The Flood
Söndag - ledig och slö. Vi har nyss käkat lunch på Subway. Sedan skiljdes vi åt; Ida fortsatte shoppa, tror hon skulle till affären Mango. Jag gick hit. Har en "Vibes & Scribes"-påse bredvid mig, så jag har allt gjort lite shoppande jag med. Även fast jag försöker, är det inte alls lika roligt att låna böcker.
Middagen var succé. I synnerhet den friterade bläckfisken med aioli. Damn! Jag kan känna smaken än.
I torsdags sa jag då äntligen upp mig. Det gick bra. Varför oroar man sig i onödan? Livet är fyllt av obefogad oro. Folk som oroar sig lever kortare. Folk som inte oroar sig lever länge, eller väldigt kort.
Cykelturen till jobbet var fylld av vånda och ångest. Jag hoppades nästan jag skulle bli påkörd bara för att slippa undan. Så blev det inte. Jag parkerade cykeln i ett hörn av car parken, fast besluten att jag skulle vandra rakt fram till Paul och bara lägga fram det. Utan finess(även fast jag övat framför spegeln i vindskupan i veckor), bara jag fick det sagt. Det gick inte. Det fastnade i halsen. Jag väntade desperat på rätt ögonblick, för att snart inse att det inte finns något sådant. Det måste man skapa själv. Alla ögonblick är lika mycket rätt, eller fel. Det kändes som om jag skulle fråga chans på min drömkärlek, eller när man ska luta sig fram för första kyssen. Att det ska vara så svårt.
Klockan närmade sig tio, jag visste att snart skulle det vara för sent för att säga något. Bilarna skulle börja rulla in och det skulle bli för stressigt. Nu eller aldrig. Jag gick ut ur kuren, fram till Paul och Patrick, men vände tillbaka. Fan också! "Att du ska vara så jäkla feg! Vad är det med dig din mes? Det är väl för fan bara att säga det! Vad spelar det för roll? Vad är det värsta som kan hända? Gör det nu. NU! Din tönt! Din lilla råtta!" Sa jag till mig själv. Det fick mig knappast att känna mig modigare. Vid det här laget funderade jag seriöst på att inte säga något, och bara lämna ett brev efter mig. Så litterärt, så mystiskt. Ja kanske. NEJ! Nu gäller det. Halv elva. Jag steg fram och sa det. Jag lutade mig mot en svart Audi och lätt lögnen komma ut på golvet likt en svart spya. Paul satt på huven av en silverfärgad Jaguar, men armarna i kors.
"That's okay Mikael. Youre grand, don't worry about. I'll sort it out."
Det är en sliten klyscha, men tamefan om jag inte ljög så bra att jag trodde mig själv. Jag önskade att ni hade sett mig. Det var vackert. Vackrare än sanningen. Jag gjorde som män gjort sedan Adam bet i äpplet, eller vi bytte fyra mot två ben, beroende på vad ni tror på; jag skyllde allt på min kvinna. "Hon verkligen hatar jobbet på Apple, och nu har hon fått ett erbjudande hemifrån hon inte kan tacka nej till. Som sjukgymnast, och det är ju det hon är, och vill jobba som."
Så var det med det. Jag var fri. Inte längre fånge i den där betonggråa avgasgrottan. Och allt var ändå likadant. Ingen ogillade mig. Det första Patrick sa, var något han redan sagt tvåhundra gånger; han pekade på en rad parkerade bilar och sa: "se där Mikael, så går det om man låter en köra in, då gör alla det." Jag nickade instämmande, förjävligt.
Den gyllene parkeringslagen: BACKA ALLTID IN.
Några timmar senare, framåt kvällen när jag lämnats ensam, stod jag där och funderade. Jag hade alltså ljugit en hel sommar(de ville inte anställa studenter eftersom de sökte någon som kunde jobba längre än till september) och mådde inte ens dåligt över det. Jag ansträngde mig verkligen för att hitta en gnutta dåligt samvete. Men inget. Ingenting. Jag mådde bra. Kände mig mer lik Moder Teresa än någonsin. Lögnen skonade ju alla. Sanningen hade gjort oss till ovänner. Men nu: harmoni. Ändå borde jag väl mått dåligt. Eller? Är inte lögnen, eller sanningen, värd något i dagens samhälle? Kan det till och med vara så att lögnen är norm? Jag vet inte.
Dagen efter jobbade jag som vanligt. Eller allt var som vanligt, till klockan sex ungefär. Då började det regna. Kraftfullt. Jag satt inne i kuren och såg hur regnet studsade en halvmeter upp på vägen utanför. Motorcyklister och vanliga cyklister, och gående, letade sig in i parkering för skydd. Det smattrade på taket. Det var alldeles mörkt. Men jag satt lugn och trygg i kuren, trodde jag. Efter ett tag började vattnet bubbla upp i sektion två. Ingen fara tänkte jag, det är väl normalt. Efter tio minuters ytterligare störtregn såg jag till min stora förvåning hur vattnet började välla in från infarten i sektion två, från båda sidor. De var nu en tre decimeter djup sjö vid tröskeln till sektion ett av parkeringen där jag satt. Jag kunde bara se på när vattnet besegrade denna tröskel och sakta letade sig in mot mig. Då förstod jag vad det var: Syndafloden. Det var mitt straff. Karma, öde och allt det där. Nu fick jag för att jag ljög. Det var som en billig katastroffilm utan Bill Pullman. Kuren var nu bokstavligt talat en ö. Jag ljuger inte. En ö. Då började kunderna komma tillbaka. De pekade på sin bil inne i sektion två och undrade: "hur fan ska jag komma dit." Jag suckade. Jag var bra sugen att säga "du skulle ha tagit bussen." Det gjorde jag inte förstås. Jag gjorde det enda rätt. Som parkerare har man ett ansvar. Jag kavlade upp byxbenen till mina knän, tog av mig strumpor och skor, tog på mig ett par gamla snörlösa kängor som stått och skräpat i kuren sedan killen som ägde dem fått sparken för att han lämnat lappar i kvinnors bilar med sitt telefonnummer och namn på, och en kommentar i stil med: "Hej, mitt namn är Paul. Jag parkerade din bil. Ring om du är intresserad."(Sanning) I denna mundering klampade jag ut till kunden, tog deras nyckel, traskade genom sjön, och hämtade deras bil. Det var början på en långsam och blöt process. Det blev en sen kväll.
Om det var ett straff eller inte, det kan jag inte säga. Men jag tror jag visade på skillnaden mellan att utföra ett arbete, och att utföra ett arbete väl.
Eftersom hela parkeringen är kamerabevakad kunde jag och Richie kolla på vad som hänt dagen efter. Det var roligt. Richie skrattade. När man körde det i fast forward såg det faktiskt ut som en proper översvämning, men en gulklädd svensk i kortbyxor som kutade fram och tillbaka. Jag önskade jag kunde ta med mig filmen hem som bevis.
Nu satt jag mig egentligen här vid datorn för att lägga ut bilder på Pers FTP, som han mycket vänligt lånat oss, men vi varit för slöa att använda den. Tills nu.
Imorgon inleder vi vår tredagarssemester. Vi har hyrt bil. Så vuxet.
Mikael.
Middagen var succé. I synnerhet den friterade bläckfisken med aioli. Damn! Jag kan känna smaken än.
I torsdags sa jag då äntligen upp mig. Det gick bra. Varför oroar man sig i onödan? Livet är fyllt av obefogad oro. Folk som oroar sig lever kortare. Folk som inte oroar sig lever länge, eller väldigt kort.
Cykelturen till jobbet var fylld av vånda och ångest. Jag hoppades nästan jag skulle bli påkörd bara för att slippa undan. Så blev det inte. Jag parkerade cykeln i ett hörn av car parken, fast besluten att jag skulle vandra rakt fram till Paul och bara lägga fram det. Utan finess(även fast jag övat framför spegeln i vindskupan i veckor), bara jag fick det sagt. Det gick inte. Det fastnade i halsen. Jag väntade desperat på rätt ögonblick, för att snart inse att det inte finns något sådant. Det måste man skapa själv. Alla ögonblick är lika mycket rätt, eller fel. Det kändes som om jag skulle fråga chans på min drömkärlek, eller när man ska luta sig fram för första kyssen. Att det ska vara så svårt.
Klockan närmade sig tio, jag visste att snart skulle det vara för sent för att säga något. Bilarna skulle börja rulla in och det skulle bli för stressigt. Nu eller aldrig. Jag gick ut ur kuren, fram till Paul och Patrick, men vände tillbaka. Fan också! "Att du ska vara så jäkla feg! Vad är det med dig din mes? Det är väl för fan bara att säga det! Vad spelar det för roll? Vad är det värsta som kan hända? Gör det nu. NU! Din tönt! Din lilla råtta!" Sa jag till mig själv. Det fick mig knappast att känna mig modigare. Vid det här laget funderade jag seriöst på att inte säga något, och bara lämna ett brev efter mig. Så litterärt, så mystiskt. Ja kanske. NEJ! Nu gäller det. Halv elva. Jag steg fram och sa det. Jag lutade mig mot en svart Audi och lätt lögnen komma ut på golvet likt en svart spya. Paul satt på huven av en silverfärgad Jaguar, men armarna i kors.
"That's okay Mikael. Youre grand, don't worry about. I'll sort it out."
Det är en sliten klyscha, men tamefan om jag inte ljög så bra att jag trodde mig själv. Jag önskade att ni hade sett mig. Det var vackert. Vackrare än sanningen. Jag gjorde som män gjort sedan Adam bet i äpplet, eller vi bytte fyra mot två ben, beroende på vad ni tror på; jag skyllde allt på min kvinna. "Hon verkligen hatar jobbet på Apple, och nu har hon fått ett erbjudande hemifrån hon inte kan tacka nej till. Som sjukgymnast, och det är ju det hon är, och vill jobba som."
Så var det med det. Jag var fri. Inte längre fånge i den där betonggråa avgasgrottan. Och allt var ändå likadant. Ingen ogillade mig. Det första Patrick sa, var något han redan sagt tvåhundra gånger; han pekade på en rad parkerade bilar och sa: "se där Mikael, så går det om man låter en köra in, då gör alla det." Jag nickade instämmande, förjävligt.
Den gyllene parkeringslagen: BACKA ALLTID IN.
Några timmar senare, framåt kvällen när jag lämnats ensam, stod jag där och funderade. Jag hade alltså ljugit en hel sommar(de ville inte anställa studenter eftersom de sökte någon som kunde jobba längre än till september) och mådde inte ens dåligt över det. Jag ansträngde mig verkligen för att hitta en gnutta dåligt samvete. Men inget. Ingenting. Jag mådde bra. Kände mig mer lik Moder Teresa än någonsin. Lögnen skonade ju alla. Sanningen hade gjort oss till ovänner. Men nu: harmoni. Ändå borde jag väl mått dåligt. Eller? Är inte lögnen, eller sanningen, värd något i dagens samhälle? Kan det till och med vara så att lögnen är norm? Jag vet inte.
Dagen efter jobbade jag som vanligt. Eller allt var som vanligt, till klockan sex ungefär. Då började det regna. Kraftfullt. Jag satt inne i kuren och såg hur regnet studsade en halvmeter upp på vägen utanför. Motorcyklister och vanliga cyklister, och gående, letade sig in i parkering för skydd. Det smattrade på taket. Det var alldeles mörkt. Men jag satt lugn och trygg i kuren, trodde jag. Efter ett tag började vattnet bubbla upp i sektion två. Ingen fara tänkte jag, det är väl normalt. Efter tio minuters ytterligare störtregn såg jag till min stora förvåning hur vattnet började välla in från infarten i sektion två, från båda sidor. De var nu en tre decimeter djup sjö vid tröskeln till sektion ett av parkeringen där jag satt. Jag kunde bara se på när vattnet besegrade denna tröskel och sakta letade sig in mot mig. Då förstod jag vad det var: Syndafloden. Det var mitt straff. Karma, öde och allt det där. Nu fick jag för att jag ljög. Det var som en billig katastroffilm utan Bill Pullman. Kuren var nu bokstavligt talat en ö. Jag ljuger inte. En ö. Då började kunderna komma tillbaka. De pekade på sin bil inne i sektion två och undrade: "hur fan ska jag komma dit." Jag suckade. Jag var bra sugen att säga "du skulle ha tagit bussen." Det gjorde jag inte förstås. Jag gjorde det enda rätt. Som parkerare har man ett ansvar. Jag kavlade upp byxbenen till mina knän, tog av mig strumpor och skor, tog på mig ett par gamla snörlösa kängor som stått och skräpat i kuren sedan killen som ägde dem fått sparken för att han lämnat lappar i kvinnors bilar med sitt telefonnummer och namn på, och en kommentar i stil med: "Hej, mitt namn är Paul. Jag parkerade din bil. Ring om du är intresserad."(Sanning) I denna mundering klampade jag ut till kunden, tog deras nyckel, traskade genom sjön, och hämtade deras bil. Det var början på en långsam och blöt process. Det blev en sen kväll.
Om det var ett straff eller inte, det kan jag inte säga. Men jag tror jag visade på skillnaden mellan att utföra ett arbete, och att utföra ett arbete väl.
Eftersom hela parkeringen är kamerabevakad kunde jag och Richie kolla på vad som hänt dagen efter. Det var roligt. Richie skrattade. När man körde det i fast forward såg det faktiskt ut som en proper översvämning, men en gulklädd svensk i kortbyxor som kutade fram och tillbaka. Jag önskade jag kunde ta med mig filmen hem som bevis.
Nu satt jag mig egentligen här vid datorn för att lägga ut bilder på Pers FTP, som han mycket vänligt lånat oss, men vi varit för slöa att använda den. Tills nu.
Imorgon inleder vi vår tredagarssemester. Vi har hyrt bil. Så vuxet.
Mikael.
posted by Mikael at 18:05
0 Comments:
Post a Comment
<< Home