Irland - inte bara en idyll

Alla ni som tror att Irland bara är gröna vidder, vita får, branta havsklippor, genuina pubar, sakrala kyrkor, gamla slott, trevliga människor, smala gränder och allt annat strunt ni läser om i turistguiderna; ni har fel. Inget land är lika vackert som det utger sig från att vara.
Det konstiga med Irland är att det i grunden är vackert, men få verkar vara måna om att bevara det.
I Sverige plockar vi under efter oss. Iallafall det flesta av oss. Det är något man lär sig som liten: man slänger skräp i papperskorgen, inklusive ölburkar och flaskor när man kommer till den åldern. (Oftast åtminstone. Ibland slår man sönder dem och låter glassplittret ligga kvar, gömt i gräset, tills det fastnar i någon försvarslös fotbollsflickas knä.)
Men, åter till saken, här i Irland tar man inte upp efter sig. Det är en helt annan skräpkultur här.
För att illustrera detta, och för att ändra på myten om "det vackra Irland", har jag startat en bildserie. Jag har valt att kalla den: De mindre vackra delarna av Irland. (Jag har spenderat större delen av eftermiddagen med att klura ut det namnet.)

Bild 1 - "Läskduvan"



Bild 2 - "En död trehjuling"



Bild 3 - "Granne med bryggeriet"


Man kan inte undgå att ändå finna en viss charma i bilderna. Allt fult bär med sig något melankoliskt vackert, och allt vackert bär med sig något blaskigt fult.

Annars då?
Läser en fantastisk bok. The Rum Diary av Hunter S. Thompson.(Känd för alla er som sett filmen Fear and Loathing in Las Vegas. Han är huvudpersonen.) Romdagboken är en ljuvlig skildring av degenerat liv på 50-talets Peurto Rico. Skriven i bästa Och Solen Har Sin Gång-stil. Den har fått mig att glömma allt vad jobb heter. Nästan iallafall. Rekommenderas varmt. Något att läsa i hängmattan under soliga svenska sommardagar. Helt klart.

Idag regnade det horisontellt. Konstigt. Regndropparna låg insvepta i vinden, och letade sig upp i näsan och in innanför tröjan. Obehagligt.
Jag gick ändå en promenad norrut. Gick förbi en pub som stöder Sverige i VM. Varför vet jag inte. Vad jag kunde förstå blev ölen billigare ju fler mål Sverige gör. Den blir det imorgon. Om ölen blir något billigare återstår att se.

Nu ska jag E-maila postkontoret i Cobh. De söker en "part time postal clerk". Det är ju min gebit, så kanske.
Man ska aldrig sluta hoppas. Aldrig. Inte förrän man sitter på planen hem.(Om vi har råd med biljetten. Pråmen hem kanske är mer realistiskt.)

Ha det bra!


Mikael.
(Ida finns här hon med. Hon lever och mår bra. Just nu är hon ute och motionerar. Det gjorde jag faktiskt igår. Jag sprang uppför en backe. Sedan höll jag på att kräkas och gick hem.)