Det börjar bli dags att åka hem.

Så Cork förlorade. Kilkenny var det bättre laget och vann med 3 poäng. Hurling är faktiskt en riktigt bra publiksport, speciellt en sådan viktig match som i söndags. Vi svor, stängde av teven, och städade hela huset. Dagen efter var det parad. En parad i moll. Vilket antiklimax. Halva staden var avstängd. Polis patrullerade och tillfälligt anställda ungdomar och alkoholister fick låna gula västar och såg till att ingen passerade järnstaketen. Jag hann precis låsa parkeringen innan spelarna skulle återkomma. Det blåsregnade, ett typiskt väderfenomen här; små kalla regndroppar ligger inbäddade i en kylande vind som biter sig fast i huden på en. Några tappra Corkfans hade ändå letat sig ut på gatorna. Mest för barnens skull antar jag. De var de enda som log, och skrek "UP CORK!", eller "UP THE REBELS!" som är lagets smeknamn. Snart hörde vi trummorna(på stan, dom sa att du lämnat mig... Ahh...Plura!). Först kom paradorkestern med sina trumpeter och flöjtar(flöjter?), sedan kom säckpiporna, sedan kom de ridande poliserna, sedan kom matadoren! Nej, jag bara skojar. Det finns väl inga matadorer på Irland heller! Sedan kom laget! Själv huvudakten. På en dubbelbuss utan tak stod tjugo kostymklädda jättar. Ingen log. Ingen. Det var den mest tragiska parad jag sett(Inte för att jag sett så många). Alla såg ut som de ville strypa varje barn som öppnade munnen för att heja på dom. En man bredvid mig skrek: "Ah for feck sake, come on lads! It's always next year." Spelarna rörde inte en min. Tro fan det; 24 timmar tidigare hade de legat med ansiktet nedåt och gråtit på gräsmattan i Dublin, medan Kilkennyfansen rusat in på plan. Det fortsatte regna, och trummorna försvann över bron och in i kvällsdiset.

Dagen efter for jag till Limerick för att lämna av lite skit i mitt nya rum. Det var över all förväntan. Efter standarden här i Cork så jag var redo för det värsta. Så jag blev mäkta förvånad när den trevliga hyresvärdinnan hämtade upp mig på busstationen och skjutsade ut mig till huset som låg i ett lugn och vackert bostadsområde. Där bodde mest familjer, sa hon, och inte så många studenter. Thank God, sa jag. Hon var hur snäll som helst. Frågade till och med om jag ville äta lunch med henne och hennes dotter. Jag tackade hövligt nej. Men hon visade mig vägen till Universitet(åtta minuter från huset), alla affärer i närheten och närmaste busshållplats.
Den blir nog bra ändå, hösten.

Nu har alla sommargäster lämnat huset - utom jag - och studenter har anlänt. Tyskar. Tyska juridikstudenter. De var väl de enda dumma nog att flytta in i råtthålet. Helt plötsligt var de bara där. Jag var inte alls beredd. Kände mig som Polen 1939. De jävlarna kom med sin Nutella och sina förkylningar. Och sitt främmande språk. Återigen kände jag det där starka utanförskapet som bara ett främmande språk kan skapa. Jag försvann upp på mitt rum, barrikaderade dörren, och läste Henry Miller.

Imorgon gör jag min sista dag på parkerigen. Igår fick jag en avskedsgåva av Paul och resten av grabbarna, en hurley och en slither(hurlingboll). Hurleyn ser ut som en blandning mellan ett brännbollsträ och en brödspade. Jag hade uttryckt en önskan att ha en hurley, och tänkte faktiskt köpa en själv. Men så kom Paul som en jultomte. Han är bra snäll ändå, ehuru sexistisk in i märgen och har aldrig i sitt liv hört talas om termen politisk korrekt. Igår rullade en asiatisk familj in, mannen som rattade bilen gjorde det med en viss osäkerhet, och Paul blev förstås irriterad, som han ofta och lätt blir. I baksätet satt förarens mamma. Hon var av det fetare slaget. Paul sa, högt och tydligt: "...and Shrek is in the fucking back of it." Jag kunde inte hålla mig från att skratta, för hon såg faktiskt ut som ett ljusgrönt monster. Tragiskt nog. Några minuter senare diskuterade vi alla möjliga nationaliteter som finns i Cork. Alla! För några år sedan vällde det in rumäner, sa Paul, "and not the sexy ones, the gipsy ones."
Iallafall, det var en fin gest med gåvorna. Jag blev rörd. Och ännu mer när jag öppnade mitt sista lönekuvert och fann en avskedsbonus på 200 Euro, kontant. Hygglo! Direkt från överstebossen. Med tanke på att han sålde ett gäng fastigheter för några veckor sedan för 45 miljoner Euro, tror jag inte 200 gör några större hål i hans fickor. Men för lilla mig! 200 Euro! Det är bäst jag spenderar dem snabbt så jag inte för något dumt av dem.

Nu vandrar jag gatorna i Cork för sista gången. Det är dags att åka hem, finns ingen anledning att sticka under stolen med det. Det känns i hela kroppen. Jag har gjort vad jag kan här. Det enda jag har kvar att göra är att packa, och ta en sista öl med Brendan(det är så han stavar sitt namn. Brandon är en amerikansk stavning, antar jag. Så stavas det iallafall i Beverly Hills.) Han blev utslängd och bor hos en arbetskamrat i Cobh nu.
Kan inte riktig sammanfatta min vistelse här än. Det kommer ta ett tag. Jag ska jobba på min avhandling om livet som parkerare också.

Sommaren är över. Ett faktum. Och jag har inte ens badat än.

Dagens låt är: Bob Dylan - If You See Her, Say Hello. Eller något med Eldkvarn. Eller Leonard Cohen - Bird On A Wire. Kris Kristofferson sa en gång till Cohen att han tänkte sätta den låtens första rader på sin gravsten:

"Like a bird on the wire,
like a drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free."

Nu spelar det "The Drugs Don't Work" här och det är fan hög tid att röra på sig. Hem till tyskarna. Tur att jag har min hurley.
Till nästa gång: ta det lugnt, och backa alltid in!
Ha! Det var mycket därför jag åkte hit, för att lära mig bättre engelska. Och det enda jag lärt mig är: "reverse it in!", "we close at seven.", och "five forty, please!"

Kanske har jag lärt mig något annat också, jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Bara att min skor behöver tvättas och att planet lyfter 07.20 söndagmorgon.

Mikael.