Som en orkan

Once I thought I saw you, in a crowded hazy bar,

dancing on the light from star to star.

Far across the moonbeam, I know that's who you are.

I saw your brown eyes turning once to fire.

Sköna söndag.

Jag älskar det här rummet - den här stunden.
Kan inte skriva just nu; min hjärna och hjärta är i fullständig harmoni. Allt står still, men är helt underbart.

Kort och gott.

Haft några bra dagar med Johan och Per. De är nu på väg till Birmingham för att se Tenacious D. Jag ska snart iväg på min sista föreläsning. Ikväll flyger jag till London, sover som en hemlös knarkare på en flygplatsstol, och flyger vidare imorgon till först Arlanda, sedan Umeå. Om det ändå fanns en sån där transporteringsmaskin man kunde kliva in i. Och Ryanair godtar bara femton kilo bagage. Det här kan bli dyrt för Mikael. Även fast Johan och Per var snälla nog att ta ett par böcker. Mycket snälla.
Om tre veckor återvänder jag och gör mina tentor. Då kommer allt jag lärt mig under hösten var glömt och försvunnet. Det kan bli katastrof. Men ingen mening att få ångest över det än. Det tar vi efter nyår.
Måste gå. Skriver mer, och bättre, en annan dag då det inte regnar och mina skor inte är blöta. Kanske på vår egen dator, i vårt eget rum.
Ah...hem till Sverige där bussarna inte stinker piss och pommes frites. Där varmvatten och kallvatten kommer från samma kran. Där inte alla tjejer bär rosa, bara några.

A-Laget

När vi vaknade igår drack vi kamomillte och tittade på The A-Team. Minns ni det? Jag minns det. Eller jag minns att alla andra talade om det, utom jag, för vi fick inte kabel-TV förrän 1997(fick inte rinnande vatten förrän 1994). Eller nåt. Jag talade om MacGyver istället. Han är coolare än alla i the A-team tillsammans. Han är kanske coolast i världen. 19:10 på onsdagkvällar gick det. Såg man inte det var man en förlorare på skolan dagen efter. MacGyver var allt.

Christer Fuglesang var länge Sveriges största förlorare. Han var patetisk, ett skämt. Se bara Percy Tårar. Nu skakas samhället i sina grunder. Fuglesang i rymden!? Känns på något sätt som en paradox. Att han misslyckats var ju en tröst för alla andra människor som gick och väntade på något de aldrig skulle få.

Jag är en förlorare idag. För jag har en alldeles för varm tröja på mig. Jag svettas. Kanske har jag feber. Kanske något allvarligare.

Jag ska börja ta med mig kameran överallt. Det ska bli ett av mina nyårslöften. Det och "inga fler avsked". Idag när jag gick tillbaka till skolan, efter min sjunhundrande fiskpinnslunch, var det sol och regn samtidigt. Ett vanligt fenomen här. På himlen visade de sig två tydliga, och hela, regnbågar. Två stycken! Det var galet. Och ingen kamera hade jag. En annan gång såg jag ett par tomtebyxor i en vattenpöl överkörda av flera bilar. Då önskade jag också att jag hade kameran, för det var så vackert och tragiskt.

2007 ska också bli året då jag driver en fotodagbok: ett foto om dagen på allt och ingenting, men ingen får kolla in i kameran. Det känns som en rolig idé, och absolut inte ny. Men ny i mitt liv, och det är allt som räknats.

Mitt högra öra är jättevarmt.

Nyss hade jag mitt sista seminarium med de pubertala slöjdlärarna. Jag gillar dem. Gillar människor som hellre får sina klasskamrater att skratta, än de får högt betyg. Idag lät lärarinnan oss gå efter en kvart så vi skulle ha tid med vår uppsats. Det blev ett antiklimax. Vi var ju bänkade för ännu en farsartad lektion. En av killarna utbrast: "and I got car parking for this!". Det var kul. Då.

Pianisten i Mattias Alkberg BD heter Anders Teglund. Ett mytomspunnet och unikt efternamn. Kan det månne vara en släkting till Stålmannen på Hällgumsgatan?

Det är hål i mina skor. Mina fötter har inte varit varma och torra på samma gång sedan slutet av oktober. Kanske därför mitt öra är så hett.

En gång när jag var liten frågade jag min far vad man skulle göra för att bli som MacGyver. Han tittade ned på mig och sa: "Du behöver bara göra dina läxor och vara duktig i skolan." Vad nöjd han måste ha varit med det svaret. "Hmh." Sa jag och gick fundersam in på mitt rum. Jag var duktig i skolan. Till och med högstadiet iallafall. Då insåg jag att jag aldrig skulle bli någon MacGyver, och gav upp och blev lärare istället.

Minns du det farsan? Jag minns det som igår. Du satt uppe vid ditt skrivbord, fast vänd mot andra hållet, mot datorn, och var ganska upptagen med något. Jag minns inte hur vi var klädda; men jag minns att du hade skägg, fast inte jag.

The music's fading out...

Måndag. Trött.
Min nästsista helg här på Irland(någonsin?)tillbringade jag där allt började. Lite kändes det som om jag kom hem. Gillar Cork. Cork är bra. Bättre än Limerick. Limerick är ju Irlands råtthål och kriminella fäste, medan Cork är en liten vänlig medelhavsmetropol, typ. Jag stod vi busstationen och blickade över River Lee på min gamla arbetsplats. Det regnade. Hade jag rökt, så hade jag fimpat cigaretten i backen, stampat på den och gått vidare. Istället grät jag en skvätt och ringde Brendan.
Så här nära var jag:

Blev sugen på att gå över och hälsa på grabbarna, men det hade blivit lite svårt att förklara varför jag var där.
Vi tog bussen hem till Brendan och åt middag och drack vin. Han spelade lite gitarr förstås:
Sedan blev han imponerad över att man kunde ta svartvita bilder, och ville byta min kamera mot sin skinnjacka som han fått från en flicka i Frankrike. Jag sa nej. Då drack vi öl istället. Vi gick på tre pubar och morgonen efter var det väldigt jobbigt. Och det är fortfarande jobbigt och jag orkar inte skriva något mer.

Det är sista veckan, och de sista studiekrafterna måste plockas fram, hur välgömda de än må vara. På onsdag kommer Johan och Per och det blir kul, väldigt kul. Jag åker snart hem, snart stänger affären, och man skulle kunna säga som Tom Waits:
Now it's closing time, the music's fading out
Last call for drinks, I'll have another stout.

Här vandrar denna vän ut ur mitt liv. Det var trevligt att råkas!

En bättre version av den engelska Tomten

The Gnome

The cold of the midwinter-night is hard

The stars sparkle and shine with light

everyone is sleeping in the lonely yard

deeply during the cold mid-night

the moon treds its path so silently

snow shines white on sprouce and tree

snow shining white on a lake

only the Gnome is awake

Standing all grey at the farm-yard-door

the grey against the snowy white

gazing as so many times before

towards the moon's cold light

watching the woods, trees so tall

'cirkling the homestead beneath a sombre wall

musing on things he cannot see

about some unknown mystery

The cold of the midwinter-night is hard

the stars sparkle and shine with light

everyone is sleeping in the lonely yard

soundly until the morning's bright

the moon steps oh so silently

snow shines white on sprouce and

snow shining bright on a lake

only the Gnome is awake

Jesper, Elisabet, David -06

Vilket sammantraffande!

Star pa stationen och vantar pa bussen till Cork. Kollar min man mail och fann detta mail:

"Vi (jag daid elisabeth) framforde "Tomten", Gabvriella laste den svenska, vi ahde over tva flaskor rodvin kvallen innan skrivit en engelsk oversattning. Denna skall jag bifoga, kanske du vill publicera den pa din eminenta Blogg? Sa kan ajg hanvisa till dig, sa far du fler besokare och ditt lvi blir mycket battre, din mediakata patetiska slitna rostiga javla polska barplockarskotte!

Tja. Without further ado, tomten! (den svenska versionen antar jag finns forevigt etsad i ditt hjarta som den kanske finaste poesi nansin skriven, annars finns den pa gooooogle saklart. Ah, att lasa tomten i Manchester, NORRLAND! I MISS YOU;

"Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken."

"The cold of the midwinter-night is hard The stars sparkle and shine with light everyone is sleeping in the lonely yard deeply during the cold mid-night the moon treds its path so silently snow shines white on sprouce and tree snow shining white on a lake only the Gnome is awake Standing all grey at the farm-yard-door the grey against the snowy white gazing as so many times before towards the moon's cold light watching the woods, trees so tall 'cirkling the homestead beneath a sombre wall musing on things he cannot see about some unknown mystery The cold of the midwinter-night is hard the stars sparkle and shine with light everyone is sleeping in the lonely yard soundly until the morning's bright the moon stes oh so silently snow shines white on spounce and tree snwo shining bright on a lake only the gnome is awake."

Jesper, Elisabet, David -06 Peace."

Stort! Och detta samma dag som det ar julfest och middag i Umea, och jag hade, om jag inte varit har, last just denna dikt. Jag hoppas nagon annan gor det. Eller att ni laser oversattningen ovan.

Är på det humöret idag(eller så är jag bara hungrig).

America why are your libraries full of tears?

America when will you send your eggs to India?

I'm sick of your insane demands.

When can I go into the supermarket and buy what I need with my good looks?

America after all it is you and I who are perfect not the next world.

Vad härligt!

Få saker gör en så lycklig som en riktigt bra spelning.
Igår lockade Kathryn med mig och Aoife ner på staden för att se Josh Ritter. Jag hade endast lyssnat igenom hans senaste skiva en gång, det var allt jag hade hört. Verkade positivt, men jag hade inga förväntningar. Kanske därför det blev så piskande bra.
Jag hade gåshud genom det tre första låtarna. Trots att hans låtar är ganska melankoliska och lugna på skivan, vevande han nu på hänsynslöst live. Och ständigt med ett pojkaktigt leende på läpparna; som om han inte riktigt fattade själv hur bra han var. Jag kom på mig själv att skratta där jag stod, inte för att det var roligt, enbart för att det var så klockrent och vackert.
Han var det gladaste jag någonsin sett på en scen - gladare än Slagsmålsklubben, gladare än Springsteen, och gladare än den där pajasen Håkan Hellström. Och hela tiden så öppen och ödmjuk. Trevliga små mellansnack om allt och ingenting; saker som inte hade något med låtarna eller honom att göra, som pudding och Shetlandsponnys.
Ritter är en singer/songwriter från Idaho med förkärlek till Irland. Han var väldigt tacksam för allt stöd från Limerick, trots att de hade blivit attackerad med ägg tidigare under dagen. But that's goes with the territory. Och Limerick älskade honom. Han blev inropad ett antal gånger. Tillslut fick även hans basist köra en egen låt helt solo. Denne såg förövrigt exakt ut som Borat, medan Josh själv ser ut som en rockigare version av Björn Lind.
Dagens låt är Good Man. Men det kunde lika gärna vara den episka Thin Blue Flame, eller feel good-dängan Wolves. Den som inte sjunger med och dansar till den har ingen glädje i kroppen.
Attans vad kul det är att gå på konsert! Syster ska se Red Hot Chili Peppers i Stockholm till helgen. Det blir nog riktigt bra, önskar att jag vore där. Jag spelade själv luftgitarr i köket tidigare idag, till Snow(Hey Oh).

Lugnets land

Hade fått ett mail från Tadhg.O hIfearnain idag. Vem är det nu som har fyllemailat? Tänkte jag. Det visade sig vara en man(kvinna?)från den Gaeliska instutionen. Mitt stora projekt om det irländska språket kommer bli mäktigt. Har inte skrivit något än. Men med de två kontrasterande intervjuerna jag kommer ha som råmaterial, kan jag inte misslyckas.
Pulitzerpriset 2007 för journalistik är inte alls omöjligt.
Igår träffade jag den leprechaunliknande Paschal i hans grotta till kontor. Det låg längst upp på universitet med utsikt över River Shannon. När jag knackade på och steg in gömde han snabbt sitt guld och gnuggade händerna med ett otäckt leende. Han bad mig sätta mig ner och bjöd mig på julgodis från Polen som han fått från en kollega från samma land. De var äckliga. Jag sa att det var goda, intressant smak. Hans rum var i en kolossal röra. Överallt låg böcker, stenciler, OH-blad, papper, pennor, bronsfigurer, tidningar, benknotor, kartor, etc. Det var en symbol för hans eget sinne. En man med så mycket kunskap, och så många åsikter att bilda, har inte tid att hålla ordning bland all information.
Alex skulle spela in intervjun på sin dator, men hennes buss var sen, vilket tvingade mig till några minuters kallprat med Paschal. Han sa att detta var hans sista år på universitetet, det var inte roligt längre. Känns konstigt att veta att min föreläsare är uttråkad när han undervisar oss. Det är förstås de flesta, men jag lever hellre i tron att de inte är det. Jag undrade vad han skulle göra sen, när han blev pensionär. "Kom ska jag visa dig," sa han. Den lille irländaren böjde sig ner och kröp under sitt stora skrivbord. "Kom!" Sa han till mig igen, "var inte rädd." Efter en stunds tvekan följde jag efter honom. Han puttade bryskt undan en hög med läroplaner. Där bakom visade sig en liten dörr. Paschal fiskade upp en nyckel som han hade hängande runt halsen. Med den låste han upp dörren, och med ett leende försvann han in i mörkret.
Nu är jag på en lyckligare plats.

The Band - Acadian Driftwood. Dagens låt. Här spelas bara bra musik. Ikväll ska vi träffas vid dammen och skjuta armborst på Basshunter och Da Buzz.
Hoppas ni mår lika bra som jag.

Som Kramfors, fast med tunnelbana.

Okej, London. London. Londonlondonlondon. Stor stad. Människor överallt. Och svenskar! Hörde fler svenska stämmor än vad jag gjort sedan jag lämnade landet. De kryllade av dem i the underground. Jag blev lite irriterad förstås. Lite hatisk. Vilken kliché, tänkte jag, att åka till London och utvecklas, tro att man ser världen, för att kunna komma hem och förkasta allt för att vara litet, töntigt och ”inte som i London.” Jag menar, det är ju inte därför jag är här, eller?
Dessutom blir man ju alltid så sur när man hör sitt eget språk talas i främmande länder. Man vill ju vara ensam och unik. Men då är nog inte London rätt ställe att åka till.
Men det var en bra helg, det var det. Lite surrealistiskt att träffa Gareth och Rahul igen. Som att kliva två år tillbaka i tiden. Konstigt hur lite som förändras. Vi var exakt samma människor nu som då. Vi talade mest gamla minnen, som det lätt blir när man har en fet sak gemensamt, och som man inte delar med någon annan man vanligtvis träffar. Och roliga saker återupplever man ju gärna igen. Inte för ofta kanske, då tar man nog bort glädjen tillslut. Men med två års mellanrum är det ingen risk. YMCA Camp Pepin var som en väldigt god vän som vill alla känner på sitt eget sätt. En vän som inte längre är med oss. Att kolla på foton efter några öl blev nästan lite väl känslosamt.
Trevliga killar det där, och jag hoppas vi kan styra upp ett möte till om ett par år. Det vore en mäktig tradition.
Ray bor väldigt flott mitt inne i London, eller nästan; den första underground-stationen utanför Zon 1, i St. Johns Wood. Ett stenkast från Paul McCartney’s hus. Eller det hus han slåss för, mot sin före detta fru. Rays familj bor i en lägenhet dock, en ”flat”, med Ganesha sittandes på en byrå i hallen. Rays pappa äger två affärer som säljer dörrhandtag och vattenkranar och sånt. Det verkar flyta på ganska bra.
Jaja, vi såg Big Ben och Buckingham Palace och det där. Dessutom vandrade jag över Abbey Road-övergångsstället och poserade med Sherlock Holmes-hatt och pipa bredvid en utklädd poliskonstapel som krävde att jag bad om ursäkt för Sven-Göran Eriksson. Det var cool, men det var inte därför jag var där. Det var för att träffa grabbarna. Jag har skrivit lite om det i inlägget under. Det är främst riktat till dem, men det blev inte alltför internt dock, om någon är intresserad. Efter ett halvår på Irland borde jag ändå kunna prestera ett inlägg på engelska. Irländska vore ännu coolare förstås, men det är en bit dit. ”Bruscar” betyder skräp iallafall.

London är faktiskt inte min stad. Har varit i vissa stora städer som jag känt att ja, detta kan mycket väl vara min stad. Men inte London. London är bara…London. En stor elefant som bara de välklädda får klappa. Dessutom är den engelsk och kall.

A wee Camp Pepin reunion

First and foremost, I would like to thank God and my parents – nah just kidding, felt like I was writing an Oscar speech. Seriously though, I would like to thank you both for making the weekend possible. We should be proud over ourselves; being able to do this after not seeing each other for over two years. Too bad Colin couldn’t make it; really, we did miss that big grumpy old Scotsman. And it would have been great to finally sort out that little baseball dilemma.
But we had a great time anyway. Felt a bit weird at first, seeing good old Gaz and Ray again. However, it took like five seconds and we were the same wee gang that split up at JFK airport two years ago. A bit older now of course, a bit wiser, and a bit better looking. The main things never change though.
We shared quite a few camp memories and caught up on our current lives. Gaz is holding down a full-time job with his own desk and everything in city centre London, and Ray is keeping his eyes and ears open. You never know, he could be in Bahrain tomorrow. And myself shaving my own head in a bathroom in Limerick and trying to find out the meaning of Ezra Pounds’ poems.
Saturday night was absolute class. Ray, your parents’ food was brilliant, and we were treated like kings. The walk among London’s highlights was magnificent, although it kind of felt like the guides could have done their homework better. Beer, always nice, but the last stop of the night was probably the best one. Can’t remember the name of that water pipe-thing, but it is something I definitely have to try again. Mainly because of the great atmosphere it seemed to give the place.

Okay, here are a few pictures:

Dinner at Ray’s flat. I’m trying to show his father how to work the camera, something he obviously figured out on his own, and I’m ending up with my hand in the air looking like a complete eejit.
Zoom in on the delicious food. Hadn’t had a meal like that in a long time. The grub I’m making here in Limerick would probably be turned down by hungry dogs. Looking at that stuff now is making my mouth all watery.

Rahul, Benjamin, and Gareth.

Like Times Square, but smaller, and without half-naked Americans posing for nickels and dimes.

Here we had just found our way out of the market in Camden. Which was huge and yet slightly claustrophobic. Still haven’t recovered from the rush in the streets of London. It will take me a couple of days to get back to the Irish tempo.

Cheers guys!

So next time you’ll come to Sweden right? Mos def. The High Coast is the place to be in the summer. Believe you me! Just realised Colin won’t be able to make it that time either since he’s going back to Pepin. We’ll just have to find a replacement. Achilles maybe, he might actually already be up there hiding in the woods, you never know.
Take care guys! Great meeting you!

Nu är det inte lika roligt längre

Förlåt för att jag fortsätter tjata. Jag kan verkligen inte slita mig från den här sidan. Jag har faktiskt andra saker att göra, även fast det är svårt att tro.
Först var det roligt för att det handlade om någon annan, nu är det ännu roligare/otäckare för det handlar om mig.
Den här listan handlar verkligen om mig! Och jag önskade bara att jag hade skrivit den själv. Vissa grejer är så hemskt mycket jag att jag börjar tro att jag verkligen har en dubbelgångare. Kanske han som var på The Magic Numbers!?

Mikaels klyschor:

- odla skäggväxt lite innan man har nog med behåring bara för att man är så sugen.
- hävda att landslagets bästa spelare är Tobias Linderoth.
- bo utomlands.
- tycka att det är svårt att vara man.
- prata varmt om ens mor och farföräldrar enbart för att verka mogen och emotionell(allvarligt talat, JAG tycker faktiskt om mina mor- och farföräldrar).
- prata nostalgi trots att man inte ens upplevt grungen på riktigt(Neil Young!).
- älska The Office.
- säga sig följa Luleå hockey fast man inte varit på en hemmamatch sen 1997(Aldrig varit på en hemmamatch).
- ha en anteckningsbok.
- tycka att seinfeld är roligt, fast inte när Kramer kommer in genom dörren och alla applåderar.(Exakt så!).
- citera Focault fast måste kolla stavningen på google först.
- vara drogliberal men ändå jätterädd för haschpsykos eller annat trubbel som kvarterspolisen varnade en för på låg- och mellanstadiet...

Hela listan finns här. Och ja, vissa grejer håller jag ärligt inte med om. Men skrämmande många.

Umeåtjejen

Glömde ju att önska er alla en trevlig helg.
Trevlig helg.
Och hittade den här skratta-högt-i-datasalen-länken, som jag bara måste dela med mig av. Feckin' hilarious. Det är roligt för att det är sant, och en gnutta elakt. Det blir ju så hemskt när någon kartlägger det så mitt i prick:
Umeåtjejen.
Klicka på "highlights" och läs fler underfundiga Umeåiakttagelser. Jag vet inte vem som ligger bakom denna sida, eller var han funnit sin talang.

Vi är alla kopior. Det finns inga original, ty originalitet är blott ett desperat försök att vara annorlunda, och blir därför patetiskt, och en kopia. Vi kan bara vara oss själva, hur less vi än blir på det. Livet är en H&M-skjorta(jag har flera). Det finns inget nytt under solen. Olof Palme lever men Elvis är död.