Som Kramfors, fast med tunnelbana.

Okej, London. London. Londonlondonlondon. Stor stad. Människor överallt. Och svenskar! Hörde fler svenska stämmor än vad jag gjort sedan jag lämnade landet. De kryllade av dem i the underground. Jag blev lite irriterad förstås. Lite hatisk. Vilken kliché, tänkte jag, att åka till London och utvecklas, tro att man ser världen, för att kunna komma hem och förkasta allt för att vara litet, töntigt och ”inte som i London.” Jag menar, det är ju inte därför jag är här, eller?
Dessutom blir man ju alltid så sur när man hör sitt eget språk talas i främmande länder. Man vill ju vara ensam och unik. Men då är nog inte London rätt ställe att åka till.
Men det var en bra helg, det var det. Lite surrealistiskt att träffa Gareth och Rahul igen. Som att kliva två år tillbaka i tiden. Konstigt hur lite som förändras. Vi var exakt samma människor nu som då. Vi talade mest gamla minnen, som det lätt blir när man har en fet sak gemensamt, och som man inte delar med någon annan man vanligtvis träffar. Och roliga saker återupplever man ju gärna igen. Inte för ofta kanske, då tar man nog bort glädjen tillslut. Men med två års mellanrum är det ingen risk. YMCA Camp Pepin var som en väldigt god vän som vill alla känner på sitt eget sätt. En vän som inte längre är med oss. Att kolla på foton efter några öl blev nästan lite väl känslosamt.
Trevliga killar det där, och jag hoppas vi kan styra upp ett möte till om ett par år. Det vore en mäktig tradition.
Ray bor väldigt flott mitt inne i London, eller nästan; den första underground-stationen utanför Zon 1, i St. Johns Wood. Ett stenkast från Paul McCartney’s hus. Eller det hus han slåss för, mot sin före detta fru. Rays familj bor i en lägenhet dock, en ”flat”, med Ganesha sittandes på en byrå i hallen. Rays pappa äger två affärer som säljer dörrhandtag och vattenkranar och sånt. Det verkar flyta på ganska bra.
Jaja, vi såg Big Ben och Buckingham Palace och det där. Dessutom vandrade jag över Abbey Road-övergångsstället och poserade med Sherlock Holmes-hatt och pipa bredvid en utklädd poliskonstapel som krävde att jag bad om ursäkt för Sven-Göran Eriksson. Det var cool, men det var inte därför jag var där. Det var för att träffa grabbarna. Jag har skrivit lite om det i inlägget under. Det är främst riktat till dem, men det blev inte alltför internt dock, om någon är intresserad. Efter ett halvår på Irland borde jag ändå kunna prestera ett inlägg på engelska. Irländska vore ännu coolare förstås, men det är en bit dit. ”Bruscar” betyder skräp iallafall.

London är faktiskt inte min stad. Har varit i vissa stora städer som jag känt att ja, detta kan mycket väl vara min stad. Men inte London. London är bara…London. En stor elefant som bara de välklädda får klappa. Dessutom är den engelsk och kall.