K-G och jag

Här börjar del 2 av bloggen. Av hur många, vet ingen. Men detta är iallafall fortsättningen; låt oss kalla den: Hösten.
Ni ser själv hur det possessiva pronomina här ovanför har gått från pluralis till singularis(vadå? Jag är faktiskt blivande svensklärare!) Ida har numer degraderats till gästskribent. Det låter hemskt, men vi träffades i hennes torp i Högfors och diskuterade igenom situationen. Efter fem dagars överläggningar kom vi fram till att detta var den bästa lösningen. Vi passade även på att plantera ett par dvärgbjörkar. Jag kommer fortsätta min bloggkariär med samma mål som jag hade när jag började; att bli bloggens svar på tennisens Ivan Lendl - en hård serve, fenomenala returer, men sen inte mycket mer. Vi kommer sakna Ida, och jag hoppas att hon bjuder på en och annan skildring från livet på Umeå universitets sjukgymnastutbildning. Eller något annat, som hon själv finner mer intressant.

Allvarligt talat. Jag åker tillbaka till Irland på onsdag och vem vet, kanske får jag något vettigt att skriva om. Och förhoppningsvis är någon intresserad av att läsa det. Just nu sitter jag på tegvägen, i ett av husets minsta rum, där alla barnen Holmberg en gång legat i en spjälsäng och skrikit, och skriver på pappas gamla bärbara dator som jag ämnar släpa med mig. Väskan är nästan helt packad. Huset är tyst, förutom för en ettrig fluga som desperat försöker ta sig igenom fönsterrutan. Jag släpper ut honom.

Helgen i Umeå var trevlig. Men det är svårt att träffa vänner när man vet att det bara blir för ett par timmar, och sedan tar det ett par månader till nästa gång. Lasagnen var utsökt, vinet likaså. Den Irish Coffee som serverades var minst lika god som den som vi drack i somras. Kaffet och äppelkakan smakade verkligen av den kärlek som de skapats med. Vem som bjöd på vad vet ni bäst själva, och kan lugnt ta åt er.
På lördag köpte jag en digitalkamera. Min första! Skaffade inte mobiltelefon förrän jag var runt arton heller, tror jag. Jag är smygfientlig mot all elektronik. Iallafall, jag köpte en kamera och kände mig som ett barn på julafton.(ett lyckligt lottat barn som får julklappar ska tilläggas. Det där uttrycket verkar annars utgå från att alla barn är glada på julafton, vilket är långt ifrån verkligheten.)
Nu kan jag lägga ut hur många bilder som helst på bloggen! Så slipper jag skriva. Jag tog ett par medvetet dystra bilder på hemtrakterna i Umeå. Tänkte att jag kunde kolla på dem om jag längtar hem. Vilket konstigt resonemang egentligen. Jaja, här är två av dem:

Det blir bara en bild. Tog för lång tid. Astrid Lindgren var inte ens påtänkt när den här datorn var ny. Den där bilden är förresten inte medvetet dyster, den går inte ta på något annat sätt.

Det är alltså ett blått Sverige man lämnar. Ett borgerligt. Känns konstigt. Vaknade imorse med en stark oro. Visste inte om det var på grund av valresultatet, eller den kommande resan. Klart det var dags för Göran att gå, men det borde funnits någon där bakom honom; en röd Reinfeldt, pigg och framåt, som kunde ta över och ruska om lite utan att landet helt behövt byta ideologi. Men nu fanns det inte det, och det gick som det gick. Det var ett historiskt ögonblick; elefanten gjorde sin sista dans. Ett mäktig syn. Och mycket tragiskt.

Dagens låt är: Tom Petty - Even The Losers(Get Lucky Sometimes)

Nu ska jag gå och lägga mig, och drömma om K-G Bergström. Jag undrar hur han ser ut när han äter, eller klipper naglarna? Imorgon tar jag bussen ner till Linköping och sover en natt i min storebrors tillfälliga lägenhet.

Ska vi byta frisyr?