University of Limerick

Då var jag på plats. Men det tog tid.
Anlände till Skavsta flygplats halv sex på morgonen, kom därifrån tio på kvällen. Mitt plan var som ni förstår avsevärt försenat. Det var en hemsk upplevelse. Ni som har varit på Skavsta vet att det inte är någon stor flygplats, och rent allmänt en mycket deprimerande plats. Jag läste allt som gick att läsa, sov, lyssnade på musik, och löste korsord. Runt fyratiden gled jag in i ett apatiskt tillstånd som jag inte lämnade förrän jag landade på Stansted. Där sov jag. På ett kallt stengolv. Vaknade, åt sju Bragokex till frukost(medtagna för ändåmålet), kräktes nästan och svettades obefogat mycket om pannan, sedan genomled jag fyra långa köer: incheckning, stort baggage, tull, boarding. När vi äntligen lyfte önskade jag nästan att vi skulle störta, så att jag äntligen skulle få vila.
Innan piloten påbörjade landningen tog jag avsked av solen: "adjö min vän! Vi ses till jul." Den blinkade till svars med sitt stora öga. Sedan gled vi sakta ned genom fyra tjocka lager av moln innan vi landade i ett grått och regnigt Shannon.
Det regnade hela bussresan in till Limerick. Taxin körde genom stora pölar på vägen ut till mitt hus. En färd som var betydligt mer oroande än flygresan då framrutan ständigt immade igen och den tjocke chauffören torkade av den med en trasa. Jag slängde in grejarna på rummet, som är fullständigt bedårande!(bilder kommer) Och skyndade mig ned mot universitetet. Det regnade förstås.
Jag var en förmiddag sen, men det gjorde inte så mycket. Eftermiddagen bestod av en lång, men fullständigt förvirrande, rundvandring av universitetet. Vi fick vet allt, men jag minns ingenting. Allt verkar så jäkla krångligt här. De är - som irländare alltid är - mycket hjälpsamma och trevliga, men varför har de gjort allting så förbannat svårt? Eller är det bara annorlunda? Nej, de är bättre i Sverige; rakare och enklare. Å andra sidan kan jag ju redan logga in på universitetets bibliotek, som ni ser, något som förmodligen tagit längre tid i Umeå. Tror inte jag kan göra det än. Och jag har fått ett jättefint studentkort, med ett foto av mig där jag ser ut som en sympatisk yrkesmördare med sömnproblem. Allt känns ändå så invecklat; de svarar och förklarar allt, och gör det dessutom väldigt sakta med tydlig artikulation eftersom majoriteten av vi Erasmusstudenter(sammanlagt 150 kanske) är italienare, spanjorer, eller fransmän; men jag vet fortfarande inte var jag ska vara på måndag, eller när jag ska vara där. Det här med moduler verkar ju helt vansinnigt!
Övertydliga föreläsare är roligt, man känner sig som en idiot. Vid några tillfällen villa jag säga: "vi är utlänningar, inte dumma i huvudet", men ändrade mig snabbt när jag såg mig omkring och möttes av femtio italienare som såg ut som de just lärt sig hur man använder en penna.
Utbytesstudenter - vilka töntar! Eller hur, ni håller med mig? Det är synen man har av dem; bortkomna fån som tycker allt är kul, spännande, och annorlunda. "Jaja, jag följer gärna med och skyfflar dynga på en svensk bondgård, det har jag alltid drömt om!" De nickar och skrattar, och håller med, hela tiden. Nu är jag en av dom. Dessutom ser de alla likadana ut. Jag har försökt att kartlägga deras likheter: hemsk klädsmak - de anammar egna regler vad det gäller att kombinera kläder. Stora ryggsäckar - vad är grejen med italienare/fransmän/spanjorer och deras gigantiska och färggranna ryggsäckar? Klumpiga skor - kommer de direkt från en fjällvandring? Ovårdat hår - kan de inte se sig själva? Kan inte komma på mer nu. Jag vill inte bli som dom, men känner hur jag sakta men säkert sugs in i denna flummiga skara. Kraften är för stark.
Dessutom står de alltid i vägen.
De flesta kommer i grupper av tre, fyra, eller fem. Jag är ensam. Min förhoppning är att en ensam utbytesstudent lättare smälter in i det irländska samhället.
Många av dem har ingenstans att bo, har jag hört när jag smyger runt deras samlingar som en utstött. De bor på hotell i väntan på bättre. Jag skrattar tyst för mig själv. Ett elakt skratt; "ni må ha med er vänner hemifrån, men ni har ingenstans att bo! Skulle ha tänkt på det tidigare va!" Egentligen är jag bara avundsjuk på deras vänskap, och deras ryggsäckar.

Det finns mycket att säga om allting häromkring. Det är ju så annorlunda! Här säger man "thank you" istället för "tack", och pommes frites heter chips. Allvarligt talat, det kommer mer under hösten. Antar jag.

Det finns ingen micro på universitetet. Det frågade jag om.(TÖNT!) Hon bara skakade på huvudet, kanske nere på kostutbildingen men de används ju till utbildningen, sa hon. Konstigt. Vad ska jag då äta? De verkade fullkomligt främmande här att ta med sig mat. "Vadå, du menar att du lagar den själv?"

Jag blev mycket rörd när jag läste kommentarerna från förra inlägget. Tack! Tänk att man har en beundrare som inte ens är två veckor gammal. Här är bilder på en riktigt söt bebis. Jag ser att det är någon annan som gillar svartvita bilder.
Och Teglund, tänk att du fortfarande minns Lena Bylunds ord! Fantastiskt. Det gör jag med förstås. Det är ju en gyllene regel i svenskan. Börja aldrig en mening med och, samt men och som, om jag inte minns fel. Det där är inget jag kommer lära ut. Skit i det! Det finns betydligt viktigare misstag i det svenska språket att ta upp. Dessutom tror jag bara det där gäller facktexter; det var inget Strindberg, Söderberg, Dagerman och grabbarna brydde sig om. Jag börjar gladeligen mina meningar med och. OCH om fru Bylund har några problem med det, då får hon väl ge mig ett streck. Haha, minns du strecken? Vilken fantastisk bestraffningsmetod. Jag var dock en skötsam pojke, och kan bara minnas att jag fick två streck sammanlagt. Det var väl en daglig skörd för vissa andra, som Jörgen till exempel. Eller hur var det som?

En "dagens låt"-skiva låter som en bra idé. Hela grejen är förstås stulen från Sveriges störste(iallafall populäraste) bloggare Fredrik Virtanen. Dagens är nog Bloc Party - Like Eating Glass. Han lyssna igenom deras skiva ett par gånger på Skavsta. Mycket bra! Har ni inte upptäckt dem redan så rekommenderar jag att ni laddar ner skivan Silent Alarm. Den är väl två år gammal eller nåt sånt. Det här är verkligen inte rätt blogg för den som letar ny musik känner jag. Ska bli bättre på det.

Fredag. Jag ska storhandla på Tesco. Finns ett som är öppet dygnet runt ganska nära där jag bor. Det känns tryggt. Gillar tanken att folk handlar fyra på natten. Det gör mig lugn. Om jag ligger sömnlös av saknad någon natt, kan jag alltid gå på Tesco - där är man aldrig ensam. Där blir man alltid insläppt.
Måste köpa täcke och filt, "it's so cold in this house"(se dagens låt, eller rättare sagt: lyssna.) Det kostar pengar att få värme i huset, och så länge vi kan hålla oss undan från att ringa värmemannen, är det bra. Säger min arbetslösa huskamrat. "But I'm cold now!" Ville jag gnälla, men nickade bara och tog på mig en tröja till - som var hennes råd.

Nu måste jag luska lite. Luska ut var jag ska vara på måndag. Svaren är svåra att hitta är i Limerick, men frågarna finns överallt.
Jag klagar inte, det är ganska bra ändå.

Ha en bra kväll!

Mikael.