Flygplatser är inte gjorda för människor
Så åkte hon. Några timmar tidigare än tidigt en augustimorgon tog vi en taxi till Corks splitternya flygplats. Där släppte vi taget. Gick varsitt håll. Jag gick ut och såg soluppgången med en tår i ögat. Sedan åt jag Subway-frukost och drack Starbucks-kaffe. Onödigt, jag vet, men jag behövde det. Bussresan tillbaka till Cork var plågsam. Jag tröstköpte fyra CD-skivor och gick hem. Där jag mig i fosterställning på dubbelsängen och lyssnade på You're a Big Girl Now: "And I'm back in the rain, oh, oh, And you are on dry land." Jag stirrade rakt in i väggen; blicken fäst på en punkt - jag var rädd att jag skulle falla annars. Dylan fortsatte: "Time is a jet plane, it moves too fast. Oh, but what a shame if all we've shared can't last." Jag tänkte tillbaka på gårdagen, och resten av sommaren, när jag suttit i samma rum som nu, och allt var så tryggt och lätt. Allt var så roligt. Någon pratade, och någon lyssnade. Både skrattade. Nu var det bara jag, "I'm going out of my mind, oh, oh, With a pain that stops and starts, Like a corkscrew to my heart, Ever since we've been apart," och hon hade bara varit ifrån mig ett par timmar. Låten tog slut och kvar låg jag som en tröstlös liten patetisk trasa. En splittra av mitt forna jag. Om jag ändå hade käpt några glada skivor, tänkte jag, och bytte till Neil Youngs Tonight's The Night. Då ringde Paul. Han undrade om jag kunde komma ner och jobba. "Ja." Sa jag. "Ja, det kan jag. För Guds skulle ta mig härifrån!"
Patrick hade åkt hem, därför behövdes jag. Han hade jobbat ensam hela morgonen, och när Paul kom in och såg hur slarvigt bilarna stod, utan tanke på storlek eller hur länge de skulle stanna, gav han Patrick en riktigt utläxning. Paddy skyllde på att han varit ensam och det hade varit "up the walls"(ett av hans favorituttryck, betyder att det varit jävligt mycket.) hela morgonen. Det räckte inte som ursäkt för Paul, som kan ha sina dåliga dagar. Det hela slutade med att Patrick satt sig i sin bil och for hem. Bara sådär. Lämnade till och med tobak och papper bakom sig. Åkte förmodligen hem och satt fötterna i sitt fotbad och slog på History Channel(något han gillar att göra efter jobbet. Han är mycket intresserad av andra världskriget, i synnerhet Dr. Mengele. Du kan vara mitt i ett samtal med Patrick då han helt utan förvarning flikar in något han sett om Mengele på History Channel. Otäckt.) Men det gjorde han rätt i Patrick, åkte hem. Han ska inte ta en massa obefogad skit bara för att Paul varit iväg och slickat parkeringens ägare, och multimijonären, Kennys stjärt. Vilket var vad han hade gjort.
Dessutom gav det mig chansen att tänka på något annat. Och det var jag glad för. Jag fick jobba med Jonathan, en tjuguettårige kille med en röd Subaru med flammor längs sidorna(det räcker som personbeskrivning). Det är meningen att han ska ta över efter mig. Jag kände mig mycket viktig med en liten lärling vid min sida. Gjorde allt med en överdriven noggrannhet. Han brydde sig inte ett skit. Han satt och SMS-bråkade med sin flickvän, tillika mamma till hans lilla dotter, hela kvällen. Måste ha skickat över trettio meddelanden. "Varför ringer du inte?" Undrade jag. "Nja, vi pratar inte telefon med varandra." Jag blev rädd. "HON ÄR FÖR HELVETE MAMMA TILL DITT BARN. TA DIN FULA JÄVLA BIL OCH ÅK HEM TILL HENNE ELLER NÅT." Ville jag skrika. Det gjorde jag inte. Hon var arg för att han skickat meddelanden till andra tjejer i Cork. Jag suckade, och funderade på att spontangasa ihjäl honom med sin egen bil bara vi blev ensamma.
Någon timme senare stängde vi och han skjutsade mig till en Kinarestaurang på Barrack Street, där jag köpte middag och gick hem. Det kändes bättre då. Jag mår ganska bra ändå. Bli inte rädd för min redogörelse här ovan. Visst, det var jobbigt ett tag, men det kommer alltid en ny soluppgång. Eller nåt fint.
Har inte sagt något om vår lilla semester. Ska inte gå in på någon lång beskrivning, jag nöjer mig med det allsmäktiga lågstadieadjektivet, bra. Det var bra. Vi hörde aldrig någon bil, efter en liten oenighet med uthyrarna. Istället tog vi bussen och hyrde cyklar när vi kom fram. Det är mer vår stil, och kändes mycket bättre. Såg ofanligt vackra vyer, och bodde mysigt. Och åt god mat! Musslor och rödspätta som topp. Ida kanske säger "Irish stew", något jag inte vågade mig på.
Hörde att Cream lagt ner i Kramfors. Det tar sitt vridna kroppsideal och drar vidare till nästa landsortshåla för att lura pöbeln på pengar. Lycka till! Verkligen.
Nu har väl skolorna och jobb börjat igen, efter en fantastisk sommar. Tungt. Jag håller med. Speciellt när den varit så bra, och full av sol(har jag hört). Men det kommer en ny, en bättre!
Även här på Irland märks det att hösten är på antågande. Alla sommarjobbar flyr landet. Vårt hus töms för att göra plats och studenter. Känns konstigt. Snart är det bara jag och flugorna kvar.
Nu väntar jag förväntansfullt på ett inlägg från en hemkommen Ida. Hur ser det ut på rummet? Säg att Strindberg hänger kvar! Och lova att inte vädra ut den instängda lukten av mögliga böcker, jag vill också känna den!
Grattis på födelsedagen Jörgen! Så här står det på wikipedia.org: "Bland mörtens naturliga fiender finns abborre och gädda. Mörten lever cirka 25 år." Vilket måste betyda att du är inne på ditt sista år. Jobbigt. Se till att göra det bästa utav det!
Förlåt. Men visst var det lite roligt?
Vänliga hälsningar,
Mikael.
Patrick hade åkt hem, därför behövdes jag. Han hade jobbat ensam hela morgonen, och när Paul kom in och såg hur slarvigt bilarna stod, utan tanke på storlek eller hur länge de skulle stanna, gav han Patrick en riktigt utläxning. Paddy skyllde på att han varit ensam och det hade varit "up the walls"(ett av hans favorituttryck, betyder att det varit jävligt mycket.) hela morgonen. Det räckte inte som ursäkt för Paul, som kan ha sina dåliga dagar. Det hela slutade med att Patrick satt sig i sin bil och for hem. Bara sådär. Lämnade till och med tobak och papper bakom sig. Åkte förmodligen hem och satt fötterna i sitt fotbad och slog på History Channel(något han gillar att göra efter jobbet. Han är mycket intresserad av andra världskriget, i synnerhet Dr. Mengele. Du kan vara mitt i ett samtal med Patrick då han helt utan förvarning flikar in något han sett om Mengele på History Channel. Otäckt.) Men det gjorde han rätt i Patrick, åkte hem. Han ska inte ta en massa obefogad skit bara för att Paul varit iväg och slickat parkeringens ägare, och multimijonären, Kennys stjärt. Vilket var vad han hade gjort.
Dessutom gav det mig chansen att tänka på något annat. Och det var jag glad för. Jag fick jobba med Jonathan, en tjuguettårige kille med en röd Subaru med flammor längs sidorna(det räcker som personbeskrivning). Det är meningen att han ska ta över efter mig. Jag kände mig mycket viktig med en liten lärling vid min sida. Gjorde allt med en överdriven noggrannhet. Han brydde sig inte ett skit. Han satt och SMS-bråkade med sin flickvän, tillika mamma till hans lilla dotter, hela kvällen. Måste ha skickat över trettio meddelanden. "Varför ringer du inte?" Undrade jag. "Nja, vi pratar inte telefon med varandra." Jag blev rädd. "HON ÄR FÖR HELVETE MAMMA TILL DITT BARN. TA DIN FULA JÄVLA BIL OCH ÅK HEM TILL HENNE ELLER NÅT." Ville jag skrika. Det gjorde jag inte. Hon var arg för att han skickat meddelanden till andra tjejer i Cork. Jag suckade, och funderade på att spontangasa ihjäl honom med sin egen bil bara vi blev ensamma.
Någon timme senare stängde vi och han skjutsade mig till en Kinarestaurang på Barrack Street, där jag köpte middag och gick hem. Det kändes bättre då. Jag mår ganska bra ändå. Bli inte rädd för min redogörelse här ovan. Visst, det var jobbigt ett tag, men det kommer alltid en ny soluppgång. Eller nåt fint.
Har inte sagt något om vår lilla semester. Ska inte gå in på någon lång beskrivning, jag nöjer mig med det allsmäktiga lågstadieadjektivet, bra. Det var bra. Vi hörde aldrig någon bil, efter en liten oenighet med uthyrarna. Istället tog vi bussen och hyrde cyklar när vi kom fram. Det är mer vår stil, och kändes mycket bättre. Såg ofanligt vackra vyer, och bodde mysigt. Och åt god mat! Musslor och rödspätta som topp. Ida kanske säger "Irish stew", något jag inte vågade mig på.
Hörde att Cream lagt ner i Kramfors. Det tar sitt vridna kroppsideal och drar vidare till nästa landsortshåla för att lura pöbeln på pengar. Lycka till! Verkligen.
Nu har väl skolorna och jobb börjat igen, efter en fantastisk sommar. Tungt. Jag håller med. Speciellt när den varit så bra, och full av sol(har jag hört). Men det kommer en ny, en bättre!
Även här på Irland märks det att hösten är på antågande. Alla sommarjobbar flyr landet. Vårt hus töms för att göra plats och studenter. Känns konstigt. Snart är det bara jag och flugorna kvar.
Nu väntar jag förväntansfullt på ett inlägg från en hemkommen Ida. Hur ser det ut på rummet? Säg att Strindberg hänger kvar! Och lova att inte vädra ut den instängda lukten av mögliga böcker, jag vill också känna den!
Grattis på födelsedagen Jörgen! Så här står det på wikipedia.org: "Bland mörtens naturliga fiender finns abborre och gädda. Mörten lever cirka 25 år." Vilket måste betyda att du är inne på ditt sista år. Jobbigt. Se till att göra det bästa utav det!
Förlåt. Men visst var det lite roligt?
Vänliga hälsningar,
Mikael.
posted by Mikael at 14:53
0 Comments:
Post a Comment
<< Home