Long time, no blog.

Bloggen är inte död. Var inte orolig. Den har bara vilat lite, medan vi gjort annat.

Ja, jag skriver med prickar. Nej, vi är inte tillbaka i Sverige. Än. Det är bara ett bevis på min enorma kunskap vad det gäller datorer. Allt för att ni som läsare lättare ska förstå.

Så vad har hänt sedan sist. Vi tar det här under, dag för dag, i lugn och ro.

Tisdag:

Per anländer runt åttarycket. Jag möter honom på busstationen. Dock utan en sådan lapp med texten "Sjödin". Tänkte inte på det. Är det någon fler som ämnar komma så lovar jag att fixa en lapp med ert efternamn på.
Vi vandrar hemma i kvällssolen; över bron och uppför backen. Givetvis har jag tidigare under dagen köpt två burkar Beamish som nu ligger och väntar på oss i kylen. Ida och jag delar på en, Per sätter i sig den andra. Vi blir otroligt sugna på något salt tilltugg. Per kilar gladeligen ner till hörnet och köper två påsar jordnötter. Han kan inte hålla sig ifrån att slinka in på sprithandlaren bredvid och köpa med sig fyra Carling. Vi dricker öl, kollar på fotboll, käkar nötter och snackar.

Onsdag:

Solen skiner. Bra. Vi trycker i oss frukost, packar våra små väskor och går ut. Ned för trapporna, över bron och bort till busstationen. Därifrån åker vi till Kinsale, en liten by vid kusten.
Den visar sig vara vacker och genuin, precis som turistguiden utlovat. Vi flanerar genom de smala gränderna, skriver vårt namn i en kyrkbok och besöker ett vinmuseum. Roligast med det besöket var den välinformerade och översociala kvinnan som jobbade där. Hon tog det på sitt ansvar att tala om Irlands hela historia för oss. Även fast vi aldrig bad om det.
Vid lunch sätter vi oss på en uteservering vid Market Square. Det tar förstås en knapp timme för oss att bestämma oss för just den. Först måste vi ju jämföra menyer, priser, solmöjligheter osv. Valet vi tillslut gör visar sig vara det rätta. Det känns så iallafall, när servitrisen bär ut två mastiga sallader till Per och Ida, och fyra små laxmackor till mig. Otroligt gott. Speciellt när vi inte kostat på oss något dylikt på nästan en månad. Lax - vilken fisk! Vilka mackor! Vilken sol! Och kall Coca Cola. Ja kanske hade det låtit bättre om jag sagt kall öl här. Men det är något speciellt med kall Cola med tre iskuber i ett avlångt glas, på ett runt bord en solig sommardag.
Per bjuder på kaffe efter maten. Stort av honom.
Sedan gör vi lite nytta - vi är ju faktist jobbsökande. Vi går in på en bar och ett hotell. På ortens varuhus läser vi handskrivna annonser som sitter ovanför kundvagnarna. Plötsligt hör jag hur en gumma bakom oss högljutt författar ihop en lapp att sätta upp: "Childminder wanted...", jag hugger direkt och pekar på Ida, "här har du din childminder kära gamla tant!" Jojo, man måste vara på sin vakt. Noreen, som hon heter, visar sig vara intresserad. Det är egentligen hennes dotter som behöver en barnvakt. Vi får numret till henne och Noreen knövlar ihop lappen hon tänkt sätta upp. Verkar lovande. När Noreen förstår att även jag letar jobb, frågar hon direkt om det är i byggbranschen. Varför hon tror detta, kan man bara ana sig till. Jag hävdar att det är min karaktäristiska byggarbetarkropp. Både Per och Ida tror att det måste varit något annat. Noreen son är iallafall chef för ett byggföretag, så om allt går bra med Ida som childminder kanske han kan fixa jobb åt mig. Det här är ju för bra för att vara sant tycker vi.
Vilket det givetvis är. Ida ringer lite senare när dottern slutat jobba. Då Ida varken bor i Cork och inte har tillgång till bil, blir det lite svårt. Dessutom är det bara några timmar i veckan. Jaja, det var kul så länge det varade. Och Noreen var en trevlig, om ändå kort, bekantskap. En tvättäkta irländsk tant.
Sedan tar vi bussen hem. Vi slumrar till. Köerna är långa in mot Cork vid middagstid. Det är fortfarande varmt och pollenhalten är fruktansvärt hög. Jag har nyst mer denna vecka än jag gjort i hela mitt liv.
När det blir tal om middag refuserar Per vår linsgryta. Istället går han ut och äter. Vi tar inte illa upp. Det gör han rätt i. När han kommer tillbaka tar jag med honom upp till kullen, där vi sätter oss och röker varsin cigarill(Cigarrerna jag talat om tidigare har varit cigariller. Jag ber om ursäkt för detta. Hoppas det inte orsakat några allvarligare missförstånd. Och Guinness stavas med två N och två S. Om jag minns rätt kan jag ha stavat det annorlunda på ett annat ställe i bloggen. Ber om ursäkt även för detta. Tro inte att jag inte skäms.)

Torsdag:

10:30 börjar den guidade turen på Beamishbryggeriet. Vi blir ett par minuter sena, men är ändå först där. Det blir bara vi tre, och ett amerikanskt par - med all säkerhet från Milwaukee(Millers hemstad, som bryggs här i Cork. Se vilken ölexpert jag blivit.
Det är ingen guidad tur. Säkerhetsreglerna stoppar oss från att beträda bryggeriet. Istället får vi sitta i en bar och lyssna på en gammal man göra en rekorderligt "Så funkar det"-genomgång. Om öl förstås. Vi får också hälla upp varsitt glas. Trevligt.
Sedan går vi hem och äter lunch. Återigen är vår mat inte god mat för vår gäst. Han stannar vid Subways och kommer hem med en macka, som enligt honom inte alls höll samma klass som i Umeå.
Det blir stressigt. Jag slänger i mig maten. Jag ska vara upp vid Apple Computers klockan 13:45. Var det verkligen smart att dricka en öl när man ska göra ett "aptitude test"? Tänker jag. Kanske inte. Jaja, gjort är gjort. Dricker kaffe, rusar ner för backen, bort till bussen. Varmt förstås. Var det verkligen smart att ta den här varma svarta cardigan under en solig dag när man ska på "aptitude test"? Tänker jag där jag sitter och svettas.
Vid sista hållplatsen kliver jag av. Jag är inte ensam. Femtio personer till, minst, ska göra samma test. Jag blir explosivt kissnödig av kaffet och frågar en vakt om jag får låna toaletten. Om det är ölen eller det stundande mystiska testen, som jag inte vet något om, som får mig att göra ett sådant genant misstag, vet jag inte. Men jag glider fram till vakten och frågar, "if they have a bathroom I can borrow?" Kanske det vanligaste svengelska misstag som finns. Så klantigt. "No" säger han och skrattar, "but you can use it."
Vi slussas in i en stor gympasal. Det känns som om jag ska göra högskoleprovet. Testen tar nästan tre timmar. Det är fem stycken. Hela jag testas: mina matematiska och mekaniska kunskaper, min intelligens, min personlighet, min karaktär. Allt! Jag blir helt slut. Jag vill inte tala om det mer. Det var inte roligt allt. Jag fick ångest och började starkt tvivla på min existens. Jag blev en maskin.
När jag gjorde detta hade vår gäst det betydligt trevligare i Midleton. Där han besökte en otroligt viktigt Whiskydistelleri. Vill ni veta mer om detta, fråga Per. Han kom hem med en whisky som han vägrade bjuda på.
Istället dricker vi öl, ty det är dags för fotboll! Sverige - Paraguay. Vi går på närmaste pub. Jag beställer en Miller, Ida likaså och Per en cider. Jag skämtar inte. Det första Per Sjödin gör på en irländsk bar är att köpa en cider. Det får en att undra.(Det var ett misstag, och jag tyckte faktiskt synd om honom. Men lite roligt var det.)
I 87 minuter(89?) sitter vi och stampar och frustar. Men sedan släpper allt. Vi jublar, och beställer genast in fler öl. Greg, vår nye vän - en riktig barfly, en tandlös stammis - kommer mot oss med tummen upp: "Freddie Luuungbeeerg!" Skriker han.
Vilket kalas. Greg vägrar lämna oss. "Just nod." Säger en av de andra gästerna, för till en början är det mycket svårt att förstå vad han säger. Men ju fler öl man får i sig, desto lättare blir det. Greg ska till Nashville nästa år på sin femtioårsdag och se Martina McBride. Greg älskar country. Han petar in pengar i den moderna jukeboxen och ber oss välja ett par låtar. Jag väljer "Jolene". Det tycker Greg är ett bra val. Greg sjunger högt med ett glas Murphys i handen. Konstigt att såna som Greg kan blir hur fulla som helst, men ändå aldrig spilla något ur glaset. Greg berättar Dolly Parton-skämt och skrattar. Och flera andra också. Han bjuder på en runda öl till. Även om vi tycker det är för mycket av honom. Inte då. Klart han ska bjuda nykomlingar på öl. Vi bjuder tillbaka.
Snart stänger baren, och tur är väl det. Vi tar farväl av Greg och alla de andra.(Till exempel Gregs gamla klasskamrat Patrick, eller som Greg kallar honom: You fat bastard. Patrick, som är lite mer hövlig, och mindre full, tycker att Greg ska vårda språket inför kvinnorna(Ida)). Vi går hem, men inte utan att bytt adress med Greg. Något han tydligen alltid gjorde. Han älskade att skriva brev.

Fredag:

Jag har ont i huvudet. Inte van att dricka öl. Trots detta går jag på en arbetsintervju, som dessutom går osedvanligt bra. Mer om detta om det resultar i något. Är så less och skriva om tester och intervjuer som inte ger något tillbaka.
Vi äter lunch på en mexikansk restaurang. Eftersom man är lite bakfull och seg, är det enda kravet att maten är: fet, flottig och salt. Jag beställer hamburgare.
Restaurangen ligger i en gränd. Givetvis envisas vi att sitta ute. Solen lyser ner. Ingen vind når oss. Sakta närmar vi oss kokpunkten. Jag har ingen mössa och inget hår. Jag känner hur min hjärna smälter.
På kvällen lagar Per lasagne. Helt otroligt gott! Till det dricker vi vin. Livet är bra just då. Sedan tar vi med vår gäst på en sista promenad genom staden, efter floden, upp till kyrkan, in på en liten pub, ut igen, ner genom gränderna, upp för trapporna och in till oss.
05:00 morgonen efter väntar taxin utanför 12 Patrick's Hill.

Några riktigt trevliga dagar faktiskt. En semester även för oss.

Jobben då? Jaja, det löser sig. Till veckan. Till veckan...

Annars kanske en taxi snart väntar på oss med.


Ha det bra!


Mikael.