Vad härligt!

Få saker gör en så lycklig som en riktigt bra spelning.
Igår lockade Kathryn med mig och Aoife ner på staden för att se Josh Ritter. Jag hade endast lyssnat igenom hans senaste skiva en gång, det var allt jag hade hört. Verkade positivt, men jag hade inga förväntningar. Kanske därför det blev så piskande bra.
Jag hade gåshud genom det tre första låtarna. Trots att hans låtar är ganska melankoliska och lugna på skivan, vevande han nu på hänsynslöst live. Och ständigt med ett pojkaktigt leende på läpparna; som om han inte riktigt fattade själv hur bra han var. Jag kom på mig själv att skratta där jag stod, inte för att det var roligt, enbart för att det var så klockrent och vackert.
Han var det gladaste jag någonsin sett på en scen - gladare än Slagsmålsklubben, gladare än Springsteen, och gladare än den där pajasen Håkan Hellström. Och hela tiden så öppen och ödmjuk. Trevliga små mellansnack om allt och ingenting; saker som inte hade något med låtarna eller honom att göra, som pudding och Shetlandsponnys.
Ritter är en singer/songwriter från Idaho med förkärlek till Irland. Han var väldigt tacksam för allt stöd från Limerick, trots att de hade blivit attackerad med ägg tidigare under dagen. But that's goes with the territory. Och Limerick älskade honom. Han blev inropad ett antal gånger. Tillslut fick även hans basist köra en egen låt helt solo. Denne såg förövrigt exakt ut som Borat, medan Josh själv ser ut som en rockigare version av Björn Lind.
Dagens låt är Good Man. Men det kunde lika gärna vara den episka Thin Blue Flame, eller feel good-dängan Wolves. Den som inte sjunger med och dansar till den har ingen glädje i kroppen.
Attans vad kul det är att gå på konsert! Syster ska se Red Hot Chili Peppers i Stockholm till helgen. Det blir nog riktigt bra, önskar att jag vore där. Jag spelade själv luftgitarr i köket tidigare idag, till Snow(Hey Oh).