A-Laget

När vi vaknade igår drack vi kamomillte och tittade på The A-Team. Minns ni det? Jag minns det. Eller jag minns att alla andra talade om det, utom jag, för vi fick inte kabel-TV förrän 1997(fick inte rinnande vatten förrän 1994). Eller nåt. Jag talade om MacGyver istället. Han är coolare än alla i the A-team tillsammans. Han är kanske coolast i världen. 19:10 på onsdagkvällar gick det. Såg man inte det var man en förlorare på skolan dagen efter. MacGyver var allt.

Christer Fuglesang var länge Sveriges största förlorare. Han var patetisk, ett skämt. Se bara Percy Tårar. Nu skakas samhället i sina grunder. Fuglesang i rymden!? Känns på något sätt som en paradox. Att han misslyckats var ju en tröst för alla andra människor som gick och väntade på något de aldrig skulle få.

Jag är en förlorare idag. För jag har en alldeles för varm tröja på mig. Jag svettas. Kanske har jag feber. Kanske något allvarligare.

Jag ska börja ta med mig kameran överallt. Det ska bli ett av mina nyårslöften. Det och "inga fler avsked". Idag när jag gick tillbaka till skolan, efter min sjunhundrande fiskpinnslunch, var det sol och regn samtidigt. Ett vanligt fenomen här. På himlen visade de sig två tydliga, och hela, regnbågar. Två stycken! Det var galet. Och ingen kamera hade jag. En annan gång såg jag ett par tomtebyxor i en vattenpöl överkörda av flera bilar. Då önskade jag också att jag hade kameran, för det var så vackert och tragiskt.

2007 ska också bli året då jag driver en fotodagbok: ett foto om dagen på allt och ingenting, men ingen får kolla in i kameran. Det känns som en rolig idé, och absolut inte ny. Men ny i mitt liv, och det är allt som räknats.

Mitt högra öra är jättevarmt.

Nyss hade jag mitt sista seminarium med de pubertala slöjdlärarna. Jag gillar dem. Gillar människor som hellre får sina klasskamrater att skratta, än de får högt betyg. Idag lät lärarinnan oss gå efter en kvart så vi skulle ha tid med vår uppsats. Det blev ett antiklimax. Vi var ju bänkade för ännu en farsartad lektion. En av killarna utbrast: "and I got car parking for this!". Det var kul. Då.

Pianisten i Mattias Alkberg BD heter Anders Teglund. Ett mytomspunnet och unikt efternamn. Kan det månne vara en släkting till Stålmannen på Hällgumsgatan?

Det är hål i mina skor. Mina fötter har inte varit varma och torra på samma gång sedan slutet av oktober. Kanske därför mitt öra är så hett.

En gång när jag var liten frågade jag min far vad man skulle göra för att bli som MacGyver. Han tittade ned på mig och sa: "Du behöver bara göra dina läxor och vara duktig i skolan." Vad nöjd han måste ha varit med det svaret. "Hmh." Sa jag och gick fundersam in på mitt rum. Jag var duktig i skolan. Till och med högstadiet iallafall. Då insåg jag att jag aldrig skulle bli någon MacGyver, och gav upp och blev lärare istället.

Minns du det farsan? Jag minns det som igår. Du satt uppe vid ditt skrivbord, fast vänd mot andra hållet, mot datorn, och var ganska upptagen med något. Jag minns inte hur vi var klädda; men jag minns att du hade skägg, fast inte jag.