Midsommar och Bob Dylan
Midsommarhelgen var trevlig, inte bara för att den var annorlunda.
Fredagkvällen började med att vi inhandlade alla de sedvanliga midsommarvarorn: sill, ägg, potatis, kött, rödlök, engångsgrill, ja ni vet, allt som behövs. Och öl och vin förstås. Men ingen nubbe tyvärr, det gick över vår budget. Detta tillagade vi hemma, iallafall förrätten. Den inmundigades vid matbordet, till ljudet av fransmännens ständiga tjatter, skratt och fniss - det känns som om dom blir yngre för varje dag som går. Sedan packade vi ner huvudrätten i ryggsäcken och valsade iväg bort mot andra sidan staden.
Klockan åtta hade vi bestämt träff med en kvinna för att titta på ett betydligt billigare boende.(Mer om detta vid ett senare tillfälle). Efter detta möte gick vi ner mot Fitzgerald Park, som dessvärre stängde om en timme. Istället satt vi vid en gräsplätt där bredvid, mellan en Hurlingplan och River Lee, och dukade upp vår filt(ett påslakan) och tände grillen. Ungefär nu klev jag i hundbajs, men det gjorde inget och hade inte en behövts nämnas här. Jag tvättade av skon i floden och sedan var det glömt.
Vi åt vårt kött och min grekiska sallad, och drack vårt kalla vin. Sedan vandrade vi hem genom Sunday's Well och somnade gott.
På lördag gick vi på konstutställning. Aaah så kultiverat! Och gratis. Cork är ju mycket stolt över sitt kulturarv. Många fina tavlor. Faktiskt sant. Jag gillar tavlor med människor på, och många detaljer. Finns säkert någon fackterm för just den stilen, som jag borde kunna.
Efter det gick vi på Tesco och köpte micropizza som vi tänkte äta framför fotbollen. Vilka kontraster. Först konst, sen pizza och fotboll. Men fotboll kan ju också vara konst, om man inte ser Sverige spela förstå. Vad kan man mer säga om Sveriges bleka insats som inte redan sagts i Sportbladet? Jag skämdes. Fy fan. Det fanns ingen markering. Isaksson var bra, det ska sägas. Mycket bra. Men resten...
När matchen var slut la sig ett svart moln av tomhet och frustration över oss. Vi gick ut. Vandrade omkring tysta upp och ner för trappor och kullar. Förvirrade, trötta och förnedrade. Bittra. Framgångslösa på alla plan. Vi var på jakt efter något; en känsla, ett hopp.
Därför spelade vi bort lite pengar. Det fick oss åtminstone att känna oss lite destruktiva. 5 Euro på 3-1 till Argentina. Som ni vet vart det inte det. Jaja, det var spännande så länge det varade. Men inget mer spel. Det är inte vår grej.
Söndag. Vi köper en fotboll och går till parken och kickar lite. Det är kul. Parken är full av människor då det anordnas något form av Event. Någon spelar musik, afrikaner dansar, clowner skojar, barn gråter, föräldrar suckar. När vi är trötta går vi hem igen.
På kvällen är det då dags för Bob Dylan. Vi har inga biljetter och vet inte ens när han börjar. Men vi går dig till åtta, då kommer vi antingen i mitten av spelningen, eller så får vi vänta en stund, tänker vi. Strax efter åtta står vi utanför en stor ingång, och lite längre bort ett stort tält. Folk skyndar in. Vi står still en stund, sedan bestämmer vi oss för att gå runt, på baksidan, där borde man höra bättre. Men vi hinner inte långt förrän två riktiga scalpers ropar efter oss. Ungefär samtidigt hör vi Dylan braka igång. De två skumma männen undrar om vi vill köpa biljetter. "Njaa" säger jag. "Kom igen, det är ju Bob Dylan." Han skriker ut ett pris som är ofantligt högt. Ursprungligen kostar de 65 Euro stycket. Jag tror han vill ha 100 för en. Vi går. Han sänker priset. Vi fortsätter gå, för han verkar det som vi spelar, men vi tänkte ju aldrig köpa några biljetter. "Kom igen" säger han, "säg ett pris!" "50 för båda" säger jag. Han skrattar och skriker, "skojar du?". Nu är spelet verkligen igång. Det var värt en chansning tänker jag och går. "70?" Hör jag bakom mig. Vi hinner några steg till. "Okej okej, stanna, vi säger väl det." Vi köper två Dylan-biljetter för mindre än femhundra spänn. För mig är det mycket lite. Han tjänar säkert på det han med, hur vet jag inte.
Vi rusar in. Närmare närmare ljudet. Förbi vakterna, "nej vi har ingen kamera!", in i tältet, upp på läktaren, och där borta på scenen, liten och knappt synlig under en svart hatt, står verkligen Bob Dylan. Bob Dylan!
Det tar ett tag innan det sjunker in. Innan man förstår vem man tittar på. Innan man förstår hans storhet. Ja, ärligt talat, det har jag nog inte förstått än.
Han river av en standardspelning. En dag på jobbet för honom. Men för oss, för mig, är det något annat.
Man hör mycket kritik om Dylans livespelningar. Hur han verkligen sög i Stockholm tidigare i år. Och javisst, inte är det Springsteen på Ullevi. Men ändå; det är stort, mycket stort. Och när han vevar igång "Just Like A Woman" och kanske framförallt "Like A Rolling Stone"(Once upon a time you dressed so fine!") då glömmer man allt annat.
Vi går hem lite lyckligare. Gör några mackor och sover mycket gott med Dylans raspiga stämma fortfarande tydlig om man bara blundar och lyssnar.
Som den riktige journalist-wannaben jag är, skrev jag självklart ned låtlistan. Vi missade första låten, och en annan kände jag inte igen, men här är resten:
Tweedle Dee & Tweedle Dum
Just Like A Woman
Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again
Blind Willie McTell
Ballad of a Thin Man
Absolutely Sweet Marie
Boots of Spanish Leather
Cold Irons Bound
Don't Think Twice, It's All Right
Summer Days
Like A Rolling Stone
All Along the Watchtower
Som alltid sitter man kvar och suktar efter mer. Det finns så otroligt många låtar man velat höra. Men man kan inte få allt. Han är rolig Dylan, säger ingenting, han presenterar bandet, inget mer. Inte ens "thank you" när han går. Men man måste älska honom för det.
Michael Jackson är i stan, och ryktet sa att han kanske skulle dyka upp på scen. Det gjorde han inte. Det hade varit för konstigt.
Nej nu måste jag verkligen gör något annat. Tänk om man bara kunde skriva, hela tiden, vilket lyckligt liv.
Lyssna på lite Dylan idag, och ha det bra!
Mikael.
Fredagkvällen började med att vi inhandlade alla de sedvanliga midsommarvarorn: sill, ägg, potatis, kött, rödlök, engångsgrill, ja ni vet, allt som behövs. Och öl och vin förstås. Men ingen nubbe tyvärr, det gick över vår budget. Detta tillagade vi hemma, iallafall förrätten. Den inmundigades vid matbordet, till ljudet av fransmännens ständiga tjatter, skratt och fniss - det känns som om dom blir yngre för varje dag som går. Sedan packade vi ner huvudrätten i ryggsäcken och valsade iväg bort mot andra sidan staden.
Klockan åtta hade vi bestämt träff med en kvinna för att titta på ett betydligt billigare boende.(Mer om detta vid ett senare tillfälle). Efter detta möte gick vi ner mot Fitzgerald Park, som dessvärre stängde om en timme. Istället satt vi vid en gräsplätt där bredvid, mellan en Hurlingplan och River Lee, och dukade upp vår filt(ett påslakan) och tände grillen. Ungefär nu klev jag i hundbajs, men det gjorde inget och hade inte en behövts nämnas här. Jag tvättade av skon i floden och sedan var det glömt.
Vi åt vårt kött och min grekiska sallad, och drack vårt kalla vin. Sedan vandrade vi hem genom Sunday's Well och somnade gott.
På lördag gick vi på konstutställning. Aaah så kultiverat! Och gratis. Cork är ju mycket stolt över sitt kulturarv. Många fina tavlor. Faktiskt sant. Jag gillar tavlor med människor på, och många detaljer. Finns säkert någon fackterm för just den stilen, som jag borde kunna.
Efter det gick vi på Tesco och köpte micropizza som vi tänkte äta framför fotbollen. Vilka kontraster. Först konst, sen pizza och fotboll. Men fotboll kan ju också vara konst, om man inte ser Sverige spela förstå. Vad kan man mer säga om Sveriges bleka insats som inte redan sagts i Sportbladet? Jag skämdes. Fy fan. Det fanns ingen markering. Isaksson var bra, det ska sägas. Mycket bra. Men resten...
När matchen var slut la sig ett svart moln av tomhet och frustration över oss. Vi gick ut. Vandrade omkring tysta upp och ner för trappor och kullar. Förvirrade, trötta och förnedrade. Bittra. Framgångslösa på alla plan. Vi var på jakt efter något; en känsla, ett hopp.
Därför spelade vi bort lite pengar. Det fick oss åtminstone att känna oss lite destruktiva. 5 Euro på 3-1 till Argentina. Som ni vet vart det inte det. Jaja, det var spännande så länge det varade. Men inget mer spel. Det är inte vår grej.
Söndag. Vi köper en fotboll och går till parken och kickar lite. Det är kul. Parken är full av människor då det anordnas något form av Event. Någon spelar musik, afrikaner dansar, clowner skojar, barn gråter, föräldrar suckar. När vi är trötta går vi hem igen.
På kvällen är det då dags för Bob Dylan. Vi har inga biljetter och vet inte ens när han börjar. Men vi går dig till åtta, då kommer vi antingen i mitten av spelningen, eller så får vi vänta en stund, tänker vi. Strax efter åtta står vi utanför en stor ingång, och lite längre bort ett stort tält. Folk skyndar in. Vi står still en stund, sedan bestämmer vi oss för att gå runt, på baksidan, där borde man höra bättre. Men vi hinner inte långt förrän två riktiga scalpers ropar efter oss. Ungefär samtidigt hör vi Dylan braka igång. De två skumma männen undrar om vi vill köpa biljetter. "Njaa" säger jag. "Kom igen, det är ju Bob Dylan." Han skriker ut ett pris som är ofantligt högt. Ursprungligen kostar de 65 Euro stycket. Jag tror han vill ha 100 för en. Vi går. Han sänker priset. Vi fortsätter gå, för han verkar det som vi spelar, men vi tänkte ju aldrig köpa några biljetter. "Kom igen" säger han, "säg ett pris!" "50 för båda" säger jag. Han skrattar och skriker, "skojar du?". Nu är spelet verkligen igång. Det var värt en chansning tänker jag och går. "70?" Hör jag bakom mig. Vi hinner några steg till. "Okej okej, stanna, vi säger väl det." Vi köper två Dylan-biljetter för mindre än femhundra spänn. För mig är det mycket lite. Han tjänar säkert på det han med, hur vet jag inte.
Vi rusar in. Närmare närmare ljudet. Förbi vakterna, "nej vi har ingen kamera!", in i tältet, upp på läktaren, och där borta på scenen, liten och knappt synlig under en svart hatt, står verkligen Bob Dylan. Bob Dylan!
Det tar ett tag innan det sjunker in. Innan man förstår vem man tittar på. Innan man förstår hans storhet. Ja, ärligt talat, det har jag nog inte förstått än.
Han river av en standardspelning. En dag på jobbet för honom. Men för oss, för mig, är det något annat.
Man hör mycket kritik om Dylans livespelningar. Hur han verkligen sög i Stockholm tidigare i år. Och javisst, inte är det Springsteen på Ullevi. Men ändå; det är stort, mycket stort. Och när han vevar igång "Just Like A Woman" och kanske framförallt "Like A Rolling Stone"(Once upon a time you dressed so fine!") då glömmer man allt annat.
Vi går hem lite lyckligare. Gör några mackor och sover mycket gott med Dylans raspiga stämma fortfarande tydlig om man bara blundar och lyssnar.
Som den riktige journalist-wannaben jag är, skrev jag självklart ned låtlistan. Vi missade första låten, och en annan kände jag inte igen, men här är resten:
Tweedle Dee & Tweedle Dum
Just Like A Woman
Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again
Blind Willie McTell
Ballad of a Thin Man
Absolutely Sweet Marie
Boots of Spanish Leather
Cold Irons Bound
Don't Think Twice, It's All Right
Summer Days
Like A Rolling Stone
All Along the Watchtower
Som alltid sitter man kvar och suktar efter mer. Det finns så otroligt många låtar man velat höra. Men man kan inte få allt. Han är rolig Dylan, säger ingenting, han presenterar bandet, inget mer. Inte ens "thank you" när han går. Men man måste älska honom för det.
Michael Jackson är i stan, och ryktet sa att han kanske skulle dyka upp på scen. Det gjorde han inte. Det hade varit för konstigt.
Nej nu måste jag verkligen gör något annat. Tänk om man bara kunde skriva, hela tiden, vilket lyckligt liv.
Lyssna på lite Dylan idag, och ha det bra!
Mikael.
posted by Mikael at 12:58
0 Comments:
Post a Comment
<< Home