Balzac, bilder, och lite annat.

Jag har inte bloggat på länge, på grund av att jag jobbat! Visst är det härligt med folk som påstår att de inte hinner med annat, bara för att de jobbar så mycket.(Alternativt pluggar.) "Har du läst den här boken?" "Nej fy fan, inte hinner jag med sånt, så mycket på jobbet." Skitsnack! Säger jag. Men nu verkar det som även jag blivit en sådan. Det är så lätt att komma hem från jobbet(det låter som jag arbetat i flera år) och öppna en kall öl och bara stirra in i väggen tills det är sent nog att gå och lägga sig för att morgonen efter grymta sig upp, stänga av väckarklockan och svära alla trappstegen ner till det kalla köket där man lagar till några mackor och en skål cornflakes som man äter ståendes för att mat-/sällskapsrummet är så mögelskadat att man blir yr av att sitta där. Kanske inte riktigt så. Jag trivs ganska bra med mitt parkeringsjobb. Kan bli lite segt framemot femtiden, när det flesta tagit sin bil och åkt. Men då sitter man där på ett bord och försvinner in i ett apatisk nirvanalikt tillstånd, och plötsligt är klockan sju och man kan låsa och gå hem.
Bra dagar har det varit. Lönen och dricksen droppar in. Vissa(mestadels kvinnor) hostar tveklöst upp en sådär fem euro om man parkerar bilen åt dem. Pengarna lägger man förstås i "the tip-jar" som delas lika med de andra. Men det kan ändå bli en tjugo euro på en kväll. Mycket pengar för en liten pojkspoling som jag, som aldrig haft ett jobb där man fick dricks förut.(Om man bortser från den där gamla tanten ute i Nordingrå som alltid hade en prydlig hög med femkronor redo åt mig, varje gång jag gav stannade till med postbilen och kom in med pengar eller pension till henne. Jag undrar vem som får hennes slantar i år? Säkert någon bortskämd slyngel från Brunne som köper Marlboro Lights för pengarna.)
Mer om jobbet nästa gång. På söndag kanske. Det är nästa dag jag är ledig. Det är ju bara under lediga dagar jag orkar blogga. Då ska jag ha bilder också.

"Love of knowledge stranded me in a garret; my nights I spent in work, my days in reading at the Bibliotheque d'Orleans close by. I lived frugally; I had accepted the conditions of the monastic life, necessary conditions for every worker, scarcely permitting myself a walk along the Boulevard Bourdon when the weather was fine."

- Honorè de Balzac Facino Cane

Vindskupan(the garret) är utan konkurrens den mest litterära delen av ett hus. Källarhålan då? Undrar kanske ni. Jodå, den ligger nog på andra plats. Men den kommer inte nära vindskupan. Hur många författare har inte börjat sin karriär bland dammet och fukten, undangömda där uppe på toppen? Cyniska men geniala. Aah...om man ändå fick vara en av dom.
Se bara på Balzac, denna gigant, denna titan på den litterära banan! Hans far tyckte bestämt att han skulle bli advokat, pojken var ju smart. Men det tyckte inte Honorè - han skulle bli författare! "Okej", tänkte hans far, "jag ger honom två år, efter det har han nog insett hur naiva hans idéer och förhoppningar är". Honorè flyttade till Paris och fick med sig en mycket liten slant att klara sig på. Det gjorde han inte. Även fast han tog det billigaste boendet han kunde hitta - en vindskupa - skrev han snart hem till sin mor och mormor och bad dem att skicka mer pengar, men inte att säga något till far. Dom skickade pengarna. Och resten är litteraturhistoria.
Hur Balzac's garret såg ut vet jag inte, men våran ser ut såhär:



Bordet Ida så våghalsigt lagt sina ben, är en glasskiva vi lagt över en uppochnervänd sopkorg. Det finns en McGyver i oss alla.
Förresten, hittar ni Tintin? Ja, han var ju inte ens gömd här!

Vårt kök:



Trångt för två. Jag fruktar hur det kommer bli när vi ska dela det med fem polacker. Tintin har klurat till det rejält här.

Bakgård:



Vad ska man säga? En typisk Irländsk baksida. Vi hade burit ut vardagsrumsbordet för att kunna äta vår söndagsfrukost i solen. Livbojen är förmodligen stulen av någon student som bott där innan. Ungefär som vi hemma stjäl glassgubbar.
Tintin var tyvärr inte tillgänglig för detta foto. Han sov.

Fasaden:



2 Hollyhill View
Magazine Road
Cork
Ireland

Ska tydligen adressen vara, om någon får för sig att skriva eller överraska oss med en besök.

Och slutligen, en bild av mig efter ett långt pass in the car park:



Även fast det inte ser ut som det, så njuter jag verkligen av det där ögonblicket. Åtminstone efter några sekunder, när jag tagit första klunken av min Beamish.
Jag tror det var min kära mor som uttryckte en önskan att får vara i ett svalt parkeringshus under varma dagar. Vill bara informera om att det är allt annat än kallt. Man kan jämföra det med planeten Jorden; hur varmt det än är ovan ytan(ute) är det alltid varmare innaför skalet(jag antar det iallafall) och varmast är det i kärnan. Under varma dagar blir det helvetiskt varmt i car parken, och allra hetast blir det inne i betalningskuren(kärnan) - "the hut" - där vi står hela dagarna, till och med när vi äter. 200 bilar med varsin varm motor som står och ångar, gör inte temperaturen sval. När jag kommer hem vet jag inte om mina byxor är vanliga byxor, eller bara ditmålade.
Nog om detta.

I söndags såg vi en bra film, The Wind that Shakes the Barley. Den borde gå i Sverige då den vunnit priser i Cannes och så vidare. Handlar om situationen här i södra Irland 1920. Kompromisslös, ärlig och brutal. Som Braveheart utan Mel Gibson, ansiktsmålningar och allt annat överdrivet Hoolywoodtjafs. Se den om ni har chansen. Man förstår IRA:s handlingar lite bättre.

Till veckan har Ida jobb på Apple. Iallafall har rekryterna lovat henne det. Om nu det går att lita på dom.

Nu ska jag gå att köpa mer allergitabletter. Snuvan och ögonkliet har tagit påfrestande stora former här på den "gröna ön". Det verkar aldrig sluta.

Må bra och njut av det nu ni väljer att njuta av.

Er vän,

Mikael.