Utvärdering

Har nu varit här i Limerick i drygt en vecka, och jag tycker det är hög tid för en liten utvärdering. En seriös utvärdering.

Alla mina fyra kurser verkar intressanta och värda att läsa. Måhända att lingvistikkursen innebär en del upprepning, men då läraren verkar vara en riktig filur tänker jag gladeligen ta den ändå. Han är en riktig pajas, inne på sitt sista år innan pensionen. Kanske därför han är så frisläppt. Jag har aldrig stött på en föreläsare som är så glad, speciellt efter trettio år med samma ämne. Han kan spåna iväg från fokus något fruktansvärt, vilket är mycket underhållande. Han ser ut som Mr. Bean, går som Basil Fawlty, och pratar som Conan O'Brien på speed.
American Literature verkar också lovande. Det blir lite Poe, mycket Henry James, en del Nathaniel Hawthorne, blandad poesi, Toni Morrison, och förstås, förstås, den ofrånkomliga In Country. Det kommer kännas som jag skrivit den boken själv efter den här terminen.
Education in Society in Ireland kommer nog vara den kurs som vållar mig mest problem. De utgår nämligen ifrån, högst förståerligt, att man kan en hel del om irländska historia och politik. Vilket innebär lite extra studier för Mikael. Något jag inte suckar över, ty jag finner den moderna irländska historien ganska intressant. Det är så mycket blod, hat, kärlek, intriger, rivalitet, fattigdom, potatisbrist, och annan sidvändande spänning inblandad.
Classroom management-kursen har jag inte några speciella åsikter om än. Har andra föreläsningen i eftermiddag. Nej! Den är på måndag, förlåt. Har faktiskt tre föreläsningar idag. Tre! Men de är bara på en timma styck, vilket både är skönt och lite irriterande. För när man kommit in i ett ämne kan man lika gärna stanna i det i två timmar. Annars blir allt så sönderryckt.

Vad det gäller utomakademiska aktiviteter kan jag inte säga mycket än. I onsdags var det öppet hus i den stora sportarenan. Alla "clubs and societies" stod och lockade medlemmar. Detta är ett lyckat fenomen som helt klart borde införas i Umeå. För tre ynka Euro kan man gå med i en sportklubb eller någon förening baserad på allt från socialism till komik. Allt möjligt. Perfekt för nya studenter. Praktiskt taget betalar man för kompisar.
Jag gick med i två stycken(skratta inte): Amerikansk fotboll och softball. Jojo! På måndag börjar min fotbollskarriär. Det kan också vara det sista jag gör. Men vad fan! Har alltid vela provat på det där, nu har jag min chans. Åker till Irland och spelar amerikansk fotboll, nog är det lik bakvänt, men Hurlingsällskapet var ju inte där! De verkar vara mer interna. Blev nästan inlurad i "The Debate Society" också. Kanske hade varit något bra egentligen, men jag blev feg och backade ur. En huskamrat tyckte jag skulle gå med i pilbågsklubben, men jag tyckte det var lite nördigt. Hon kanske tycket jag såg ut som en pilbågskille. Är en jäkel på pilbåge faktiskt, men det håller jag för mig själv. Och vad är det för mening att gå med i något man redan behärskar. Man måste prova något nytt. Något nytt!
Kön till "The soccer club" var milslång. En massa fransmän, tyskar, italienare, och spanjorer. Töntar. Gud så Svensson att spela fotboll. Åk hem med er! "Jag ska spela fotboll för det har jag gjort sedan jag var tre...blablabla, I liebe dich, Zidane und Ballack ist meine heroes, si si, merci..."

Mitt hus är kallt, men trevligt. Igår satt jag och en av tjejerna och plågade oss igenom en såpa. Det är nästan det enda som visas på irländsk teve. Vi klagade och sa att vi borde skaffa några DVD-filmer. Det måste trummisen ha hört för plötsligt kom han utrusande med en bunt. Föreställ er min glädje, när jag ser vad som ligger överst på högen: The Last Waltz. Så lätt fick han en plats i mitt hjärta. Nu kan jag veva Neil Youngs kokainvackra "Helpless" om och om igen, tills jag fryser ihjäl. Ty det är mycket kallt nu. Ibland kan man vakna mitt i natten i tron att man förlorat en arm, för man känner den inte längre, då man upptäcker att den bara hamnat ovan täcket. River Shannons fukt och kyla(läs Angela's Ashes) börjar sprida sitt höstskynke över staden nu. Och tar med sig hosta, feber och allmän bräcklighet. Man vaknar på morgonen med känslan av att något kallt, taggigt, och elakt sovit i ens hals. Händerna blir inte varma förrän middagstid. Och låren, hela tiden fryser jag om låren. Konstigt.

Det går inte att bo på Irland längre än en månad utan att börja gilla U2. Det går inte. Man blir sakta hjärntvättad. Lätt var femte låt på radion är u2. Tror det är en regel de har. Hur mycket jag än försökte stå emot är jag numer ett stort fan. Lyssnar dagligen på liveskivan från Slane Castle. Amazing. Så mycket patriotisk sentimentalism(ett ord? borde vara det.). Så dagens låt är utan tvekan "Stuck In A Moment You Can't Get Out Of". Men bäst på den liveskivan är nog ändå deras första singel, "Out Of Control", då han talar om hur bandets föräldrar lånade dem 500 pund var för att kunna åka till London och spela in. Jag ryser nästan varje gång, även fast jag egentligen inte riktigt vill gilla Bono. Han är bara för mycket.

Okej, utvärderingen ska vara relativt positiv. Relativ till allt annat. Hoppas den inte uppfattas som något annat. Nu ska jag sitta på händerna tills nästa föreläsning, så jag kan skriva. Och ändå lyser solen.

Mikael.