Tillbaka i verkligheten

Jag gjorde mitt sista arbetspass på Apple i lördags. Precis när jag hunnit vänja kroppen vid skiftarbetet så var det dags att åka hem. Tillbaka till skolbänken.
Var inte direkt ledsen över att behöva sluta, kan inte säga att jag kommer att sakna det, men det kändes ändå lite konstigt att ta bussen nerför Hollyhill en sista gång och veta att jag troligtvis aldrig kommer att sätta min fot där igen.

Solen sken min sista söndag i Cork. Vi spenderade dagen som så många söndagar tidigare strosande på stan. Åt lunch, satt i parken och drack kaffe, gick i affärer.

Packade ihop mina saker senare på kvällen, till ljudet av elgitarr. Brandon hade besök av en kille från hans nystartade band, och det jammades friskt i hans lilla rum. När väskan var packad var det dags att säga adjö till alla, taxin var beställd till kvart över fem morgonen efter, långt innan mina vänner i huset på Hollyhill View vaknat.
Vänner, ja, jag tycker att jag kan kalla dom för det. Även om det kanske inte är vänner för livet så har vi ändå hunnit dela mycket och under den här sommaren: toapapper, erfarenheter från långa arbetsdagar, kalla augustikvällar med en kopp te i handen, grillning i trädgården, lördagskvällar med lite för mycket rom i glaset, suckar vid åsynen av oredan i köket. Vi utbytte i alla fall mailadresser, vem vet kanske ses igen. Våra irländare Emer och Brandon är det ju inte helt omöjligt att jag stöter på om det blir någon resa till ön i höst.

Hade svårt att somna på kvällen, brukar alltid ha lite resfeber, och då värre än någonsin.Var helt säkert det stundande avskedet som oroade mest.
Nä, jag vet att det inte är för evigt som vi ska vara ifrån varann, och dessutom så hinner vi ju ses en gång innan Mikael börjar i Limerick, men när man har levt så tätt ihop som vi har gjort nu rätt så länge så känns det ganska läskigt att vara ensam.
Jag hade lovat mig själv att inte gråta när vi skiljdes den morgonen ute på flygplatsen, men klumpen i halsen växte hela vägen i kön fram till säkerhetskontrollen där vi måste ta farväl….
Jag höll inte löftet till mig själv (Varför är det alltid tjejerna som gråter?).

Fyra flygresor och tre bussturer senare så låste jag upp dörren till rummet på Stipendiegränd som jag lämnat en söndagsmorgon nästan tre månader tidigare. Kändes lite instängt, och de stackars blommor som jag lämnat åt sitt öde var som väntat helt uttorkade, men i övrigt var allt sig likt.Trött efter en lång dag så ställde jag bara in väskan, drog undan överkastet och somnade.

Vaknade när klockan ringde strax före sju och satte mig upp, Strindberg stirrade ner på mig från sin plats ovanför bokhyllan (Jodå Mikael, han finns kvar).
I min morrontrötta förvirring så kändes sommaren som en dröm. Hade jag verkligen varit på Irland? Jag var inte säker. En dusch och två kaffekoppar senare så var jag fortfarande inte helt övertygad om att allt inte bara var en lång dröm.

Är tillbaka i Umeå i alla fall, det vet jag med säkerhet att det är verkligt. Skolan, korridoren, ett Ålidhem fyllt av ivriga ”nollor” så här i början av terminen. Allt är mycket välbekant.

Är dock något som saknas, jag pratade med honom ikväll, han ringde från ett Internetcafé i Cork, på Irland.
En stad som efter sommaren också den känns ganska bekant .

Det kan alltså inte ha varit en dröm. Det var en fantastiskt bra sommar.

Ps.För er som önskar ett något mer dramatiskt och spännande inlägg missa inte den rafflande följetongen här under.Ds.

God natt

Ida