Tom Petty, Limerick och giraffer.

Nu är jag tillbaka på det första, det bästa, Internetcaféet. Där allt började. På MacCurtain Street. Killen som jobbar här - en trevlig fransman(!) - känner mig vid det här laget, och loggar in mig som admin så jag kan byta språk till svenska. Så ska det se ut! Det är spärrat för alla andra, det vanliga folket.
Så nu har jag laddat med en het kopp Spar-kaffe, bordsfläktens står riktat åt mitt håll, och jag är redo att ta igen denna bloggfria vecka.

En blogg kräver kontinuerlig uppdatering, jag vet det. Annars tröttnar folk och hittar en ny. Det är ju knappast så att man är ensam. Men det har varit mycket under den senaste veckan, och det är långt till närmaste Internet där upp på den södra sidan av Cork. Där upptas varje möjlig lokal av en pub.

Så vad har vi gjort?
I tordags tog vi faktiskt tåget upp till Limerick. Man blir avståndsblind av att kolla på en karta av Irland. Man glömmer hur mycket mindre ön faktiskt är än Sverige. Och irländarna har en helt annan syn på avstånd. 50 meter kräver en bil.(Det är därför det finns så många pubar, och anledning till att man kan ha så många car parks och dessutom ta hutlösa priser för parkering. Allvarligt, 1,80 Euro för en timmes parkering! Är inte det mycket? Hur mycket tar de i Nanna? Men irländarna tar gladeligen sin bil till staden ändå. Buss är otänkbart. De älskar sin bil, inte som amerikanarna, but they are getting there. Nåja, det var en parentes.) Avstånd var det vi talade om. Jag hade fått för mig att det var långt till Limerick, typ Umeå - Stockholm. Det är det inte. Det tog två timmar med buss, knappt.
Så vi åkte dit. Vi besökte min framtid.(Men till skillnad från Michael J. Fox tog jag vi bussen.) Staden var en positiv överraskning efter all skit man hört - häromkring kallar dom den "Stab City". Lite mindre, och lite personligare än Cork. Vi tog även en tur ut till Universitetet. Det var mycket vackert. Inte sådär gammaldags Cambridge-likt som man kanske hade önskat sig, tvärtom; väldigt nytt och modernt. Biblioteket verkar mycket lovande. Jag blev inspirerad redan vid informationsdisken.
Huvudsyftet med resan var att fixa nummer till personer som hyr ut rum. Det gjorde jag. Och förmodligen har jag fixat boende innan veckan är slut. Förhoppningsvis i bättre standard än där vi bor nu. Vår vindskupa är en frizon från helvetet som råder under oss. Jag är inte den som gnäller över lite skit i hörnen, tro mig, jag har inga problem att käka kexchoklad naken i TV-soffan(inte för att jag gör det), eller att folk glömmer att diska ibland. Men det finns risker. Ett badrum är fullständigt nerspytt och det läcker vatten från taket i köket. Spindlar regerar över diskhögen och kackerlackor har setts spatsera ohotat över vardagsrumsgolvet. Det räcker så. Jag orkar inte tänka på det nu när jag inte är där.
Jag kan inte undvika att frukta att nästa gång jag kliver av vid den gråa busstationen i Limerick, kommer jag känna mig mycket liten, och hemskt hemskt ensam. Som Alfons utan Molgan, Robin Hood utan sin pilbåge, eller Bill utan Bull. Det kommer regna, och i varje hörn kommer stora skalliga män slipa sina knivar och se på mig med en blick som säger: "Youre mine!"

I fredags jobbade jag. Lördag likaså. Det är stressigt på car parken dessa tider. Alla mammor(varför inte pappor?) är på staden för att köpa uniformer och böcker till sina barns stundande skolstart. Vi har varit tre stycken vissa dagar; en i kuren och två som diregerar.
Jag gruvar mig mer och mer för dagen då jag ska säga upp mig. Jag förstår din lust att var en mus i ett av de dammiga hörnen Mats, men akta dig för duvorna. Om jag ändå vore otrevlig och lat, men mitt svenska arv förbjuder mig. Jag är dömd till att tömma sopor och jobba hårt, le och skämta, och framförallt skratta och chefens pubertala skämt. Allt för att folk ska tycka om mig.
Men 10 september sticker jag, även om de vill eller inte. Har redan bokat flygresan och allt. Ida åker tidigare. Jag hade gärna åkt med henne, känns konstigt att skicka iväg henne ensam, men det är nog min enda chans att komma hem helskinnad. Richard är på semester fram till den 11 september, och om jag hittar på en trovärdig lögn att jag MÅSTE hem så fort som möjligt, men stannar tills det finns fullt manskap på parkeringen, då kan han väl inte hurla mig i ryggslutet? Fan, jag har sett Pauls - The Manager - humör; det kan han visst.
Jag överdriver förstås. Han kommer säkert bara säga: "Sure, fine, beat it Swede!"

Här tog jag en paus i bloggandet och läste ett mail från min syster. Jag fick gåshud. Har helt missat att hon vuxit upp och lärt sig skriva. Och dessutom gör det förbannat bra. Man blir stolt. Fick en gedigen redogörelse av en ung levande tonårsflickas sommaräventyr.

tre killar som vi känner hade fixat en tvättstuga som ägdes av norrlands miljövård att bo i, så vi klämde in oss där. Skitiga var vi och onyttigt åt vi, men kul hade vi.

Storsjöyran i ett nötskal.
Nu är hon på väg till Bulgarien med tre tjejkompisar. Vad ska man säga?
Vi ska alla göra den resan.

I söndags satt jag faktiskt framför datorn, men ägnade allt tid åt den enerverande processen att boka en hemresa. Älskar att resa, hatar att boka. Nu är det klart iallafall.
Brandon, vår pratsamme granne, har åkt till Frankrike för att hälsa på sin mormor i två veckor. Han lämnade sin cykel och CD-spelar i vår ägo. Sällan känner man sig så coolt storstadsaktig och pseudo-New Yorkare som när man dånar förbi bilarna på en cykel. Det finns inga cykelvägar här - alla kör ju bil. Bil är kung, pappa, och president på samma gång. Som cyklist är man en obefintlig minoritet; man får slåss för sin ska. Vifta min armarna och ta riskfulla chanser. Men det är kul! Och fort går det till jobbet.
Man glömmer hur barnsligt kul det är att bara okynnescykla. När man var liten och snön tinat bort kunde man cykla tegvägen upp, och tegvägen ner, från gryning till skymning, utan att tröttna. Det är en ädel och bekymmersfri sommarsyssla. Så när nästan alla bilar lämnat car parken runt halv sju-tiden i fredags, satt jag mig på cykeln och trampade runt, runt, körde slalom mellan koner och gav mig till och med i kast med ett patetiskt försök att köra på bakhjulet. Det har jag aldrig kunnat. Jag tror jag är för feg. Jag minns Jens Åkerlund; han var en naturbegåvning. Man kände sig alltid så liten när man rullade ned till skolan vid sidan av honom; jag på två hjul och med cykelhjälm, han på ett hjul och i keps.
CD-spelaren var ett annat uppskattat utlån. Dessvärre fick vi inga skivor. Så under söndagen gick vi på Virgin Megastore. Vi tänkte köpa en skiva var - det var vi ju värda! Jag köpte två, Ida ingen.
Köpte två Greatest Hits-plattor. Jag vet, fy fan för sånt! Spotta på mig, hata mig, jag förstår. Men vad gör man? Ville ju ha det bästa av det bästa, snabbt och lättåtkomligt. Leonard Cohen och Tom Petty. Petty? Undrar ni, varför det? Petty är underskattad kan jag tala om. Han rullar stenhårt hemma i vindskupan nu. Har länge ignorerad Petty, mest för att han ser ut som en ensamstående tandläkare som varje år åker på en kryssning till Tallinn för att hitta sin fru. Men han är bra, han har känslor, han kan sjunga.
Kanske är det Petty som blir min vän i höst. Eller Cohen. Fan så bra han är. Jag skojar inte. Det finns inget bättre än att dricka tre glas vin, och sedan lägga sig på golvet och lyssna på "Famous Blur Raincoat."

Igår åkte vi ut till Kinsale igen. Det var helgdag här på Irland och fullt med folk i den mysiga kustorten. Vi såg gamla gubbar fiska makrill från en bro. De fick fem åt gången. Helt galet. Sedan la vi oss på en strand och solade tills högvattnet kom och vi fick gå därifrån.

Idag har vi varit på Fota Wildlife Park. En djurpark, typ. Djuren lever relativt fria, utan burar och galler. Aporna har sina egna öar de kan leva fritt på. Det var trevligt. Vi såg även giraffer, en säl, zebror, röda pandor, flamingos, en örn, geparder(de hade stängsel, mittemot zebrorna vilket kändes lite retsamt. De gick fram och tillbaka efter stängslet med saliven rinnandes från munnen.), en mängd fåglor, och otroligt många skrikande människobarn. Men det var kul. Långsamma, till synes korkade, djur - helst giraffer - får en att inse hur enkelt livet egentligen borde vara. De lever ju en sådan problemfri tillvaro. Är den utvecklade människohjärnan en gåva eller straff?
Jag hade fått gratisbiljetter av. Chefen för parken parkerar sin bil i vår car park då och då. Vi hade nog inte betalat för inträdet. Det är ju bara djur för sjutton!

Nu har jag suttit här alldeles för länge och borde gå hem och sätta igång med middagen. Vi ska grilla ikväll! Jodå. Äntligen, lite hederlig svensk sommaraktivetet. Inklusive grekisk sallad, kvällssol och vin.
Och Tom Petty blasting out of the garret window.

Det var skönt att skriva. Känns att det var längesen.

Ha det bra!

Bästa hälsningar,
Er statsministerkandidat på Irland: Mikael Holmberg.