab har med the White Whale.

Karlek vid forsta ogonkastet

Mitt tankta inlagg igar blev uppskjutet. En dag i jobbsokarbranchen och jag var helt slut! Lite rodvin pa det ocksa sa var det bara sangen som hagrade.
Kom ju hit i sondagskvall, sent. Lamnade ett grartrist Umea pa morgonen och landade i solskenets Dublin. Maste saga att det mesta ar over forvantan: Solen skiner, vi bor bra, stan ar otroligt charmig.
Jag vill stanna!
Forstar att Mikael hade nagra svackor forra veckan. Man kan nog latt kanna sig lite latt uppgiven efter att ha gatt en hel dag och delat ut sin CV men inte fatt en enda "har finns det faktiskt en chans att jag kan fa ett jobb" kansla.
fast maste saga att de flesta ar otroligt trevliga nar man kommer. Det ar en bra atmosfar har, man kanner sig trygg.
Det mesta med landet ar ganska alskvart, tror absolut att jag kan trivas har.

Blev ett kort inlagg, ar inte riktigt van vid det har sattet att uttrycka mig. Alla jag pratat med sager ju att efter ett tag sa kommer det och lossna och jag kommer att skriva o skriva som aldrig forr....
Ska ut i djungeln igen. Ska ga och mota Mikael som har sprungit ivag och lamnat sitt CV pa en affar som sokte folk. Tror det skulle kunna va ett jobb for honom. Ska inte avsloja vad dom saljer for spannande saker dar. Det far Mikael beratta allt om nar han fatt jobbet.

"Twenty four - and there's so much more"

Sjunger Neil Young i den ofantligt vackra laten "Old Man" fran den felfria plattan Harvest, slappt 1972. Tre ar tidigare kom hans debutplatta. Da var Neil 24. Det far en att fundera; vad har jag presterat?
Men som han sager, there's so much more...

Ida anlande hel och hallen i sondagsafton. Mycket trevligt. Lagenheten kanns plotsligt som ett hem, inte bara ett simpelt tillhall. Nu ar jag trygg.
Idag har vi intensifierat var jakt efter jobb. Det ar mycket roligare nar man ar tva. Som allt, kanske? Jag har tvingat in den stackars flickan pa alla mojliga hotell. Just nu sitter hon i en lang ko och vantar pa att fa sitt PPS-nummer. Nagot man behover for att fa anstallning. Det ar en trostlos och tragisk vantan. Been there, done that.
Jag sitter, as we speak(vad harligt irriterande det ar nar folk blandar in engelska uttryck i skrift och tal), och skriver ett E-mail som svar till annonsen: "Fruit Picker and Planter". Jag tycker det later helt fantastiskt. Sex platser. Men nagot sager mig att polackerna redan har tagit alla. Platser alltsa, kanske aven baren. Eller ar detta en fornedrande fordomsfull generalisering? Alla polacker plockar val bar?
Mailet fick rubriken: "The fruit picking job". Det later som en roman av Alan Hollinghurst. Kom just pa att det borde vara ett bindestreck mellan fruit och picking. Eller hur Jesper? Fan ocksa vad klantigt. Nu far jag sakert inte jobbet.
Ska skicka nagra fler mail, sa detta inlagg far inte bli sa langt.

Ida ska skriva har ikvall. Det kan jag nastan garantera. Om hon hinner. Jag har namligen blivit utlovad fodelsedagsmiddag, inklusive vin! Det blir forsta droppen rott sedan jag lamnade Kramfors. Ljuvligt.

Tack vare Sofia, var gamla korridorskompis - nu "bara" kompis, kan alla numer kommentera i bloggen, utan att registrera sig. Och ar mycket valkomna att gora det.
Tack for gratulationen Sofia! Hoppas allt ar bra med dig, Tobbe, och den tredje.

Nu far det vara bra. Vi ska forsoka publicera nagra bilder sa snart som mojligt.


Mikael.

Har har tiggarna guldklockor.

Finns det nagot varre an nar lillfingernageln blir sa lang att den tar i och stor nar man knappar pa ett tangentbord? Kanske flugor i koket. Det har vi har ibland. Det ar ackligt. Man vill inte att flugor ska cirkulera runt huvudet nar man kokar sin pasta. Jag kanner mig som en ko.

Igar var jag nere ett tag. Mest for att tva varuhuskvinnor bryskt hade nekat mig jobb. Som om jag borde forstatt det. "Ar du dum eller? Har ar det fullt till september!" Jaha, hur skulle jag veta det. Ville nastan grata lite. Da gick jag till ett cafèet Kafka's och drack kaffe. Hittade inga kopplingar till forfattaren annat an namnet. Trakigt. De borde spelat mer pa det. Men det kandes ganska bohemiskt. Aven fast Kafka aldrig var en bohem. Han jobbade pa kontor nio till fem och skrev pa natterna. Det ar inte sarskilt bohemiskt, men jakligt imponerande. Hur orkade han? Han ar ett bevis pa att man kan ha ett vanligt(trakigt) arbetsliv och samtidigt bli en maktig forfattare. Nog om detta.
Jag var alltsa lite lag. Men det svangde snabbt. Humoret svagnger snabbt nar man ar ensam. Lustigt. De sma sakerna blir sa stora. Ett trevligt eller otrevligt bemotande av en expedit kan forandra en hel dag. Precis som den forsta buss-/taxichaufforen i en ny stad skapar ens hela bild av staden. Forsta intrycket ni vet. First impression last! Cork har gett mig manga intryck; stora och sma, och alla paverkar mitt psykiska tillstand.
Jag gick hem och sag pa TV. Blev uppmuntrad av nagot jag kande igen. "Vanner" tror jag det var. De visar mycket av det har. Sedan lagade jag middag, at den, drack kaffe, och gick sedan upp pa kullen, dar jag sag pa solnedgangen och rokte en cigarr. Jojo! Den var god. Det var en av dem jag fick av min far i julas. Mycket fin. Alldeles lagom stor ocksa. I vanliga fall ar det sa langa att man hinner bli less och matt efter halften. Som den jag fick av Johan under brannbollsyran. Tack Johan, men du ska veta att halften dumpades fran balkong orokt.
Efter det gick jag hem och sag pa "Austin Powers" med min nya franska van. Haha, han tyckte Mini-Me var hysteriskt rolig. Vilket han aven ar. Men till en viss grans. "HAHAHAH, he so little!" Sa fransmannen. "Yes" Sa jag. "Very small." Vi borjar bonda kanner jag.

Nast efter att somna in bredvid den man alskar, finns det inget battre an att somna in med Springsteens vasande rost i oronen.(Kombinationen ar forstas det ultimata, men nu hade jag vara tillgang till Bruce.) Dar lag jag och lyssnade pa "Racing in the Street" och forsvann sakta, sakta in i drommarnas varld.

Tonight, tonight the strip's just right
I wanna blow 'em off in my first heat.

Ibland stordes jag av nagot skrik, eller en bil som accelererade pa gatan utanfor. Men det gjorde ingenting, for plotsligt var jag pa Ullevi igen, midsommardagen 2003.

For all the shut down strangers and hot rod angels,
Rumbling through this promised land.

Minns ni det ni som var dar? Vilken kvall! Den andra alltsa. Det forsta var bra den med, men den andra - det finns inga ord. All press var borta. Solen skiner an. Bruce har gitarren, Max trummorna och Big Man greppar sakta sin saxofon med alla tio svarta massiva fingrar:

Tonight my baby and me,
we're gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands.

Jag blickar till hoger. Dar star ett par; pojken bakom med armarna over flickans axlar. Pa hans kind rinner tva tarar.

Cause summer's here and the time is right
For racin' in the street.

Men dar i sangen i Cork tog laten slut och randomfunktionen beslot sig for att spela "Hungry Heart" efter. Pang! Jag flog upp som Joakim von Anka nar man viftar en sedel framfor nasan. Blev klarvaken, kande mig hungrig, gick ut i koket dar jag gjorde tva rostade mackor med aprikosmarmelad, och sag tva avsnitt av Viva La Bam.
Men fan vad bra den var, "Racing in the Street" pa Ullevi. Jag undrar om den inte var allra bast. Eller vad sager ni som var dar?

Okej, det ar tillrackligt med Bruce for en stund.

Idag lamnade jag Cork for ett tag. Aven arbetssokande maste ta helg ibland. Men inte utan att lagga ut min CV i nio av stadens barers brevlador. Jag forsokte hitta de som sag ut att vara sportsbarer, och skrev en lapp dar jag undrade om de behovde nagon hjalp under VM. Man vet aldrig. Atta av nio hamnar sakert i papperskorgen, men den nionde, ja den kanske hamnar i en hog pa skrivbord, och da, da vet man aldrig vad som kan handa.
Jag tog taget till Cobh. Vad ar det? Beats me. Innan jag akte hit trodde jag att det var det inhemska namnet pa Cork. Sa var det inte. Cobh ar typ Corks hamn. Ligger nagon mil utanfor. En trevlig semesterortsliknande hala. Kuriosa: Cobhs storsta stolthet ar att Titanic la an har innan det seglade vidare mot New York. Eller ja, forsokte iallafall. Det ar inte illa! Roy Keane(fotbollspelare) lar ocksa komma harifran. Eller sa kommer han fran varenda liten irlandsk by.
Jag satt pa en bank och kollade pa batarna. Det var mycket varmt. Jag smorde in all blottad hy. I synnerhet oronen. Jag hade forstas inte packat nagon lunch till min utflykt, sa den fick jag inhandla pa plats. Friterade kycklinglar, friterad potatis, och Coca Cola. Jag madde bra.
Nar jag satt dar borjade jag fungera hur det skulle vara att monstra ett av de dar fartygen. Va? Som Ishmael i Moby-Dick. Vore inte det nat? Nagra manader pa sjon. Det tror jag alla skulle ma bra av. Inga bekymmer, bara hav och vind. Men eftersom jag inte hade nagon vettig person bredvid mig att stoppa mina overromantiserade idèer, borjade jag tala till mig sjalv: Mikael, tror du verkligen att du skulle gilla det? Ar inte det har bara nagot du fatt for dig for att du laser den dar boken? Va? Hur skulle lilla du klara det? Du skulle ju borja grina efter din flickvan efter tva dagar, och borja krakas efter tva vagor. Nej stanna pa land du. Du ar inte sa aventyrslysten som du tror. Du laser bara for mycket bocker. Skaffa dig ett hederligt jobb. Larare, det ar ju nat for dig. Da far du spela ut dina sma galenskaper under kontrollerade former. Sedan kan du aka pa utlandssemester under somrarna. Charterresor, det ar mer din stil. Allt bokat att klart. Om du har tur kanske nagon kan hjalpa dig att packa ocksa. Bamseklubben, jag tror det har nagot sant for vuxna faktiskt. Jobba pa ett fartyg! MUHAHA! Du ar bra rolig. Du fattar vad sjobjornarna skulle gora med dig va? Tro mig, du vill inte ga pa sjon.
Jag hatar den dar killen. Den dar kloka allvetande typen som alltid finns med en. Vad roligt livet vore utan honom. Eller?

Efter nagra timmar tog jag taget tillbaka till stan. Pa perrongen satt en sonderbrand, trasig och sliten man. Jag tror inte han var full just da, men under sitt liv hade han sakert druckit mer an de flesta. Han borjade konversera(skrika)men en finkladd irlandsk tant. Han fragade var han kom fran. "Glaaaskow!" Da fragade han vad han gjorde har. "Lady, I'm a drifter."

Jag vet inte varfor jag skriver sahar mycket. Det bara blir sa. Battre vore det att skriva oftare, och kortare. Men nar man val sitter har, vill man ju skriva litet. Och lite blir sa latt mycket. Jag skulle formodligen kunna fortsatta ett tag till. Inget ar for ovasentligt, och samtidigt ar inget av speciellt mycket varde.

En halsning till kusin Linn som konfirmerat sig idag. Grattis! Eller vad sager man egentligen. Kul, bra jobbat...eller nat. Du har sakert slitit som en hund for att fa den dar bibeln. Eller? Jag anvander fortfarande min kamera som jag fick i konfirmationsgava. Det ar stort. Bibeln har jag gomt, och glomt.

Imorgon kommer Ida. Da kan jag prata, och behover inte skriva sa mycket. Nu spelar de YMCA har pa cafèet och det ar dags for mig att leta upp stadens gayhak. Nej, jag menar ga hem. Eller nagon annanstans. Kvallen ar ung och jag likasa! Inget kan stoppa mig!
Jag kommer ga hem. Det vet jag. Kanske gar jag en omvag och ser in i barerna utifran. Inte gar jag in, nej det sager den dar killen ifran. Mikael, inte vill du ga in pa en irlandsk pub, du dricker ju inte ens ol.

Ha det bra!

Haha, nan snubbe har bredvid hade "I Just Called to Say I Love You" som mobilsignal. Gott sjalvfortroende.


Mikael.

Speed blogging.

Ska inte sitta mer an en timme, fem minuter kvar, sa det har blir ett jattelangt inlagg utan punkt i Jack Keroauc-stil eftersom punkten hindrar flodet och stjal alldeles for mycket tid ifran min dag som jag har tankt att fylla med annat an Internetcafè-datande, satt mig bara har for att skicka ivag ett par CV per mail till ett par adresser som verkade intressant som jag hittade igarkvall efter att jag hade gatt pa en promenad i kvallssolen, 21:31 gick den ned bakom Shandon, en kulle bredvid, stan ar sagd att vara uppbyggd pa sju kullar men jag kan bara se typ fyra, vad de andra ar vet jag inte, nu far det vara bra, ha en fin dag, kanske skriver jag lite mer ikvall under lugnare former men nu kom jag pa att Celtic Halls hade nagon tillstallning som man kanske borde ga pa for att fa kontakter och sedermera jobb, eller sa orkar jag inte och sitter vid River Lee och laser Mobe-Dick.

Let's go a-whaling.

Jag vet inte om jag brant mig av solen, eller om jag har feber. Sa om detta inlagg blir lite svart att forsta, vet ni varfor.

Som ni forstar har vi stralande vader har i Cork. Den lilla parken jag hittat var full till bristningsgransen av solhungriga irlandare. De ar ju inte alltfor bortskamda pa den varan. Maj har tydligen varit ovanligt regnig och kall. Forst nu, nar jag har anlant, borjar det ljusna.

Pa jobbfronten ar det dock morkt, men inte utan sma glimtar av ljus. "Inget ar som vantans tider." Som nagon svensk diktare uttryckte det.(Vem var det? Lagg in svaret som en kommentar har pa bloggen. Du kan vinna en knappt anvand modellhelikopter.)* Och just nu gar jag i vantans tider. Pa att nagon av dem som tagit emot min CV ska ringa. RING DA FOR HELVETE! Mitt storsta hopp star till en kvinna fran call centre-foretaget Starwood: http://www.starwoodhotels.com/
Inget dromjobb om jag skulle fa det, men dock ett jobb. Och Cork borjar leta sig in i mitt hjarta mer och mer, sa jag vill garna stanna sommaren ut, aven om jag maste tala svenska pa jobbet. Notera att jag inte kommer ringa upp folk, utan ta emot samtal fran personer som bokar sin semester. Det ar en vasentlig skillnad. Jag har provat telemarketing en gang - aldrig mer.

Traffade en gammal man i parken. Han hade tva sma coola hundar som skojbrakade med varandra. "Beautiful dogs"sa jag, "they seem happy." "Yeah, I wish I was as happy as them." Svarade han. Jag undrar vad som tyngde den gamle mannen. Kanske borde jag stannat och fragat. Men jag gick darifran. Hans bekymmer kandes for allvarliga for en naiv svensk yngling.

Det franska paret ar trevliga, men samtidigt inte. I forrgar bjod de pa creps, det var trevligt. Inte creps med kott i, utan efterrattscreps, som inte ar nagot annat an smala sma pannkakor(plattar?)som man fyller med valfritt innehall; sylt, gradde, Nutella, kokos, etc. Det var ett riktigt frosseri. Det var deras middag, och eftersom jag just tankte forbereda min nar hon erbjod mig att delta, blev det aven min. Man blir inte glad i magen av en sadan middag. Men som sagt, det var trevligt. Jag forsokte konversera under maltiden. Det ar helt omojligt. Det ar svart att forsta hur dalig deras engelska ar. Vi sag pa TV istallet, riktigt korridormanèr. Vi har TV i lagenheten. Det kanske jag inte har sagt. Till och med kabel och DVD. Igar sag paret pa franska TV, pratade bara franska, bjod over en fransk kompis som de skrattade hogt tillsammans med. Det var inte trevligt.

Rolig iakttagelse:
1. Anda sedan manniskan uppfann fonstret har vi klurat over problemet hur man rengor dem pa utsidan, om man inte bor pa forsta vaningen det vill saga. I Sverige(och sakert pa manga andra stallen)kom vi pa att man kunde oppna dem inat, och putsa dem staendes inomhus. Inte i Cork. Har putsar man dem fran gatan, aven fast det ar pa fjarde vaningen, men en jattelang stang som ar kopplad till en vattenslang.
2. Det finns inga diskborstar har. Bara svampar. Maste leta vidare.

Vilka otroligt orelevanta iakttagelser. Forlat.

En liten halsning till min underbara lillasyster som tog korkortet igar: stort grattis! Nu kan du sno bilen, ta med dig polarna, och kora hit.

Och Per, trakigt med krocken Robbie/Kanye. Men a andra sidan horde jag att aven han var utsald. Musikintresset verkat sunt har i Cork. Och gatumusikanterna haller hog klass. Och jag haller med, visst kanns Virtanen otroligt passè? Ohipp liksom. Valdigt mycket 2005. Som bloggfanatiker maste man tycka att han sold out nar han kom ut med bok. Eller?

Nu ska jag handla brod, makaroner och apelsinjuice. Ida du vill inte se skafferiet eller kylen nu. Valdigt mycket ungkarl.

Ha det bra!


Mikael.


*Modellhelikoptern hamtas av vinnaren sjalv, i Docksta.