Tillbaka i verkligheten

Jag gjorde mitt sista arbetspass på Apple i lördags. Precis när jag hunnit vänja kroppen vid skiftarbetet så var det dags att åka hem. Tillbaka till skolbänken.
Var inte direkt ledsen över att behöva sluta, kan inte säga att jag kommer att sakna det, men det kändes ändå lite konstigt att ta bussen nerför Hollyhill en sista gång och veta att jag troligtvis aldrig kommer att sätta min fot där igen.

Solen sken min sista söndag i Cork. Vi spenderade dagen som så många söndagar tidigare strosande på stan. Åt lunch, satt i parken och drack kaffe, gick i affärer.

Packade ihop mina saker senare på kvällen, till ljudet av elgitarr. Brandon hade besök av en kille från hans nystartade band, och det jammades friskt i hans lilla rum. När väskan var packad var det dags att säga adjö till alla, taxin var beställd till kvart över fem morgonen efter, långt innan mina vänner i huset på Hollyhill View vaknat.
Vänner, ja, jag tycker att jag kan kalla dom för det. Även om det kanske inte är vänner för livet så har vi ändå hunnit dela mycket och under den här sommaren: toapapper, erfarenheter från långa arbetsdagar, kalla augustikvällar med en kopp te i handen, grillning i trädgården, lördagskvällar med lite för mycket rom i glaset, suckar vid åsynen av oredan i köket. Vi utbytte i alla fall mailadresser, vem vet kanske ses igen. Våra irländare Emer och Brandon är det ju inte helt omöjligt att jag stöter på om det blir någon resa till ön i höst.

Hade svårt att somna på kvällen, brukar alltid ha lite resfeber, och då värre än någonsin.Var helt säkert det stundande avskedet som oroade mest.
Nä, jag vet att det inte är för evigt som vi ska vara ifrån varann, och dessutom så hinner vi ju ses en gång innan Mikael börjar i Limerick, men när man har levt så tätt ihop som vi har gjort nu rätt så länge så känns det ganska läskigt att vara ensam.
Jag hade lovat mig själv att inte gråta när vi skiljdes den morgonen ute på flygplatsen, men klumpen i halsen växte hela vägen i kön fram till säkerhetskontrollen där vi måste ta farväl….
Jag höll inte löftet till mig själv (Varför är det alltid tjejerna som gråter?).

Fyra flygresor och tre bussturer senare så låste jag upp dörren till rummet på Stipendiegränd som jag lämnat en söndagsmorgon nästan tre månader tidigare. Kändes lite instängt, och de stackars blommor som jag lämnat åt sitt öde var som väntat helt uttorkade, men i övrigt var allt sig likt.Trött efter en lång dag så ställde jag bara in väskan, drog undan överkastet och somnade.

Vaknade när klockan ringde strax före sju och satte mig upp, Strindberg stirrade ner på mig från sin plats ovanför bokhyllan (Jodå Mikael, han finns kvar).
I min morrontrötta förvirring så kändes sommaren som en dröm. Hade jag verkligen varit på Irland? Jag var inte säker. En dusch och två kaffekoppar senare så var jag fortfarande inte helt övertygad om att allt inte bara var en lång dröm.

Är tillbaka i Umeå i alla fall, det vet jag med säkerhet att det är verkligt. Skolan, korridoren, ett Ålidhem fyllt av ivriga ”nollor” så här i början av terminen. Allt är mycket välbekant.

Är dock något som saknas, jag pratade med honom ikväll, han ringde från ett Internetcafé i Cork, på Irland.
En stad som efter sommaren också den känns ganska bekant .

Det kan alltså inte ha varit en dröm. Det var en fantastiskt bra sommar.

Ps.För er som önskar ett något mer dramatiskt och spännande inlägg missa inte den rafflande följetongen här under.Ds.

God natt

Ida

Dokusåpan "Parkeringen"

Bara en kort uppdatering från T4:s nya storsatsning(sänds på TV3 senare i höst).
Patrick har slängt in handduken, eller iallafall nyckeln. Chefen Pauls ständiga översitteri blir tillslut för mycket. Han har nu tagit en fiskebåt till Brasilien, i hopp om att lyckats med något ingen annan gjort tidigare: hitta Dr. Josef Mengele.(detta kommer senare filmatiseras med Göran Ragnerstam som Patrick, Stefan Sauk som Mengele, och en återupplivad Lakke Magnusson som en återupplivad Hitler. Kommer på biografer under sommaren 2007) I Patricks frånvaro anställs en obehaglig typ vid namn William. Han är 46 år och ser ut som en blandning mellan en charmlös Hugh Grant, och Patrick Bateman i American Psycho. Denne man delar ett hus med fem andra, har ingen flickvän, ingen humor, och inga intressen. Lägg på detta att han ständigt tuggar tuggummi, och vägrar ta av sig sin ljusbruna manchesterjacka. Kort sagt; en jobbig typ. Som ni förstår blir hans närvaro i parkeringen mycket påfrestande för de andra. Så till den milda grad att den unge småbarnspappan Jonathan sagt upp sig för att ta ett jobb som lagerarbetare på Argos(typ Clas Ohlsson). Något som i sin tur gjort den lättretade, överdrivet sexistiske, chefen Paul fullständigt vansinnig. Han har på två veckor förlorat tre anställda. Och en(Richard) är fortfarande på semester, helt ovetande om vad som försiggår hemmavid. Hans återkomst till parkeringen kommer att filmas och sändas på en irländsk version av "Dolda Kameran", med en nedknarkad och lönnfet Colin Farrell i rollen som Lennart Svan. När Richard kommer tillbaka och inser att sin vapendragare Patrick lämnat skutan för gått, kommer även han lämna ön, för att flytta till sin moders hemland Holland, där han odlar tulpaner på heltid.(Detta kommer sändas som en mysig halvtimmesserie på SVT inom kort, med Ernst Kirchsteiger som Richard och Mona Zelits som han feta översminkade mor. Inget är ännu klart, men man förhandlar med Johannes Brost i rollen som en påflugen granne.) Kvar på parkeringen är fortfarande Mikael - den ynklige svensken. Hans sorti blir minst sagt dramatisk. I ett försök att hindra fyllona från att pissa inne parkering, blir han påkörd av en stadsjeep. Fyllona, pissnödiga och förbannade, plockar upp hans medvetslösa kropp och dumpar den i floden. Där flyter han sakt ut mot havet, och vaknar fjorton dagar senare på en ö mitt i Atlanten. Där överlever han på klåda och sand, och räddas tillslut av Patrick; nu lyckligt gift med Dr. Mengeles änka.(Han har dödat sin idol efter denne vägrat backa in sin Hummer i parkeringrutan utanför sitt radhus i Rio de Janerio.) Med på båten är även Mengeles två Rottweilers: Woody och Allen,(Spelad av Torsten Flinck och Micke Persbrandt) som vägrar äta annat än människokött eller glass. Då Patrick har slut på glass, tvingas han offra sitt yngsta barn: "The little fella"(även han spelad av Lakke Magnusson). Denna starka scen resulterar sedermera i en Oscar för Ragnerstam, och en varmkorv Lakke.
Ja, och någonstans där är vi nu.

Flygplatser är inte gjorda för människor

Så åkte hon. Några timmar tidigare än tidigt en augustimorgon tog vi en taxi till Corks splitternya flygplats. Där släppte vi taget. Gick varsitt håll. Jag gick ut och såg soluppgången med en tår i ögat. Sedan åt jag Subway-frukost och drack Starbucks-kaffe. Onödigt, jag vet, men jag behövde det. Bussresan tillbaka till Cork var plågsam. Jag tröstköpte fyra CD-skivor och gick hem. Där jag mig i fosterställning på dubbelsängen och lyssnade på You're a Big Girl Now: "And I'm back in the rain, oh, oh, And you are on dry land." Jag stirrade rakt in i väggen; blicken fäst på en punkt - jag var rädd att jag skulle falla annars. Dylan fortsatte: "Time is a jet plane, it moves too fast. Oh, but what a shame if all we've shared can't last." Jag tänkte tillbaka på gårdagen, och resten av sommaren, när jag suttit i samma rum som nu, och allt var så tryggt och lätt. Allt var så roligt. Någon pratade, och någon lyssnade. Både skrattade. Nu var det bara jag, "I'm going out of my mind, oh, oh, With a pain that stops and starts, Like a corkscrew to my heart, Ever since we've been apart," och hon hade bara varit ifrån mig ett par timmar. Låten tog slut och kvar låg jag som en tröstlös liten patetisk trasa. En splittra av mitt forna jag. Om jag ändå hade käpt några glada skivor, tänkte jag, och bytte till Neil Youngs Tonight's The Night. Då ringde Paul. Han undrade om jag kunde komma ner och jobba. "Ja." Sa jag. "Ja, det kan jag. För Guds skulle ta mig härifrån!"

Patrick hade åkt hem, därför behövdes jag. Han hade jobbat ensam hela morgonen, och när Paul kom in och såg hur slarvigt bilarna stod, utan tanke på storlek eller hur länge de skulle stanna, gav han Patrick en riktigt utläxning. Paddy skyllde på att han varit ensam och det hade varit "up the walls"(ett av hans favorituttryck, betyder att det varit jävligt mycket.) hela morgonen. Det räckte inte som ursäkt för Paul, som kan ha sina dåliga dagar. Det hela slutade med att Patrick satt sig i sin bil och for hem. Bara sådär. Lämnade till och med tobak och papper bakom sig. Åkte förmodligen hem och satt fötterna i sitt fotbad och slog på History Channel(något han gillar att göra efter jobbet. Han är mycket intresserad av andra världskriget, i synnerhet Dr. Mengele. Du kan vara mitt i ett samtal med Patrick då han helt utan förvarning flikar in något han sett om Mengele på History Channel. Otäckt.) Men det gjorde han rätt i Patrick, åkte hem. Han ska inte ta en massa obefogad skit bara för att Paul varit iväg och slickat parkeringens ägare, och multimijonären, Kennys stjärt. Vilket var vad han hade gjort.
Dessutom gav det mig chansen att tänka på något annat. Och det var jag glad för. Jag fick jobba med Jonathan, en tjuguettårige kille med en röd Subaru med flammor längs sidorna(det räcker som personbeskrivning). Det är meningen att han ska ta över efter mig. Jag kände mig mycket viktig med en liten lärling vid min sida. Gjorde allt med en överdriven noggrannhet. Han brydde sig inte ett skit. Han satt och SMS-bråkade med sin flickvän, tillika mamma till hans lilla dotter, hela kvällen. Måste ha skickat över trettio meddelanden. "Varför ringer du inte?" Undrade jag. "Nja, vi pratar inte telefon med varandra." Jag blev rädd. "HON ÄR FÖR HELVETE MAMMA TILL DITT BARN. TA DIN FULA JÄVLA BIL OCH ÅK HEM TILL HENNE ELLER NÅT." Ville jag skrika. Det gjorde jag inte. Hon var arg för att han skickat meddelanden till andra tjejer i Cork. Jag suckade, och funderade på att spontangasa ihjäl honom med sin egen bil bara vi blev ensamma.
Någon timme senare stängde vi och han skjutsade mig till en Kinarestaurang på Barrack Street, där jag köpte middag och gick hem. Det kändes bättre då. Jag mår ganska bra ändå. Bli inte rädd för min redogörelse här ovan. Visst, det var jobbigt ett tag, men det kommer alltid en ny soluppgång. Eller nåt fint.

Har inte sagt något om vår lilla semester. Ska inte gå in på någon lång beskrivning, jag nöjer mig med det allsmäktiga lågstadieadjektivet, bra. Det var bra. Vi hörde aldrig någon bil, efter en liten oenighet med uthyrarna. Istället tog vi bussen och hyrde cyklar när vi kom fram. Det är mer vår stil, och kändes mycket bättre. Såg ofanligt vackra vyer, och bodde mysigt. Och åt god mat! Musslor och rödspätta som topp. Ida kanske säger "Irish stew", något jag inte vågade mig på.

Hörde att Cream lagt ner i Kramfors. Det tar sitt vridna kroppsideal och drar vidare till nästa landsortshåla för att lura pöbeln på pengar. Lycka till! Verkligen.

Nu har väl skolorna och jobb börjat igen, efter en fantastisk sommar. Tungt. Jag håller med. Speciellt när den varit så bra, och full av sol(har jag hört). Men det kommer en ny, en bättre!
Även här på Irland märks det att hösten är på antågande. Alla sommarjobbar flyr landet. Vårt hus töms för att göra plats och studenter. Känns konstigt. Snart är det bara jag och flugorna kvar.

Nu väntar jag förväntansfullt på ett inlägg från en hemkommen Ida. Hur ser det ut på rummet? Säg att Strindberg hänger kvar! Och lova att inte vädra ut den instängda lukten av mögliga böcker, jag vill också känna den!

Grattis på födelsedagen Jörgen! Så här står det på wikipedia.org: "Bland mörtens naturliga fiender finns abborre och gädda. Mörten lever cirka 25 år." Vilket måste betyda att du är inne på ditt sista år. Jobbigt. Se till att göra det bästa utav det!
Förlåt. Men visst var det lite roligt?

Vänliga hälsningar,

Mikael.

Bildproblem

Per! Vi får det inte att fungera! Vad gör vi för fel? Det ser inte alls ut som när du visade oss. Blir så less, båda två. Och varmt är det härinne. Och polacken bredvid vägrar stänga av ljudet på sin ICQ. Måste ut.

Lägger upp två bilder här istället. Två bilder som visar hur olika ett och samma land kan se ut, beroende på väder och plats.


En fin dag.


En ful dag. Men inte utan en viss konstnärlig charm.


Mikael och Ida.

PS. Skrev ett längre - för långt - inlägg härunder. DS.

The Flood

Söndag - ledig och slö. Vi har nyss käkat lunch på Subway. Sedan skiljdes vi åt; Ida fortsatte shoppa, tror hon skulle till affären Mango. Jag gick hit. Har en "Vibes & Scribes"-påse bredvid mig, så jag har allt gjort lite shoppande jag med. Även fast jag försöker, är det inte alls lika roligt att låna böcker.

Middagen var succé. I synnerhet den friterade bläckfisken med aioli. Damn! Jag kan känna smaken än.

I torsdags sa jag då äntligen upp mig. Det gick bra. Varför oroar man sig i onödan? Livet är fyllt av obefogad oro. Folk som oroar sig lever kortare. Folk som inte oroar sig lever länge, eller väldigt kort.
Cykelturen till jobbet var fylld av vånda och ångest. Jag hoppades nästan jag skulle bli påkörd bara för att slippa undan. Så blev det inte. Jag parkerade cykeln i ett hörn av car parken, fast besluten att jag skulle vandra rakt fram till Paul och bara lägga fram det. Utan finess(även fast jag övat framför spegeln i vindskupan i veckor), bara jag fick det sagt. Det gick inte. Det fastnade i halsen. Jag väntade desperat på rätt ögonblick, för att snart inse att det inte finns något sådant. Det måste man skapa själv. Alla ögonblick är lika mycket rätt, eller fel. Det kändes som om jag skulle fråga chans på min drömkärlek, eller när man ska luta sig fram för första kyssen. Att det ska vara så svårt.
Klockan närmade sig tio, jag visste att snart skulle det vara för sent för att säga något. Bilarna skulle börja rulla in och det skulle bli för stressigt. Nu eller aldrig. Jag gick ut ur kuren, fram till Paul och Patrick, men vände tillbaka. Fan också! "Att du ska vara så jäkla feg! Vad är det med dig din mes? Det är väl för fan bara att säga det! Vad spelar det för roll? Vad är det värsta som kan hända? Gör det nu. NU! Din tönt! Din lilla råtta!" Sa jag till mig själv. Det fick mig knappast att känna mig modigare. Vid det här laget funderade jag seriöst på att inte säga något, och bara lämna ett brev efter mig. Så litterärt, så mystiskt. Ja kanske. NEJ! Nu gäller det. Halv elva. Jag steg fram och sa det. Jag lutade mig mot en svart Audi och lätt lögnen komma ut på golvet likt en svart spya. Paul satt på huven av en silverfärgad Jaguar, men armarna i kors.
"That's okay Mikael. Youre grand, don't worry about. I'll sort it out."
Det är en sliten klyscha, men tamefan om jag inte ljög så bra att jag trodde mig själv. Jag önskade att ni hade sett mig. Det var vackert. Vackrare än sanningen. Jag gjorde som män gjort sedan Adam bet i äpplet, eller vi bytte fyra mot två ben, beroende på vad ni tror på; jag skyllde allt på min kvinna. "Hon verkligen hatar jobbet på Apple, och nu har hon fått ett erbjudande hemifrån hon inte kan tacka nej till. Som sjukgymnast, och det är ju det hon är, och vill jobba som."
Så var det med det. Jag var fri. Inte längre fånge i den där betonggråa avgasgrottan. Och allt var ändå likadant. Ingen ogillade mig. Det första Patrick sa, var något han redan sagt tvåhundra gånger; han pekade på en rad parkerade bilar och sa: "se där Mikael, så går det om man låter en köra in, då gör alla det." Jag nickade instämmande, förjävligt.

Den gyllene parkeringslagen: BACKA ALLTID IN.

Några timmar senare, framåt kvällen när jag lämnats ensam, stod jag där och funderade. Jag hade alltså ljugit en hel sommar(de ville inte anställa studenter eftersom de sökte någon som kunde jobba längre än till september) och mådde inte ens dåligt över det. Jag ansträngde mig verkligen för att hitta en gnutta dåligt samvete. Men inget. Ingenting. Jag mådde bra. Kände mig mer lik Moder Teresa än någonsin. Lögnen skonade ju alla. Sanningen hade gjort oss till ovänner. Men nu: harmoni. Ändå borde jag väl mått dåligt. Eller? Är inte lögnen, eller sanningen, värd något i dagens samhälle? Kan det till och med vara så att lögnen är norm? Jag vet inte.
Dagen efter jobbade jag som vanligt. Eller allt var som vanligt, till klockan sex ungefär. Då började det regna. Kraftfullt. Jag satt inne i kuren och såg hur regnet studsade en halvmeter upp på vägen utanför. Motorcyklister och vanliga cyklister, och gående, letade sig in i parkering för skydd. Det smattrade på taket. Det var alldeles mörkt. Men jag satt lugn och trygg i kuren, trodde jag. Efter ett tag började vattnet bubbla upp i sektion två. Ingen fara tänkte jag, det är väl normalt. Efter tio minuters ytterligare störtregn såg jag till min stora förvåning hur vattnet började välla in från infarten i sektion två, från båda sidor. De var nu en tre decimeter djup sjö vid tröskeln till sektion ett av parkeringen där jag satt. Jag kunde bara se på när vattnet besegrade denna tröskel och sakta letade sig in mot mig. Då förstod jag vad det var: Syndafloden. Det var mitt straff. Karma, öde och allt det där. Nu fick jag för att jag ljög. Det var som en billig katastroffilm utan Bill Pullman. Kuren var nu bokstavligt talat en ö. Jag ljuger inte. En ö. Då började kunderna komma tillbaka. De pekade på sin bil inne i sektion två och undrade: "hur fan ska jag komma dit." Jag suckade. Jag var bra sugen att säga "du skulle ha tagit bussen." Det gjorde jag inte förstås. Jag gjorde det enda rätt. Som parkerare har man ett ansvar. Jag kavlade upp byxbenen till mina knän, tog av mig strumpor och skor, tog på mig ett par gamla snörlösa kängor som stått och skräpat i kuren sedan killen som ägde dem fått sparken för att han lämnat lappar i kvinnors bilar med sitt telefonnummer och namn på, och en kommentar i stil med: "Hej, mitt namn är Paul. Jag parkerade din bil. Ring om du är intresserad."(Sanning) I denna mundering klampade jag ut till kunden, tog deras nyckel, traskade genom sjön, och hämtade deras bil. Det var början på en långsam och blöt process. Det blev en sen kväll.
Om det var ett straff eller inte, det kan jag inte säga. Men jag tror jag visade på skillnaden mellan att utföra ett arbete, och att utföra ett arbete väl.
Eftersom hela parkeringen är kamerabevakad kunde jag och Richie kolla på vad som hänt dagen efter. Det var roligt. Richie skrattade. När man körde det i fast forward såg det faktiskt ut som en proper översvämning, men en gulklädd svensk i kortbyxor som kutade fram och tillbaka. Jag önskade jag kunde ta med mig filmen hem som bevis.

Nu satt jag mig egentligen här vid datorn för att lägga ut bilder på Pers FTP, som han mycket vänligt lånat oss, men vi varit för slöa att använda den. Tills nu.

Imorgon inleder vi vår tredagarssemester. Vi har hyrt bil. Så vuxet.

Mikael.

Hur länge kan man stå i cement innan man fastnar?

På väg hit såg jag en munk i regnjacka och sandaler. Jag stod och väntade på bussen. Han var på väg någonstans. Bussresan tog lång tid. Jag svor och stönade över att jag inte gick, eller cyklade. Det var trafikstockning och vi stod säkert tjugo minuter vid ett rödljus. Av en resa som vanligtvis tar femton minuter. Jag blev så irriterad att jag fick stänga av mp3-spelaren och bara blund och hålla hårt i sätet framför mig. Förstår inte varför jag blir så ibland. Blir nästan lite rädd. Jag har ju inte bråttom någonstans, men ändå har jag så svårt när saker som borde röra på sig står stilla.

Zlatan har ju givetvis skrivit på för Inter och inget annat. Tack för den rättelsen Teglund! Vad det gäller fotboll är du läraren och jag blott en elev som skolkar för mycket. Men nog är det väl bedrövligt att man ska måste skriva fel för att du ska öppna munnen? Visa lite kärlek!

Igår, efter en slapp dag i solsken, lagade vi ordning en fantastisk kalkon-/pastasallad. Till den drack vi vitt vin från Chile. Jag hade faktiskt fått flaskan från en kvinna som är stammis på parkeringen. Så kan det gå om man sköter sina kort rätt, och parkerar deras bilar rakt. Jag har svårt att ta emot gåvor, men hon insisterade. Irländare är duktiga på att insistera. Det och dricka öl, spela hurling, och sticka varandra med kniv. Svaga sidor är: usel bilkörning, kan inte hantera pengar på ett förnuftigt sätt, och bristande TV-vanor.
Andra saker man kan få i gåva som parkerare(Herregud vad jag låter materialistisk! Jag vill bara ha! Ha! Ha!):
- Pengar
- Choklad(Lustig historia där Richard nästan började bråka med en man som parkerade sin Volvo på fel ställe. "Det är sista gången du parkerar här!", skrek Richard. Jag gömde mig som en mus i kuren. Några timmar senare kom killen tillbaka med en låda choklad. Det var gott.)
- Bakelser
- Biljetter och inträde
- Porrfilm(Notera: inte jag! Chefen för en "adult store" parkerar sin van(förstås) på vår parkering. Gratis - så länge han ser till att Paul och Patrick aldrig är svältfödda på porr. De är mycket öppna med detta. Jag kan tycka det är lite magstarkt. I torsdags visade Paul stolt upp sin nya gåva: "Brazilian Transexuals." Ni kanske tycker detta är onödig, och snuskig, information som ni hade varit lyckligare utan. Men jag anser det vara viktigt för uppbyggandet av en realistiskt bild av arbetet i en irländsk car park.)

Har fixat boende i Limerick nu. Känns skönt. Ett problem mindre att lösa. Nu behöver jag bara säga upp mig så kan jag nog snart andas utan bröstsmärtor igen. Blir lite av att köpa grisen i säcken(vilket fantastiskt uttryck!) då jag inte kommer se rummet, och huset, förrän jag flyttar in. Men det lät bra, och hyresvärdinnan lät trevlig. Av någon konstig anledning hyr jag hellre rum av en kvinna än en man. Hemskt egentligen.

Nu måste jag gå. Har bestämt träff med en mycket vacker och snäll, och smart, tjej. Hon heter Ida. Vi ska äta middag på en irländsk tapasrestaurang, Boqueria. Är lite nervös; vad ska vi prata om? Tänk om jag klätt mig för snyggt? Eller för fult? Den här svarta cardigan är ju inte alls inne på Irland. Fan också. Jag börjar tveka. Kanske jag ska ställa in ändå. Hon kommer ändå inte gilla mig. Inte när hon hör att jag jobbar i en car park. Ska jag ljuga? Det gör väl alla på första daten. Nej, inga fler lögner! Gillar hon mig inte för den jag är så får det vara! Och vem ska betala? Jag förstås. Det är väl mannen som betalar. Eller? Är det ålderdomligt? Är det förnedrande för kvinnan? Ska jag föreslå att vi ska splitta notan? Nej det går inte! Vad sniket! Klart jag ska betala. Jag insisterar! Jag insisterar! Jag börjar bli alldeles torr i munnen. Yr. Visst har jag lite ont i hubudet. Jag mår illa. Ja, det gör jag. Jag ställer in. Nej, jag kan inte. Att jag ska vara så feg!

Nu måste jag verkligen gå. Eller ska jag komma sent? En sådär tio minuter. Det är väl klädsamt? Då tror hon jag är en upptagen, och intressant, man. Eller nonchalant! Fem minuter sen, så får det bli. Borde jag ha med mig nåt? En blomma? Choklad? Fan vad jag hatar det här. Nu springer jag ner på Spar och köper en Twix, sen ställer jag mig på andra sidan gatan och väntar tills hon kommer, då kliver jag fram.
Hon kommer älska min cardigan!

Mikael.

Lata dagar

Ah vad jag alskar dessa lata, lediga dagar.
Eftersom vi bada jobbade lordag sa var igar sondag som var fredag, och idag ar det alltsa var lordag.
Oj, det dar blev valdigt konstigt utan prickar. Men en blogg ska val vara lite sa dar, man ska inte tanka sa mycket, bara skriva, sa nu gor jag det sa far ni tolka det som ni vill.
Sitter pa campus idag igen. Har verkar de flesta installningar vara sparrade, sa det blir inga prickar idag heller.(Det dar var sista gangen jag bad om ursakt for att prickarna saknas, antar att ni ar vana vid det har laget. Det kanns lite som en del av min identitet har pa bloggen, nar ni ser att prickarna saknas sa vet ni att det ar jag som skriver.)

Tillbaka til de lata dagarna.
Det ar fa stallen som jag har kannt mig sa ledig pa som har. Vardagen har ar verkligen helt utan krav. Inget arbete man borde ha fardigstallt, ingen artikel man borde ha last, ingen dammsugare som man borde anvanda, ingen gammal bekannt som man borde och vill(men anda inte tar sig for att) halsa pa.
Har sover vi sa lange som vi kanner for, laser lite, gar ner pa stan om vi kanner for det, tar en promenad i solen, lagar mat....
Ikvall ska vi ga pa Irlandsk stand-up comedy. Det blir spannande, kanske inte helt latt att forsta den irlandska humorn. Lovar att beratta allt nasta gang.

Till Sofia som undrade nar vi kommer hem: Har bokat blijetter nu. Kommer hem sent mandagen den 28e. Skolstart den 29, sa jag har hela 9 timmar att vanja mig vid den svenska luften innan allvaret borjar igen. Mikael stannar ju tva veckor till. Ser framemot att fa traffa alla igen, aven om det kommer att kannas lite vemodigt att lamna det har stallet.

Nu ska jag bege mig ut i solen, ganska fint har idag aven om nagot kyligare vindar har dragit in over on.

Pa aterseende

Ida

Efter jobbet-blogg.

Är på väg hem från jobbet och stannade bara till på Internetcaféet för att maila en gubbe i Limerick som äger ett hus som förhoppningsvis jag får flytta in i, och kunde inte hålla mig ifrån att lägga ut några ord på bloggen.(Lång mening. Förstörd att det dubbla användandet av "som", ett av svenskans fulaste ord. Näst efter "tumör".)

Har egentligen inte mycket att säga.

Fick ett CD-skivsformat brev igår, som mycket riktigt innehöll en CD-skiva. Jag hade bett kamrat Wedin att bränna ut och skicka över en platta med Ulf Lundell. Trodde aldrig jag skulle börja gilla Lundell - tycker inte illa om honom, men det är långt till resten av grabbarna: Young, Springsteen, Dylan, Cohen, Alkberg - men den irländska atmosfären har fått mig på andra tankar. Kanske är det mest för att jag saknar det svenska språket, och svensk musik, men jag kan inte få nog av "Odyssevs Park Avenue", denna tio minuter långa hallunication från hans senaste skiva Lazarus. Tror den ligger på den skivan iallafall, och om det är hans senaste är inte heller helt säkert. Uffe har väl hunnit släppa tre dubbelalbum till innan jag skrivit klart det här inlägget. Jaja, låten är magnifik. Därför bad jag herr Wedin dunka över lite fler låtar i samma stil. Sagt och gjort, klart man kan lita på Krilleman. Igårmorse låg paketet i hallen. (Vad barnsligt glad man blir av post!) Så nu kan vi dricka rom i vindskupan, med regnet smattrande på taket och Lundell på jukeboxen.
Tack ska du ha Christer!
Konstigt hur en ny miljö kan få dig att gilla saker du för längesen gett upp på. Öl och Lundell, det var ju inte jag. Men nu...jag vet inte vem jag är längre.

Varför är det så lätt att tycka illa om friidrottare? Jag menar, Cristian Olsson är Djävulen. Inte sant? Hur går det i EM? Eller allvarligt, vem bryr sig egentligen? Mer än Stefan Holms pappa förstås? Är det någon som vet om han är efterbliven eller bara hemskt mycket värmlänning? Andra sportnyhter: Zlatan har skrivit på för Milan.(de sa de faktiskt på radion!) Varför är Zlatan intressant men inte Stefan Holm? Förmodligen för att Zlatan är som en idrottare ska vara: korkad, dryg och divig. Medan Holm bara är en perverst allmänbildad genomsvensk pappa, som med all säkerhet bär kläder hans mamma lagt fram åt honom.
Radiopratet idag har mest upptagits av terrorismen. Det är inte roligt på något sätt överhuvudtaget.

Nu cyklar jag hem.

Mikael.

Pa campus

Nu sitter jag for forsta gangen pa mycket, mycket lange framfor en dator utan att det kostar mig pengar. Brandon har betrott oss med hans brors anvandarnamn och losenord till datorerna pa UCC-Corks universitet.
Sitter i biblioteket och forsoker smalta in bland studenterna. Verkar som att jag ar trovardig, det ar ingen som verkar bry sig sarskilt mycket om min narvaro.

Vilket trist bibliotek! Det ligger i en gra betongklump med tonade morkbruna fonster a'la 80-tal. Insidan ar inte direkt inspirerande heller: heltackningsmatta, lysror och panel i en intetsagande blandning. Var jag student har sa skulle jag nog pa sin hojd lana bocker har, sen hitta nagot trevligare stalle att lasa dem pa.
Sjalva campus har ar ganska imponerande, mycket gronytor och vackra planteringar, men ju mer jag ser av lokalerna fran insidan sa borjar jag misstanka att det bara ar en snygg fasad att visa upp i katalogerna. Limmerick universitet daremot var valdigt trevligt, dar tror jag nog att Mikael kommer att trivas. Kan ju forstass inte uttala mig om undervisningen och organisationen, ett universitet ar ju mer an bara
studiemiljon.

Eftersom dom stanger har nu sa maste jag skynda mig ut nu. Blev ett valdigt kort inlagg om ett bibliotek! Ja, ja, det kommer mera...

Kram pa er

Ida

Tom Petty, Limerick och giraffer.

Nu är jag tillbaka på det första, det bästa, Internetcaféet. Där allt började. På MacCurtain Street. Killen som jobbar här - en trevlig fransman(!) - känner mig vid det här laget, och loggar in mig som admin så jag kan byta språk till svenska. Så ska det se ut! Det är spärrat för alla andra, det vanliga folket.
Så nu har jag laddat med en het kopp Spar-kaffe, bordsfläktens står riktat åt mitt håll, och jag är redo att ta igen denna bloggfria vecka.

En blogg kräver kontinuerlig uppdatering, jag vet det. Annars tröttnar folk och hittar en ny. Det är ju knappast så att man är ensam. Men det har varit mycket under den senaste veckan, och det är långt till närmaste Internet där upp på den södra sidan av Cork. Där upptas varje möjlig lokal av en pub.

Så vad har vi gjort?
I tordags tog vi faktiskt tåget upp till Limerick. Man blir avståndsblind av att kolla på en karta av Irland. Man glömmer hur mycket mindre ön faktiskt är än Sverige. Och irländarna har en helt annan syn på avstånd. 50 meter kräver en bil.(Det är därför det finns så många pubar, och anledning till att man kan ha så många car parks och dessutom ta hutlösa priser för parkering. Allvarligt, 1,80 Euro för en timmes parkering! Är inte det mycket? Hur mycket tar de i Nanna? Men irländarna tar gladeligen sin bil till staden ändå. Buss är otänkbart. De älskar sin bil, inte som amerikanarna, but they are getting there. Nåja, det var en parentes.) Avstånd var det vi talade om. Jag hade fått för mig att det var långt till Limerick, typ Umeå - Stockholm. Det är det inte. Det tog två timmar med buss, knappt.
Så vi åkte dit. Vi besökte min framtid.(Men till skillnad från Michael J. Fox tog jag vi bussen.) Staden var en positiv överraskning efter all skit man hört - häromkring kallar dom den "Stab City". Lite mindre, och lite personligare än Cork. Vi tog även en tur ut till Universitetet. Det var mycket vackert. Inte sådär gammaldags Cambridge-likt som man kanske hade önskat sig, tvärtom; väldigt nytt och modernt. Biblioteket verkar mycket lovande. Jag blev inspirerad redan vid informationsdisken.
Huvudsyftet med resan var att fixa nummer till personer som hyr ut rum. Det gjorde jag. Och förmodligen har jag fixat boende innan veckan är slut. Förhoppningsvis i bättre standard än där vi bor nu. Vår vindskupa är en frizon från helvetet som råder under oss. Jag är inte den som gnäller över lite skit i hörnen, tro mig, jag har inga problem att käka kexchoklad naken i TV-soffan(inte för att jag gör det), eller att folk glömmer att diska ibland. Men det finns risker. Ett badrum är fullständigt nerspytt och det läcker vatten från taket i köket. Spindlar regerar över diskhögen och kackerlackor har setts spatsera ohotat över vardagsrumsgolvet. Det räcker så. Jag orkar inte tänka på det nu när jag inte är där.
Jag kan inte undvika att frukta att nästa gång jag kliver av vid den gråa busstationen i Limerick, kommer jag känna mig mycket liten, och hemskt hemskt ensam. Som Alfons utan Molgan, Robin Hood utan sin pilbåge, eller Bill utan Bull. Det kommer regna, och i varje hörn kommer stora skalliga män slipa sina knivar och se på mig med en blick som säger: "Youre mine!"

I fredags jobbade jag. Lördag likaså. Det är stressigt på car parken dessa tider. Alla mammor(varför inte pappor?) är på staden för att köpa uniformer och böcker till sina barns stundande skolstart. Vi har varit tre stycken vissa dagar; en i kuren och två som diregerar.
Jag gruvar mig mer och mer för dagen då jag ska säga upp mig. Jag förstår din lust att var en mus i ett av de dammiga hörnen Mats, men akta dig för duvorna. Om jag ändå vore otrevlig och lat, men mitt svenska arv förbjuder mig. Jag är dömd till att tömma sopor och jobba hårt, le och skämta, och framförallt skratta och chefens pubertala skämt. Allt för att folk ska tycka om mig.
Men 10 september sticker jag, även om de vill eller inte. Har redan bokat flygresan och allt. Ida åker tidigare. Jag hade gärna åkt med henne, känns konstigt att skicka iväg henne ensam, men det är nog min enda chans att komma hem helskinnad. Richard är på semester fram till den 11 september, och om jag hittar på en trovärdig lögn att jag MÅSTE hem så fort som möjligt, men stannar tills det finns fullt manskap på parkeringen, då kan han väl inte hurla mig i ryggslutet? Fan, jag har sett Pauls - The Manager - humör; det kan han visst.
Jag överdriver förstås. Han kommer säkert bara säga: "Sure, fine, beat it Swede!"

Här tog jag en paus i bloggandet och läste ett mail från min syster. Jag fick gåshud. Har helt missat att hon vuxit upp och lärt sig skriva. Och dessutom gör det förbannat bra. Man blir stolt. Fick en gedigen redogörelse av en ung levande tonårsflickas sommaräventyr.

tre killar som vi känner hade fixat en tvättstuga som ägdes av norrlands miljövård att bo i, så vi klämde in oss där. Skitiga var vi och onyttigt åt vi, men kul hade vi.

Storsjöyran i ett nötskal.
Nu är hon på väg till Bulgarien med tre tjejkompisar. Vad ska man säga?
Vi ska alla göra den resan.

I söndags satt jag faktiskt framför datorn, men ägnade allt tid åt den enerverande processen att boka en hemresa. Älskar att resa, hatar att boka. Nu är det klart iallafall.
Brandon, vår pratsamme granne, har åkt till Frankrike för att hälsa på sin mormor i två veckor. Han lämnade sin cykel och CD-spelar i vår ägo. Sällan känner man sig så coolt storstadsaktig och pseudo-New Yorkare som när man dånar förbi bilarna på en cykel. Det finns inga cykelvägar här - alla kör ju bil. Bil är kung, pappa, och president på samma gång. Som cyklist är man en obefintlig minoritet; man får slåss för sin ska. Vifta min armarna och ta riskfulla chanser. Men det är kul! Och fort går det till jobbet.
Man glömmer hur barnsligt kul det är att bara okynnescykla. När man var liten och snön tinat bort kunde man cykla tegvägen upp, och tegvägen ner, från gryning till skymning, utan att tröttna. Det är en ädel och bekymmersfri sommarsyssla. Så när nästan alla bilar lämnat car parken runt halv sju-tiden i fredags, satt jag mig på cykeln och trampade runt, runt, körde slalom mellan koner och gav mig till och med i kast med ett patetiskt försök att köra på bakhjulet. Det har jag aldrig kunnat. Jag tror jag är för feg. Jag minns Jens Åkerlund; han var en naturbegåvning. Man kände sig alltid så liten när man rullade ned till skolan vid sidan av honom; jag på två hjul och med cykelhjälm, han på ett hjul och i keps.
CD-spelaren var ett annat uppskattat utlån. Dessvärre fick vi inga skivor. Så under söndagen gick vi på Virgin Megastore. Vi tänkte köpa en skiva var - det var vi ju värda! Jag köpte två, Ida ingen.
Köpte två Greatest Hits-plattor. Jag vet, fy fan för sånt! Spotta på mig, hata mig, jag förstår. Men vad gör man? Ville ju ha det bästa av det bästa, snabbt och lättåtkomligt. Leonard Cohen och Tom Petty. Petty? Undrar ni, varför det? Petty är underskattad kan jag tala om. Han rullar stenhårt hemma i vindskupan nu. Har länge ignorerad Petty, mest för att han ser ut som en ensamstående tandläkare som varje år åker på en kryssning till Tallinn för att hitta sin fru. Men han är bra, han har känslor, han kan sjunga.
Kanske är det Petty som blir min vän i höst. Eller Cohen. Fan så bra han är. Jag skojar inte. Det finns inget bättre än att dricka tre glas vin, och sedan lägga sig på golvet och lyssna på "Famous Blur Raincoat."

Igår åkte vi ut till Kinsale igen. Det var helgdag här på Irland och fullt med folk i den mysiga kustorten. Vi såg gamla gubbar fiska makrill från en bro. De fick fem åt gången. Helt galet. Sedan la vi oss på en strand och solade tills högvattnet kom och vi fick gå därifrån.

Idag har vi varit på Fota Wildlife Park. En djurpark, typ. Djuren lever relativt fria, utan burar och galler. Aporna har sina egna öar de kan leva fritt på. Det var trevligt. Vi såg även giraffer, en säl, zebror, röda pandor, flamingos, en örn, geparder(de hade stängsel, mittemot zebrorna vilket kändes lite retsamt. De gick fram och tillbaka efter stängslet med saliven rinnandes från munnen.), en mängd fåglor, och otroligt många skrikande människobarn. Men det var kul. Långsamma, till synes korkade, djur - helst giraffer - får en att inse hur enkelt livet egentligen borde vara. De lever ju en sådan problemfri tillvaro. Är den utvecklade människohjärnan en gåva eller straff?
Jag hade fått gratisbiljetter av. Chefen för parken parkerar sin bil i vår car park då och då. Vi hade nog inte betalat för inträdet. Det är ju bara djur för sjutton!

Nu har jag suttit här alldeles för länge och borde gå hem och sätta igång med middagen. Vi ska grilla ikväll! Jodå. Äntligen, lite hederlig svensk sommaraktivetet. Inklusive grekisk sallad, kvällssol och vin.
Och Tom Petty blasting out of the garret window.

Det var skönt att skriva. Känns att det var längesen.

Ha det bra!

Bästa hälsningar,
Er statsministerkandidat på Irland: Mikael Holmberg.

Idag sitter jag på biblioteket och bloggar. Varför har jag inte gjort det tidigare? Kan man undra. Det må kosta lika mycket, men det är ju en mycket trevligare atmosfär; tyst, ljust och fyllt av glasögonprydda dammiga gamlingar och framförallt böcker, i stora mängder. Jag känner hur lugnet och visheten sprider sig från sidorna, svävar i den svala rena luften och sätter sig i mina fingrar. Men det har sina nackdelar. Man kan bara boka per halvtimme, och uppe i hörnet tickar en stor klocka(nu på 19 MINUTES REMAINING). Som om det vore tiden kvar tills luckan öppnas, och snaran slutar sig runt min hals.

Jag måste snabba mig!

Vi har det bra. Jobben må vara tråkiga, men man måste se det intressanta och unika i allt, och jag känner att båda våra jobb är något värt att undersöka, iallafall under en sommar.
Bilarna kommer och går. Jag börjar bli ett välkänt ansikte på parkeringen numer. Stammisarna skämtar med mig och säger "see you tomorrow!". Det är trevligt. Det gillar jag. Jag kan jobbet nu, och då kommer en angenäm trygghet över allt man gör. Jag kommer närmare och närmare mina arbetskamrater, vilket gör min lögn tyngre och tyngre. De tror att jag ska stanna till åtminstone jul. Det känns hemskt. Samtidigt är tanken på att jag stå i den där skitiga car parken fram till december fullständigt svindlande.

I lördags hade vi en liten fest hemma på Magazine Road. Vi grillade fiskpanetter på en hemmagjord grill, och drack rödvin(till en början). Brandon underhöll oss på sin gitarr. Jag minns låtar som "Don't Look Back In Anger" och "With Or Without You", dessutom en mängd egna alster som var överraskande bra. Ida och jag hade fått för oss att köpa en flaska rom(efter både hade läst, och inspirerats av, The Rum Diary) och när vinet var slut bjöds det friskt ur denna. Vi tog en taxi ner till en bar. Där drack jag one too many Guinness och snart raglade vi hem. Men det var bara kul.
I söndags gjorde vi ingenting. Det var skönt.
Igår jobbade jag. Idag är jag ledig. Imorgon jobbar jag(det är bra med oregelbundna veckor, man känner aldrig någon måndagsångest. Inte heller någon fredagslycka för den delen. Allt är bara en nyanslös avgaslik dimma.) I övermorgon är jag ledig. Ida också. Vi funderar på att ta bussen till Waterford.

Angående kommentarerna. Kul att du skriver, och att du skriver mycket, Jesper. Det är ett tecken på att du mår bra. Du befinner på gränsen till fullständig galenskap, denna lilla strimma av det mänskliga beteendet där kreativiteten flödar som bäst. Skriv för satan, skriv! Var- och närsomhelst. Oavsett som bloggkommentarer, eller på ett toapapper. Låt det komma!
Jag vet inte själv vilket bokhandel jag gillar bäst. Men jag måste hålla med Per att insidan av den i lila var smått fantastiskt. Speciellt avdelningen med personalens egna val.

Ahh måste sluta. Snaran! Skönt att höra att ni är hemma välbehållna mor och far.

Ha det bra!

Mer sedan...

M.