En historia

Det var en solig junimorgon i Cork. En varm vind drog in från Atlanten. Det var ett gott tecken, tänkte Ralf samtidigt som han stängde ytterdörren bakom sig och klev ut på trottoaren. Han vandrade långsamt ned trappstegen som tog honom närmare staden. Trafiken var tät, och vid ett overgångsställe fick han vänta flera minuter. Det gjorde ingenting. Ralf tittade på klockan; gott om tid.
När han nådde floden tog han höger. Vattnet flöt fram lika sakta som honom, men åt motsatt håll. Idag tänkte Ralf, idag kommer något att hända. Han visslade lätt.
Efter ett par hundra meter började Ralf leta efter rätt gata. Det var inte lätt, bättre att fråga någon, tänkte han. En trevlig man på en järnhandel följde med honom ut och pekade och förklarade. Ralf tackade för sig och fortsatte.
Utanför rätt hus stannade han till och rättade till sin cardigan. Det var den finaste tröja han hade med sig; svart med fem stora knappar. Under hade han en grön tröja. Han tog en klunk vatten plockade upp sina glasögon ur axelväskan. Ralf trodde att dessa skulle öka hans chanser. Sedan ringde han på.
En liten irländsk pojke öppnade.
"Hej, jag skulle träffa Richard."
Pojken rusade in i den lilla hallen och försvann in i ett litet rum. Ralf stod kvar och betraktade de vinröda tapeterna. Dova röster hördes. Snart visade sig den lille fräknige pojken.
"Följ med här, Richard är snart klar."
"Okej." Ralf följde grabben upp för en smal trappa. De passerade ett halmåneformat bord med en blomma på. Det var mer ett hus än en skola. Konstigt, tänkte Ralf, men såhär kanske skolorna ser ut på Irland.
Pojken visade in Ralf i ett litet klassrum.
"Du kan vänta här." Sa han och plockade hastigt ned en hög mallar i en kartong.
"Vill du ha hjälp med det där?"
"Nej då." Sa pojken. Det blev tyst.
"Jobbar du här?" Frågade Ralf, mest för att säga något.
"Ja."
"Över sommaren eller? Jag menar, du går väl fortfarande i skolan?"
"Ja."
"I vilken klass?"
"Sjätte."
"Okej."
Pojken satt ned lådorna på golvet och gick. "Richard kommer snart."
Ralf ställde sig vid fönstret. Han kunde se floden och ett par nybyggda hus. Trevlig pojke, tänkte han. Han såg sig runt i klassrummet; ställde sig vid svarta tavlan och såg ut över salen, som mest kändes som ett mötesrum. Han kunde se floden därifrån också. Här skulle jag vilja jobba, tänkte han och insåg att pressen bara ökade på den kommande intervjun, nu när han redan fattat tycke för stället.
Plötsligt kom en man in i rummet. Han var närmare sextio, kraftigt byggd med grått hår. Ralf var snabbt fram med näven. Richards hand var stor och varm.
De satt sig ned, mittemot varandra. Ralf berättade vem han var. Orden kom lätt om samtalet flöt på lika bra som han hade hoppats. Richard hade en avslappnad attityd. Det var ingen vanlig, spänd, arbetsintervju. Richard var en lärare, det märktes, inte en professionell rekryterare. Sådana hade Ralf stött på alldeles för ofta de senaste veckorna. Men för första gången kändes det rätt. Det här ville han ha. Det här ville han göra. Och det märkte Richard.
"Jag kommer förmodligen anställa dig." Sa han. Ralf kände hur glädjen spred sig upp från benen till ansiktet. Han blev alldeles varm. Nästan så att glasögonen immade igen. Han la ned dem på bordet. Det kändes som sofistikerad manöver tänkte han. Dessutom har de ju redan gjort sitt jobb.
Ralf visst inte riktigt vad han skulle säga.
"Du har inte ens frågat vad du får betalt." Sa Richard och lutade sig framåt över sina papper.
"Det har inte så stor betydelse."
"Nitton Euro i timmen." Sa Richard. Ralf kunde inte dölja sin förvåning.
"Så mycket!" Först efter ha sagt det insåg han att det nog inte var något man borde säga på en arbetsintervju. Men då han väntat sig hälften, var det svårt att hålla sig.
"Jajemän!" Sa Richard. "Men du jobbar bara tre timmar om dagen."
Det här är ju för bra för att vara sant, tänkte Ralf. Bara tre timmar, hela dagen ledig. Skulle kunna ha ett annat jobb på sidan om, eller bara gå runt och filosofera.
Richard talade mer om jobbet. Förklarade hur de spanska och franska studenterna bodde, hur mycket engelska de kunde och så vidare. Ralf höll med och nickade hela tiden.
Snart hade det gått fyrtio minuter och en kvinna knackade på och sa att det satt en kvinna och väntade därnere. Ralf kände att han borde göra något slags sista intryck, att han borde säga något bra. Han såg ut genom fönstret.
"Detta skulle vara en sådan fantastisk möjlighet för mig."
"Jag kommer förmodligen ge dig den." Sa Richard och log. "Jag måste intervjua några till, men jag har svårt att se att någon är bättre lämpad än dig. När måste du senast veta?"
"Mmm...till veckan."
"Jaja, senast tisdag. På måndag anordnar vi en välgörenhetstävling i golf, men på tisdag hör jag av mig." Efter att Richard förklarat vad denna tävling gick ut på, följde han efter Ralf ned och ut på gården. De skakade hand. Ett fast och beslutande handslag. Ett förtroendeingivande handslag. Ett handslag två vänner skakar, när det bestämt något. När de vet att de kommer ses framöver.
Ralf var överlycklig. Han vandrade på moln. Han tog av sig sin cardigan och la den i väskan. Han var fri. Nu äntligen, skulle han få börja jobba. En inkomst, ett liv. Ett äventyr; lära spanska och franska ungdomar engelska, det skulle inte bli lätt. Men han skulle klara det.

Helgen gick. Ralf funderade över sitt nya jobb. Han visste att det inte var säkert än, men han kunde inte låta bli att måla upp små luftslott. Han gick till och med på olika boklådor och letade efter böcker om "Teaching English as a second language." Han visste att det var att gå lite långt, men han kunde inte hålla sig. Så länge han inte köpte nåt gjorde det ju inget.
Han var glad. Avslappnad. Äntligen hade de ett tryggt liv här på Irland.
Måndagen gick. Ralf fortsatte att söka några jobb. Men inte med samma desperation som förr. Flest helgjobb, på veckan skulle han ju vara upptagen.
Tisdagen gick. Ralf stirrade på telefonen. Hela dagen. Han gjorde inget annat. Han var förlamad av väntan. När klockan slog fyra kunde han inte hålla sig längre; han ringde Richard.
Telefonsvarare. Han bad honom ringa upp; men stressa inte, ta det lugnt, ingen brådska, var bara lite nyfiken. Det var mer än så.
Efter frukosten på onsdagmorgon ringde Ralf igen. Denna gång svarade Richard.
"Tyvärr Ralf, det visade sig att alla lärare från ifjol var tillgängliga ändå. Jag trodde inte det." Ralf kände hur någonting inom sig rasade, som en dåligt byggd pyramid. "Men jag ska ha dig i åtanke. Är det okej att jag ringer om vi behöver en vikarie?"
"Ja." Sa Ralf. Det fanns ingen kraft i hans röst, det var mest en väsning.
"Okej, ha en bra dag. Hej!"
Ralf fällde ihop telefonen och la den på sängen, för att sedan lägga sig bredvid.

(Namnen i historien har ändrats för att skydda huvudpersonernas privatliv.)