Utvärdering

Har nu varit här i Limerick i drygt en vecka, och jag tycker det är hög tid för en liten utvärdering. En seriös utvärdering.

Alla mina fyra kurser verkar intressanta och värda att läsa. Måhända att lingvistikkursen innebär en del upprepning, men då läraren verkar vara en riktig filur tänker jag gladeligen ta den ändå. Han är en riktig pajas, inne på sitt sista år innan pensionen. Kanske därför han är så frisläppt. Jag har aldrig stött på en föreläsare som är så glad, speciellt efter trettio år med samma ämne. Han kan spåna iväg från fokus något fruktansvärt, vilket är mycket underhållande. Han ser ut som Mr. Bean, går som Basil Fawlty, och pratar som Conan O'Brien på speed.
American Literature verkar också lovande. Det blir lite Poe, mycket Henry James, en del Nathaniel Hawthorne, blandad poesi, Toni Morrison, och förstås, förstås, den ofrånkomliga In Country. Det kommer kännas som jag skrivit den boken själv efter den här terminen.
Education in Society in Ireland kommer nog vara den kurs som vållar mig mest problem. De utgår nämligen ifrån, högst förståerligt, att man kan en hel del om irländska historia och politik. Vilket innebär lite extra studier för Mikael. Något jag inte suckar över, ty jag finner den moderna irländska historien ganska intressant. Det är så mycket blod, hat, kärlek, intriger, rivalitet, fattigdom, potatisbrist, och annan sidvändande spänning inblandad.
Classroom management-kursen har jag inte några speciella åsikter om än. Har andra föreläsningen i eftermiddag. Nej! Den är på måndag, förlåt. Har faktiskt tre föreläsningar idag. Tre! Men de är bara på en timma styck, vilket både är skönt och lite irriterande. För när man kommit in i ett ämne kan man lika gärna stanna i det i två timmar. Annars blir allt så sönderryckt.

Vad det gäller utomakademiska aktiviteter kan jag inte säga mycket än. I onsdags var det öppet hus i den stora sportarenan. Alla "clubs and societies" stod och lockade medlemmar. Detta är ett lyckat fenomen som helt klart borde införas i Umeå. För tre ynka Euro kan man gå med i en sportklubb eller någon förening baserad på allt från socialism till komik. Allt möjligt. Perfekt för nya studenter. Praktiskt taget betalar man för kompisar.
Jag gick med i två stycken(skratta inte): Amerikansk fotboll och softball. Jojo! På måndag börjar min fotbollskarriär. Det kan också vara det sista jag gör. Men vad fan! Har alltid vela provat på det där, nu har jag min chans. Åker till Irland och spelar amerikansk fotboll, nog är det lik bakvänt, men Hurlingsällskapet var ju inte där! De verkar vara mer interna. Blev nästan inlurad i "The Debate Society" också. Kanske hade varit något bra egentligen, men jag blev feg och backade ur. En huskamrat tyckte jag skulle gå med i pilbågsklubben, men jag tyckte det var lite nördigt. Hon kanske tycket jag såg ut som en pilbågskille. Är en jäkel på pilbåge faktiskt, men det håller jag för mig själv. Och vad är det för mening att gå med i något man redan behärskar. Man måste prova något nytt. Något nytt!
Kön till "The soccer club" var milslång. En massa fransmän, tyskar, italienare, och spanjorer. Töntar. Gud så Svensson att spela fotboll. Åk hem med er! "Jag ska spela fotboll för det har jag gjort sedan jag var tre...blablabla, I liebe dich, Zidane und Ballack ist meine heroes, si si, merci..."

Mitt hus är kallt, men trevligt. Igår satt jag och en av tjejerna och plågade oss igenom en såpa. Det är nästan det enda som visas på irländsk teve. Vi klagade och sa att vi borde skaffa några DVD-filmer. Det måste trummisen ha hört för plötsligt kom han utrusande med en bunt. Föreställ er min glädje, när jag ser vad som ligger överst på högen: The Last Waltz. Så lätt fick han en plats i mitt hjärta. Nu kan jag veva Neil Youngs kokainvackra "Helpless" om och om igen, tills jag fryser ihjäl. Ty det är mycket kallt nu. Ibland kan man vakna mitt i natten i tron att man förlorat en arm, för man känner den inte längre, då man upptäcker att den bara hamnat ovan täcket. River Shannons fukt och kyla(läs Angela's Ashes) börjar sprida sitt höstskynke över staden nu. Och tar med sig hosta, feber och allmän bräcklighet. Man vaknar på morgonen med känslan av att något kallt, taggigt, och elakt sovit i ens hals. Händerna blir inte varma förrän middagstid. Och låren, hela tiden fryser jag om låren. Konstigt.

Det går inte att bo på Irland längre än en månad utan att börja gilla U2. Det går inte. Man blir sakta hjärntvättad. Lätt var femte låt på radion är u2. Tror det är en regel de har. Hur mycket jag än försökte stå emot är jag numer ett stort fan. Lyssnar dagligen på liveskivan från Slane Castle. Amazing. Så mycket patriotisk sentimentalism(ett ord? borde vara det.). Så dagens låt är utan tvekan "Stuck In A Moment You Can't Get Out Of". Men bäst på den liveskivan är nog ändå deras första singel, "Out Of Control", då han talar om hur bandets föräldrar lånade dem 500 pund var för att kunna åka till London och spela in. Jag ryser nästan varje gång, även fast jag egentligen inte riktigt vill gilla Bono. Han är bara för mycket.

Okej, utvärderingen ska vara relativt positiv. Relativ till allt annat. Hoppas den inte uppfattas som något annat. Nu ska jag sitta på händerna tills nästa föreläsning, så jag kan skriva. Och ändå lyser solen.

Mikael.

Vilken man!

Se djupt in i Hirdwalls ögon och känn lugnet. Känn lugnet. Inget skulle göra mig lyckligare, än att få leva bland matresterna i Ingvar Hirdwalls diskho. Alla är vi barn i jämförelse med honom. Alla är vi små trevande barnungar som inget förstår. Hirdwall är vår lärare, vår sol, vår himmel, och vår Gud. Tack Ingvar! Tack för att du finns.

Har inte haft något idag. Lektionerna börjar först nästa vecka. För mycket tid i en regnig stad på Irlands västkust är inte bra. Inte för någon.

DN - Kultur gör mig glad. Där hittar jag bilden på Hirdwall, och där hittar jag en lista över oddsen på kommande Nobelpristagare i litteratur. Tranströmer ger 13 gånger pengarna. Stackaren, jag undrar om han fortfarande hoppas. Bob Dylan ger 501 gånger. Man skulle kanske sätta en tia. Men, nja, tror knappas Horace godtar något så - i sammanhanget - hippt. Willy Kyrklund: 41.
Det står också om Sveriges bidrag till Oscarsgalan: Farväl Falkenberg. Vet inget om denna film. Läser recensionen av Fredrik "Mikrofonkåt" Strage och inser att det kan mycket väl vara något bra. Men kan lika gärna vara något lika överskattat som Fucking Åmål. Iallafall, den verkar intressant. Har någon sett denna film och kan ge ett uttalande?

Signe Hasso har faktiskt en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Jag ber om ursäkt till min bror för att ha påstått något annat. Mångsidig kvinna det där, en förebild för oss alla. Hon och Hirdwall.

Nu ska jag ut och skaffa en vän.

Vi ses i caféterian!

Mikael.

Nu känns bilderna bara överhypade.

Jojo, nu jäklar! Jag har inte ätit någon lunch, hoppade över föreläsningen och ett seminarium, har dessutom kissat ner mig och blivit portad från biblioteteket i all framtid; men det var det värt, för här är dom äntligen - bilderna!
Inte så upphetsande egentligen, men nu vet jag hur man gör, och det blir fler - förhoppningsvis roligare - en annan gång. Är för hungrig nu.


Mitt rum. Notera filten. 100 procent polyester. Jag kan gå naken endast insvept i den, och svettas ändå. Är dessutom ganska nöjd med min skrivhörna. Uppskattar verkligen det breda fönsterblecket. Alla hus borde vara utrustade med såna. Där ryms mycket. Med på bilden är inte min nya sänglampa. Den är vit.
Utsikten är faktiskt ganska fin. Vi bor på en höjd, och jag tycker mig kunna se toppen av ett kyrktorn om jag kisar. När det regnar ser jag vattnet dansa i skenet av gatlyktorna, på hustaket mittemot.

Och här är huset. Från framsidan, mitt fönster är åt bakgården. I rummet där rullgardinen är uppe flyttade det igår in en smal trummis, mycket lik han i Blink 182. Med hans utseende kan man inte vara annat än trummis. Man tar ett beslut när man tatuerar sig över bröstet; då är man trummis för gott. Lustigt nog hade hans syster just gift sig med en pajas från Stockholm. Av denne hade han fått en stock snus för att lättare kunna sluta röka. Igår la han fram en dosa Gustavus på bordet när vi såg på teve. Jag fick nästan hemlängtan. Inte för att jag snusar själv, men det är något så otroligt svenskt över snus. Det, Lasse Berghagen, och mellanmjölk.

Ja, och ni ser: det är sol! Mycket riktigt. Sommaren är inte över än. Det är förvånansvärt varmt, fuktigt och kvavt. Jag som trodde att jag skulle få börja använda min gubbstiliga rock/jacka jag köpte i Linköping. Men icke. Man behöver inte ens en vanlig sommarjacka. Det är bara kallt inomhus.

Ha en strålande tisdagkväll!

Mikael.

Quiet please

Fortfarande inga bilder. Blir lite arg. Förstår inte vad som är fel. I somras var det ju så enkelt. Är det någon som kan ha en aning vad jag gör galet? Är det kameran, datorn, eller jag? Mest troligt är det jag. Snart måste jag lämna över hela skiten till någon mer kompetent; bilder, lösenord, själ och hjärta. Allt!
Kom just från ett möte med min "handledare", min och åtta andras. Åtta förvirrade schweizare, rumäner, polacker, spanjorer, och tyskar. Luften var kvav av dumhet. Hade de gett oss en glödlampa och ett dygn, hade vi ändå inte lyckats få ljus.
Igår såg jag Scrubs och drack te under en filt. Zach Braff är verkligen ett geni. Han är framtiden.
Nu måste jag kila iväg på föreläsning om lingvistik. Jojo, det smakar. Hoppas de förklarar vad ett morfem är. Hoppas!

Mikael.

Big John's been drinking since the river took Emmylou...

Snett framför mig sitter en tjej utan haka. Hon ser ut som en höna. Så obehagligt. Jag borde inte stirra, men jag kan inte låta bli. Det är som att se på en solförmörkelse; det gör ont men man kan inte sluta. Dessutom är hennes framtänder väldigt markanta. Jag känner viss medlidan för denna flicka. Som om det inte vore jobbigt nog har hon usel klädsmak, och håret i en tråkig karäktarslös svans. Snodden är rosa. Rosa!
Nu var det inte tänkt att detta inlägg skulle handla om en haklös kvinna, även om alldeles få bloggar tar upp det ämnet. Jag tänkte faktiskt lägga ut lite bilder.

Var på min första föreläsning idag. I kursen The Planning and Management of Classroom Learning. Och där tappade jag hälften av mina läsare. Knappast så att den kursen väcker döda. Mina tre andra kurser(moduler) är:
Education and Society in Ireland
American Literature
Linguistics
Den i mitten är den som får mig att gå upp på morgonen.
Föreläsningen idag var egentligen ren repetition för mig. Känns som det kan bli lite av den varan i höst. Vilket kanske är bra. Man vill ju inte göra det för svårt för sig själv. Speciellt inte när kuggad tenta betyder att man måste åka tillbaka hit och göra om den, samt betala en böter på 147 Euro. Damn! Blir nog inga problem att finna motivation att studera. Behaviorism(där tappade jag den andra hälften) var ämnet för dagen, och framförallt dess frontfigur B.F. Skinner. "Been there, done that." Säger alla som tillbringat mer än två veckor på Umeås lärarutbildning. Han verkar vara någon jäkla folkhjälte bland gamla lärare, den där filuren. Ledsen, men jag kan inte dela deras fascination.

Nåja, bilder var det.
Okej, jag har problem med bilderna. "Error" är ett sådant otäckt ord. Men jag tänker inte låta det här göra mig vansinnig. Provar igen någon annan gång. Det är säkert bara tillfälligt. Säkert. Säkert bara tillfälligt. Säkert. Haka. Säkert. Var är min haka? Tillfälligt alldeles säkert. Säkert. Bara tillfälligt.

Dagens låt: Neil Young - Out On The Weekend

Nu ska jag gå upp på studentgymmet. Jag har tagit upp min styrketräningskarriär igen, på allvar. Räknar med att se ut som ett djur, och bete mig som ett, när jag kommer hem. Var där i söndags. Ett trevligt gym, inte lika laddat med testosteron och blilliga raggningsrepliker som IKSU. Inte samma hotfulla stämning, inte samma konkurrens, inte samma modefascism, inte samma krav. De har en femtiometers bassäng också. Och löpbana. Och ett duschrum utan krokar för handdukar, något jag fann underligt.
Idag ska jag springa, ty jag har träningsvärk i bröstet efter mina åtta rep i söndags. Vill inte börja min träningsmani med att överanstränga det område jag tänker fokusera hårdast på.
Ett djur mina vänner, ett djur!

Mikael.

University of Limerick

Då var jag på plats. Men det tog tid.
Anlände till Skavsta flygplats halv sex på morgonen, kom därifrån tio på kvällen. Mitt plan var som ni förstår avsevärt försenat. Det var en hemsk upplevelse. Ni som har varit på Skavsta vet att det inte är någon stor flygplats, och rent allmänt en mycket deprimerande plats. Jag läste allt som gick att läsa, sov, lyssnade på musik, och löste korsord. Runt fyratiden gled jag in i ett apatiskt tillstånd som jag inte lämnade förrän jag landade på Stansted. Där sov jag. På ett kallt stengolv. Vaknade, åt sju Bragokex till frukost(medtagna för ändåmålet), kräktes nästan och svettades obefogat mycket om pannan, sedan genomled jag fyra långa köer: incheckning, stort baggage, tull, boarding. När vi äntligen lyfte önskade jag nästan att vi skulle störta, så att jag äntligen skulle få vila.
Innan piloten påbörjade landningen tog jag avsked av solen: "adjö min vän! Vi ses till jul." Den blinkade till svars med sitt stora öga. Sedan gled vi sakta ned genom fyra tjocka lager av moln innan vi landade i ett grått och regnigt Shannon.
Det regnade hela bussresan in till Limerick. Taxin körde genom stora pölar på vägen ut till mitt hus. En färd som var betydligt mer oroande än flygresan då framrutan ständigt immade igen och den tjocke chauffören torkade av den med en trasa. Jag slängde in grejarna på rummet, som är fullständigt bedårande!(bilder kommer) Och skyndade mig ned mot universitetet. Det regnade förstås.
Jag var en förmiddag sen, men det gjorde inte så mycket. Eftermiddagen bestod av en lång, men fullständigt förvirrande, rundvandring av universitetet. Vi fick vet allt, men jag minns ingenting. Allt verkar så jäkla krångligt här. De är - som irländare alltid är - mycket hjälpsamma och trevliga, men varför har de gjort allting så förbannat svårt? Eller är det bara annorlunda? Nej, de är bättre i Sverige; rakare och enklare. Å andra sidan kan jag ju redan logga in på universitetets bibliotek, som ni ser, något som förmodligen tagit längre tid i Umeå. Tror inte jag kan göra det än. Och jag har fått ett jättefint studentkort, med ett foto av mig där jag ser ut som en sympatisk yrkesmördare med sömnproblem. Allt känns ändå så invecklat; de svarar och förklarar allt, och gör det dessutom väldigt sakta med tydlig artikulation eftersom majoriteten av vi Erasmusstudenter(sammanlagt 150 kanske) är italienare, spanjorer, eller fransmän; men jag vet fortfarande inte var jag ska vara på måndag, eller när jag ska vara där. Det här med moduler verkar ju helt vansinnigt!
Övertydliga föreläsare är roligt, man känner sig som en idiot. Vid några tillfällen villa jag säga: "vi är utlänningar, inte dumma i huvudet", men ändrade mig snabbt när jag såg mig omkring och möttes av femtio italienare som såg ut som de just lärt sig hur man använder en penna.
Utbytesstudenter - vilka töntar! Eller hur, ni håller med mig? Det är synen man har av dem; bortkomna fån som tycker allt är kul, spännande, och annorlunda. "Jaja, jag följer gärna med och skyfflar dynga på en svensk bondgård, det har jag alltid drömt om!" De nickar och skrattar, och håller med, hela tiden. Nu är jag en av dom. Dessutom ser de alla likadana ut. Jag har försökt att kartlägga deras likheter: hemsk klädsmak - de anammar egna regler vad det gäller att kombinera kläder. Stora ryggsäckar - vad är grejen med italienare/fransmän/spanjorer och deras gigantiska och färggranna ryggsäckar? Klumpiga skor - kommer de direkt från en fjällvandring? Ovårdat hår - kan de inte se sig själva? Kan inte komma på mer nu. Jag vill inte bli som dom, men känner hur jag sakta men säkert sugs in i denna flummiga skara. Kraften är för stark.
Dessutom står de alltid i vägen.
De flesta kommer i grupper av tre, fyra, eller fem. Jag är ensam. Min förhoppning är att en ensam utbytesstudent lättare smälter in i det irländska samhället.
Många av dem har ingenstans att bo, har jag hört när jag smyger runt deras samlingar som en utstött. De bor på hotell i väntan på bättre. Jag skrattar tyst för mig själv. Ett elakt skratt; "ni må ha med er vänner hemifrån, men ni har ingenstans att bo! Skulle ha tänkt på det tidigare va!" Egentligen är jag bara avundsjuk på deras vänskap, och deras ryggsäckar.

Det finns mycket att säga om allting häromkring. Det är ju så annorlunda! Här säger man "thank you" istället för "tack", och pommes frites heter chips. Allvarligt talat, det kommer mer under hösten. Antar jag.

Det finns ingen micro på universitetet. Det frågade jag om.(TÖNT!) Hon bara skakade på huvudet, kanske nere på kostutbildingen men de används ju till utbildningen, sa hon. Konstigt. Vad ska jag då äta? De verkade fullkomligt främmande här att ta med sig mat. "Vadå, du menar att du lagar den själv?"

Jag blev mycket rörd när jag läste kommentarerna från förra inlägget. Tack! Tänk att man har en beundrare som inte ens är två veckor gammal. Här är bilder på en riktigt söt bebis. Jag ser att det är någon annan som gillar svartvita bilder.
Och Teglund, tänk att du fortfarande minns Lena Bylunds ord! Fantastiskt. Det gör jag med förstås. Det är ju en gyllene regel i svenskan. Börja aldrig en mening med och, samt men och som, om jag inte minns fel. Det där är inget jag kommer lära ut. Skit i det! Det finns betydligt viktigare misstag i det svenska språket att ta upp. Dessutom tror jag bara det där gäller facktexter; det var inget Strindberg, Söderberg, Dagerman och grabbarna brydde sig om. Jag börjar gladeligen mina meningar med och. OCH om fru Bylund har några problem med det, då får hon väl ge mig ett streck. Haha, minns du strecken? Vilken fantastisk bestraffningsmetod. Jag var dock en skötsam pojke, och kan bara minnas att jag fick två streck sammanlagt. Det var väl en daglig skörd för vissa andra, som Jörgen till exempel. Eller hur var det som?

En "dagens låt"-skiva låter som en bra idé. Hela grejen är förstås stulen från Sveriges störste(iallafall populäraste) bloggare Fredrik Virtanen. Dagens är nog Bloc Party - Like Eating Glass. Han lyssna igenom deras skiva ett par gånger på Skavsta. Mycket bra! Har ni inte upptäckt dem redan så rekommenderar jag att ni laddar ner skivan Silent Alarm. Den är väl två år gammal eller nåt sånt. Det här är verkligen inte rätt blogg för den som letar ny musik känner jag. Ska bli bättre på det.

Fredag. Jag ska storhandla på Tesco. Finns ett som är öppet dygnet runt ganska nära där jag bor. Det känns tryggt. Gillar tanken att folk handlar fyra på natten. Det gör mig lugn. Om jag ligger sömnlös av saknad någon natt, kan jag alltid gå på Tesco - där är man aldrig ensam. Där blir man alltid insläppt.
Måste köpa täcke och filt, "it's so cold in this house"(se dagens låt, eller rättare sagt: lyssna.) Det kostar pengar att få värme i huset, och så länge vi kan hålla oss undan från att ringa värmemannen, är det bra. Säger min arbetslösa huskamrat. "But I'm cold now!" Ville jag gnälla, men nickade bara och tog på mig en tröja till - som var hennes råd.

Nu måste jag luska lite. Luska ut var jag ska vara på måndag. Svaren är svåra att hitta är i Limerick, men frågarna finns överallt.
Jag klagar inte, det är ganska bra ändå.

Ha en bra kväll!

Mikael.

K-G och jag

Här börjar del 2 av bloggen. Av hur många, vet ingen. Men detta är iallafall fortsättningen; låt oss kalla den: Hösten.
Ni ser själv hur det possessiva pronomina här ovanför har gått från pluralis till singularis(vadå? Jag är faktiskt blivande svensklärare!) Ida har numer degraderats till gästskribent. Det låter hemskt, men vi träffades i hennes torp i Högfors och diskuterade igenom situationen. Efter fem dagars överläggningar kom vi fram till att detta var den bästa lösningen. Vi passade även på att plantera ett par dvärgbjörkar. Jag kommer fortsätta min bloggkariär med samma mål som jag hade när jag började; att bli bloggens svar på tennisens Ivan Lendl - en hård serve, fenomenala returer, men sen inte mycket mer. Vi kommer sakna Ida, och jag hoppas att hon bjuder på en och annan skildring från livet på Umeå universitets sjukgymnastutbildning. Eller något annat, som hon själv finner mer intressant.

Allvarligt talat. Jag åker tillbaka till Irland på onsdag och vem vet, kanske får jag något vettigt att skriva om. Och förhoppningsvis är någon intresserad av att läsa det. Just nu sitter jag på tegvägen, i ett av husets minsta rum, där alla barnen Holmberg en gång legat i en spjälsäng och skrikit, och skriver på pappas gamla bärbara dator som jag ämnar släpa med mig. Väskan är nästan helt packad. Huset är tyst, förutom för en ettrig fluga som desperat försöker ta sig igenom fönsterrutan. Jag släpper ut honom.

Helgen i Umeå var trevlig. Men det är svårt att träffa vänner när man vet att det bara blir för ett par timmar, och sedan tar det ett par månader till nästa gång. Lasagnen var utsökt, vinet likaså. Den Irish Coffee som serverades var minst lika god som den som vi drack i somras. Kaffet och äppelkakan smakade verkligen av den kärlek som de skapats med. Vem som bjöd på vad vet ni bäst själva, och kan lugnt ta åt er.
På lördag köpte jag en digitalkamera. Min första! Skaffade inte mobiltelefon förrän jag var runt arton heller, tror jag. Jag är smygfientlig mot all elektronik. Iallafall, jag köpte en kamera och kände mig som ett barn på julafton.(ett lyckligt lottat barn som får julklappar ska tilläggas. Det där uttrycket verkar annars utgå från att alla barn är glada på julafton, vilket är långt ifrån verkligheten.)
Nu kan jag lägga ut hur många bilder som helst på bloggen! Så slipper jag skriva. Jag tog ett par medvetet dystra bilder på hemtrakterna i Umeå. Tänkte att jag kunde kolla på dem om jag längtar hem. Vilket konstigt resonemang egentligen. Jaja, här är två av dem:

Det blir bara en bild. Tog för lång tid. Astrid Lindgren var inte ens påtänkt när den här datorn var ny. Den där bilden är förresten inte medvetet dyster, den går inte ta på något annat sätt.

Det är alltså ett blått Sverige man lämnar. Ett borgerligt. Känns konstigt. Vaknade imorse med en stark oro. Visste inte om det var på grund av valresultatet, eller den kommande resan. Klart det var dags för Göran att gå, men det borde funnits någon där bakom honom; en röd Reinfeldt, pigg och framåt, som kunde ta över och ruska om lite utan att landet helt behövt byta ideologi. Men nu fanns det inte det, och det gick som det gick. Det var ett historiskt ögonblick; elefanten gjorde sin sista dans. Ett mäktig syn. Och mycket tragiskt.

Dagens låt är: Tom Petty - Even The Losers(Get Lucky Sometimes)

Nu ska jag gå och lägga mig, och drömma om K-G Bergström. Jag undrar hur han ser ut när han äter, eller klipper naglarna? Imorgon tar jag bussen ner till Linköping och sover en natt i min storebrors tillfälliga lägenhet.

Ska vi byta frisyr?

Inlägg 50, mycket kort.

Filmen vi såg tidigare i sommar - och skrev om här - har nu fått svensk premiär, och svenskt namn: Frihetens Pris. Fyra plus i Aftonbladet, fyra i Filmkrönikan. Se den. Innan Snakes On A Plane.

"Are you gonna take on the British Empire with your hurley? Is that it?"

Nu åker jag till Umeå, via Käxed, och tar med mig en jävla förkylning. Skit.


Mikael.

Good News For People Who Love Bad News

"Det är ingen jävel som bryr sig om Katarina & The Waves längre". Säger Ulf Lundell på teven bakom mig och skrattar sitt bullriga söderskratt. Han blir intervjuad av någon finländsk Stina Dabrowski och verkar vara på riktigt gott humör. Säga vad man vill om Uffe, men nog vore Sverige ett tråkigare land utan honom?

Teven förför mig. Byter kanal. Seinfeld. Det är så lätt av bara sjunka ner i fåtöljen och zappa tills man somnar. Man kan inte uppbringa kraft nog att trycka ned den röda avknappen på dosan. Livet är så enkelt därinne i tevevärlden.
Igår satt jag uppe och såg en repris av Kvarteret Skatan. Fullständigt genialt. Vilket är egentligen Sveriges vassaste humorpar för tillfället? David Batra och Johan Glans eller Filip och Fredrik? Jag tar inte med tomtarna från Hey Baberiba. Visst, de kan locka till ett och annat skratt, men när man tänker efter är det ganska billigt. Vilket juryn till Kristallprylen igår visade. Såg inte det igår, tyvärr. Visste inte att det gick förrän idag. Dåligt av mig. Jag har helt tappat greppet om vad som pågår här i Sverige. Det mesta bryr jag mig inte om. Men när det kommer till populärkultur vill jag gärna hålla mig uppdaterad. Förhörde min syster igår om vilka låtar som spelats mest i sommar. Hon sa något om en båt, eller boot?, som hette Anna. Hon nynnade på låten och det lät förstås fullständigt avskyvärt. Inte för att min syster är en dålig nynnare, men för att låten lät precis som något som får folk att gå i landsflykt. Jag ville inte veta mer, och var glad att jag tillbringat sommaren i ett parkeringsgarage.

Hemma i Kramfors nu. Smaka på det: Kramfors. Lägg det på tungan och låt det dansa runt i svalget. Känner du smakerna? Smaker upplevs förstås olika från människa till människa. Vissa gillar grisfötter på julbordet, andra inte. Jag har inget emot Kramfors. Att ha det, vore att ha något emot mig själv. Jag är ju Kramfors. Jag är tegvägen, OKQ8, Skarpåkersskolan, Sylos, Ullas, Gladan, Fyndis, Idrottsplatsen...allt! Jag är mjukglass på Tolles. Vilket var precis vad vi gjorde igår. Efter att jag satt in större delen av min lön på banken,(jag hade med mig allt kontant - kände mig som en simpel tjuv.) tog jag med lillasyster på varsin bägare. Vi satt ute vid järnvägen. Solen sken. Inget tåg passerade. En epa-traktor kom och gick, kom och gick. Sedan for vi hem.
På kvällen öppnade jag en dörr på Hällgumsgatan och gav en nyduschad Teglund en varm kram. På teven var det fotboll. Han bjöd på kaffe, och jag kände mig lika välkommen som jag alltid gör i hans glada lya. Det är få förunnat att ha en sådan god vän; som alltid släpper in en och bjuder på en kopp, även fast man lämnat honom ensam en hel sommar. Nu vet vi alla att den gode Teglund är allt annat än ensam. Men ändå, ni förstår vad jag menar. Hoppas jag.

Idag badade jag äntligen. Jag kunde inte låta det bli höst utan att ha doppat mig. Tog bilen till Gissjö och gick ner i vattnet under obeskrivliga plågor. Det var kallt. Tolfte september är nog för sent ändå. Men nu är det gjort.

Kollar på familjens sommarbilder och inser att det varit förbannat fint väder här i sommar. Men vadå, vi bygger väl inte våra liv på vilket väder vi har. Eller?

Njuter av att jag kan sitta här hur länge som helst, utan att det blir dyrare. Kanske sjunker kvaliteten på bloggen på grund av detta. Förr var jag tvungen att enbart skriva om det väsentliga(även om det kanske inte alltid blev så), nu kan jag skriva om vad jag vill, hur länge som helst.

Zappar lite mer. Hittar Göran Persson gladtjocka nuna. Han är överallt nu. Han och alla de andra clownerna. Insåg inte att det är val snart förrän jag åkte buss genom Göteborg och såg planscherna överallt. Överallt. Folkpartiets var klämmiga, de med framtidstemat. Men man kan väl inte rösta på ett parti för att de har finurliga planscher? Nej, jag röstar med hjärtat den här gången. Med magen.
Mängden valplanscher var inte det enda som slog mig när jag anläde till Sverige. Ännu mer överväldigande var mängden vackra människor. Efter en sommar i Irland kom det som en chock. Vi ska vara lyckliga. Vi är fina allihopa, när man jämför med de tandlösa fabeldjuren som rör sig på den där ön. Den enda fina varelsen jag såg därborta, var den som följde med mig hemifrån.

Nu ser jag på Sportnytt. Vad svensk och trygg han är Mats Nyström, må han aldrig byta frisyr!(Se, denna tillsynes överflödiga notis om Mats Nyström, hade aldrig fått plats i den förra, mer stressade bloggen.)

Nej nu får det vara nog. Ska gå och lägga mig; i det lilla rum jag även sov i för tjugo år sedan. Jag var besatt av leksaksbilar på den tiden. Hade dem till och med parkerade bredvid huvudkudden när jag sov. Har ett kort på det. Märker till min stora fasa att bilarna inte är backade in.

På måndag börjar Lilla Sportspegeln. 19:00. Missa inte det! Och missa inte nästa Kvarteret Skatan. Vet inte när det går, men ska genast ta reda på det.

På fredag åker jag till Umeå. Kan inte vänta. Äntligen kan jag ladda hem Tom Pettys senaste platta!

Inom en snar framtid ska jag ägna ett helt inlägg om filmen Snakes On A Plane.

Titeln till detta inlägg har jag lånat från en skiva av Modest Mouse. En av 2000-talest bästa förövrigt. Utan tvekan. Låten Float On blir aldrig dålig. Den överlever till och med en O.C. - stämpel. Jag undrar om de fortfarande spelar den på Communtity.

Nu säger de på teven att Scania kommer att bli tyskt. Av någon anledning känner jag mig djupt nedstämd av denna nyhet. Ta kungahuset istället, det skiter jag i, men ge fan i våra lastbilar!

Jag borde stängt av datorn och gått och lagt mig för en halvtimme sedan.


Mikael.

Jag skulle vilja leva i Conan O'Briens hjärna. Världen kommer att bli en bättre plats då han tar över efter Jay Leno. Vem var det som sa att människor som skrattar åt Leno är döda inombords? Eller nåt sånt. Tror det var Virtanen. Nej, det var Per Bjurman förstås. Som är en äldre och visare version av Virtanen.

Televisionen är medelsvenssons heroin.


Nu började ett program vid namn Forma Kroppen på TV4+, och genast var det mycket lätt att trycka på den röda knappen.

God natt!

Det börjar bli dags att åka hem.

Så Cork förlorade. Kilkenny var det bättre laget och vann med 3 poäng. Hurling är faktiskt en riktigt bra publiksport, speciellt en sådan viktig match som i söndags. Vi svor, stängde av teven, och städade hela huset. Dagen efter var det parad. En parad i moll. Vilket antiklimax. Halva staden var avstängd. Polis patrullerade och tillfälligt anställda ungdomar och alkoholister fick låna gula västar och såg till att ingen passerade järnstaketen. Jag hann precis låsa parkeringen innan spelarna skulle återkomma. Det blåsregnade, ett typiskt väderfenomen här; små kalla regndroppar ligger inbäddade i en kylande vind som biter sig fast i huden på en. Några tappra Corkfans hade ändå letat sig ut på gatorna. Mest för barnens skull antar jag. De var de enda som log, och skrek "UP CORK!", eller "UP THE REBELS!" som är lagets smeknamn. Snart hörde vi trummorna(på stan, dom sa att du lämnat mig... Ahh...Plura!). Först kom paradorkestern med sina trumpeter och flöjtar(flöjter?), sedan kom säckpiporna, sedan kom de ridande poliserna, sedan kom matadoren! Nej, jag bara skojar. Det finns väl inga matadorer på Irland heller! Sedan kom laget! Själv huvudakten. På en dubbelbuss utan tak stod tjugo kostymklädda jättar. Ingen log. Ingen. Det var den mest tragiska parad jag sett(Inte för att jag sett så många). Alla såg ut som de ville strypa varje barn som öppnade munnen för att heja på dom. En man bredvid mig skrek: "Ah for feck sake, come on lads! It's always next year." Spelarna rörde inte en min. Tro fan det; 24 timmar tidigare hade de legat med ansiktet nedåt och gråtit på gräsmattan i Dublin, medan Kilkennyfansen rusat in på plan. Det fortsatte regna, och trummorna försvann över bron och in i kvällsdiset.

Dagen efter for jag till Limerick för att lämna av lite skit i mitt nya rum. Det var över all förväntan. Efter standarden här i Cork så jag var redo för det värsta. Så jag blev mäkta förvånad när den trevliga hyresvärdinnan hämtade upp mig på busstationen och skjutsade ut mig till huset som låg i ett lugn och vackert bostadsområde. Där bodde mest familjer, sa hon, och inte så många studenter. Thank God, sa jag. Hon var hur snäll som helst. Frågade till och med om jag ville äta lunch med henne och hennes dotter. Jag tackade hövligt nej. Men hon visade mig vägen till Universitet(åtta minuter från huset), alla affärer i närheten och närmaste busshållplats.
Den blir nog bra ändå, hösten.

Nu har alla sommargäster lämnat huset - utom jag - och studenter har anlänt. Tyskar. Tyska juridikstudenter. De var väl de enda dumma nog att flytta in i råtthålet. Helt plötsligt var de bara där. Jag var inte alls beredd. Kände mig som Polen 1939. De jävlarna kom med sin Nutella och sina förkylningar. Och sitt främmande språk. Återigen kände jag det där starka utanförskapet som bara ett främmande språk kan skapa. Jag försvann upp på mitt rum, barrikaderade dörren, och läste Henry Miller.

Imorgon gör jag min sista dag på parkerigen. Igår fick jag en avskedsgåva av Paul och resten av grabbarna, en hurley och en slither(hurlingboll). Hurleyn ser ut som en blandning mellan ett brännbollsträ och en brödspade. Jag hade uttryckt en önskan att ha en hurley, och tänkte faktiskt köpa en själv. Men så kom Paul som en jultomte. Han är bra snäll ändå, ehuru sexistisk in i märgen och har aldrig i sitt liv hört talas om termen politisk korrekt. Igår rullade en asiatisk familj in, mannen som rattade bilen gjorde det med en viss osäkerhet, och Paul blev förstås irriterad, som han ofta och lätt blir. I baksätet satt förarens mamma. Hon var av det fetare slaget. Paul sa, högt och tydligt: "...and Shrek is in the fucking back of it." Jag kunde inte hålla mig från att skratta, för hon såg faktiskt ut som ett ljusgrönt monster. Tragiskt nog. Några minuter senare diskuterade vi alla möjliga nationaliteter som finns i Cork. Alla! För några år sedan vällde det in rumäner, sa Paul, "and not the sexy ones, the gipsy ones."
Iallafall, det var en fin gest med gåvorna. Jag blev rörd. Och ännu mer när jag öppnade mitt sista lönekuvert och fann en avskedsbonus på 200 Euro, kontant. Hygglo! Direkt från överstebossen. Med tanke på att han sålde ett gäng fastigheter för några veckor sedan för 45 miljoner Euro, tror jag inte 200 gör några större hål i hans fickor. Men för lilla mig! 200 Euro! Det är bäst jag spenderar dem snabbt så jag inte för något dumt av dem.

Nu vandrar jag gatorna i Cork för sista gången. Det är dags att åka hem, finns ingen anledning att sticka under stolen med det. Det känns i hela kroppen. Jag har gjort vad jag kan här. Det enda jag har kvar att göra är att packa, och ta en sista öl med Brendan(det är så han stavar sitt namn. Brandon är en amerikansk stavning, antar jag. Så stavas det iallafall i Beverly Hills.) Han blev utslängd och bor hos en arbetskamrat i Cobh nu.
Kan inte riktig sammanfatta min vistelse här än. Det kommer ta ett tag. Jag ska jobba på min avhandling om livet som parkerare också.

Sommaren är över. Ett faktum. Och jag har inte ens badat än.

Dagens låt är: Bob Dylan - If You See Her, Say Hello. Eller något med Eldkvarn. Eller Leonard Cohen - Bird On A Wire. Kris Kristofferson sa en gång till Cohen att han tänkte sätta den låtens första rader på sin gravsten:

"Like a bird on the wire,
like a drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free."

Nu spelar det "The Drugs Don't Work" här och det är fan hög tid att röra på sig. Hem till tyskarna. Tur att jag har min hurley.
Till nästa gång: ta det lugnt, och backa alltid in!
Ha! Det var mycket därför jag åkte hit, för att lära mig bättre engelska. Och det enda jag lärt mig är: "reverse it in!", "we close at seven.", och "five forty, please!"

Kanske har jag lärt mig något annat också, jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Bara att min skor behöver tvättas och att planet lyfter 07.20 söndagmorgon.

Mikael.

Sunday Times

Söndag, underbara söndag.
Annorlunda nu förstås, men fortfarande bra. Som ett substitut för Ida, tar jag med mig Brandon på en långsam promenad genom staden. Bara han och jag kvar i ett skitigt hus som hyresvärdinnan tvingar oss att städa omedelbart, annars kan hon inte hyra ut huset säger hon. Jag har blivit van och tycker inte att det är så äckligt längre. Vi lever i harmoni med flugor, aska, matrester i varje rum, tidningar, tekoppar, gamla blommor, etc.

Idas inlägg härunder vara fantastiskt att läsa. Kanske det bästa av de 47 vi procucerat under sommaren.

Detta blir ett kort, för vi ska snart vandra vidare. Måste gå hem och äta innan vi går på puben och ser hurlingfinalen mellan Cork och Kilkenny. Detta är obeskrivligt stort här på Irland. Utanför vet ingen om det. Cork kan ta sin tredje seger i rad, tre år i rad alltså. Trippeln! Det kommer vara en parad genom staden på måndagkväll, oavsett om dom vinner eller inte. Antar att den blir lite festligare om de vinner. Matchen spelas i Dublin inför 83000 galna fans. Men det är bara kärlek. Inget våldsamt brittiskt hat. Bara irländsk tradition, och glädje.

Har gjort 50 timmar på parkeringen. Igår öppnade jag, och stängde. Tolv timmar. Jag vill helst inte prata om det. Patrick har stuckit. William, den nya killen som kändes väldigt kontorslik, gav upp efter en dag. Jonathan gav honom ett par månader, det blir betydligt kortare än så. Han fick se toaletten och sprang som en feg hyena. Så jag är chefens favorit, kan man lugnt säga.

Vad mer kan man säga? Solen skiner, men om en kvart kan det regna igen. Jag har Sunday Times i axelväskan och klagar inte. Om en vecka flyger jag hemåt. Känns som Ida så väl beskrev det, overkligt.

På torsdag kommer det vara det högsta högvattnet på tjugo år. Cork, som är byggt på vatten, ligger illa till. Speciellt områdena runt floden. Citi Car Par ligger fem meter ifrån. På radion uppmanar de människor att förbereda sig väl inför detta. Paul har tagit fram ett par gummistövlar.

Ha det bra!

Mikael.