Working at the car park

Har nu arbetat två dagar på Citi Centre Car Park här i Cork. Lustigt, efter alla jobb jag sökt, hamnade jag slutligen på i ett parkeringsgarage. Kul. Om man inte vet vad man söker, blir det man hittar alltid en överraskning.
Jag hade inte gett upp. Det var inte ens nära, inbillar jag mig. Men jag var nog inställd på att vänta in jobbet på Apple Computers - och att det var min sista chans. Även det hade resulterat i pengar, vilket är själva huvudmålet, men det hade inte känts lika bra. Detta känns bättre. Ett riktigt hederligt jobb; man får bära en gul väst, prata med genuina irländare, och när man kommer hem är man skitig om händerna. Så mycket "blue-collar" det någonsin kommer bli för min del.

Det är ett lagom stort garage.(jag kallar det garage, egentligen är det ett parkeringshus med en våning) På en dag tar vi emot runt 200 bilar. Samtidigt kanske det ryms 150. Dom kommer in från två olika håll. Vi frågar hur länge de ska stanna, och dirigerar dem till en lämplig plats - också beroende på storlek av bil. Vissa(inte bara äldre damer) vill att man parkerar åt dem. Då gör man det. De flesta gör det själv. Sedan tar man betalt; knappar in deras registreringsnummer(vilket kan vara mycket svårt att höra) och ger dem ett kvitto. Ibland måste man också ta nyckeln, om de parkerat bakom någon.
Sedan sitter man där i den fyrkantiga hytten mitt på golvet. Bilarna kommer och går med jämna mellanrum. Ibland går man runt lite, tittar var det finns lediga platser, kanske vinkar in någon. Ja ni vet, vanliga parkeringssysslor.
Vi har öppet 07:30 till 19:00. Dessa två dagar har jag jobbat från elva till stängning. Jag har gått som lärling(för det är mycket man ska lära sig), vilket betyder att vi varit en mer, tre stycken, för ett jobb som i ärlighetens namn inte ens behöver personal. Kolla bara hemma i Sverige - man lägger i pengar i en automat och får en biljett, klart! Men här på Irland kör man "old school", och det är jag glad för!
Mina arbetskamrater är Richie och Patrick, och Paul - The Manager, som tittar in då och då. Alla tre är runt fyrtio år, har fru och barn, och grönblåa tatueringar på underarmarna. Ni vet såna där gammaldags som ser ut att vara gjord under en skakig natt på något fartyg över Stilla Havet, med whisky som bedövning. Jag behöver väl inte lägga till att de alla röker cigaretter de rullar själv? Men habila killar med goda hjärtan, alla tre, det är jag helt övertygade om. De skulle inte blåsa en på dricksen. Den delas lika, inget tjafs!
Idag jobbade jag mest med Richie. Han är lättast att förstå. De andras Corkslang är fet och grötig. När de talar med varandra står jag bredvid och fånler som en fransman på utlandsresa. Men Richie förstår jag. Kanske för att hans mamma är från Holland. Hälften holländare, hälften irländare alltså, med rött hår och lugna ögon. Enligt Patrick har han dock ett jäkligt hett temperament, Paul också: "he can get fuckin' mental like, brutal." Jag vill inte se dom när de blir så.
För att försörja sin familj jobbar Richie extra som roddare för band som spelar på bröllop. Lägg till att han är en föredetta marinsoldat och du har den perfekta romanfiguren. Att be att få skriva hans memoarer kanske är lite tidigt än. Men jag ska nog locka ur honom några mörka historier. Mer behöver jag inte.
Kuben där vi står har skitiga fönster åt alla håll, och kameror i alla skrymslen. Patricks och Richies favoritsyssla på jobbet är att stå och smygkolla på vackra kvinnor som parkerar sina bilar. Ibland fäller de någon kommentar jag inte förstår. När Paul är där, är han nästan värst.
Vad ska jag säga mer. Det är en stabil arbetsplats. Gillar den redan. Givetvis kommer det blir väldigt långtråkigt, men det löser jag nog.
Det är svårt att backa och knixa med de högerstyrda bilarna. Prova och växla med vänster får ni se. Och det är svårt att komma så nära väggen som möjligt utan att ta i. Idag backade jag lite för långt två gånger. Det gick sakta, och som tur var blev det inget märke, och ingen såg det.

Skönt att ha ett jobb. Ni ska bara veta. Ingen har nog någonsin tackat ja lika glatt till ett lågavlönat skitjobb som jag. Det är konstigt hur man ser på allt annorlunda nu. Som här på internetcaféet; jag tittar runt och ser många som surfar på sidor som "jobs.ie" och tycker nästan synd om dem. För två dagar sedan var de mina ovänner, mina antagonister, några jag måste hinna före, vara bättre än, slicka mer stjärt än, ljuga mer än. Nu ler jag bara. Stackars barn!

Nu hoppas jag bara på Ida. Hon får gå runt och leta ensam nu. Det är inte roligt. Men jag tror något kommer upp för henne snart också. Jag är inte orolig. Inom ett par dagar så. Jag tror på ketchupeffekten.

På fredag flyttar vi. Det blir spännande. Nya rum, nya bekantskaper, nya historier.

Vad händer där hemma egentligen? Kom igen och ge mig några ord. Skriv en kommentar, det skulle göra oss glada. Det är ju alldeles tomt där! Är det vi som är tråkiga, ni som är blyga eller är det bara så enkelt att ingen läser det här? Jaja, vad spelar det för roll, vi skriver lika gärna ändå.

Nu ska jag köpa mjölk och sedan gå hem och läsa. Ha det bra!

Mikael.

PS. Självklart får man som läsare fortsätta att vara anonym. DS.