12 timmar i Apple-fabriken

Ja, nu ar det Ida utan prickar som skriver igen.
Ar ju ratt komiskt, klarar inte ens av att hitta installningen som ger mig prickar, och arbetar numera pa Apple-Computers!

Jo, det var dar jag var onsdags nar Mikael skrev. Pa jobbet. Kanns konstigt att skriva, men det ar sant, nu har ocksa jag en arbetsplats att ga till, nasta torsdag far jag min forsta inkomst pa mycket, mycket lange.

Ni har val forstass insett att det inte ar som nagon slags konsult dom har anstallt mig. Jag jobbar i fabriken som tillverkar datorerna. For att ni ska forsta vad det handlar om sa kommer har en redogorelse fran min andra dag i Apple-fabriken(Den forsta dagen var mest visning, information och traning):

6.10
Kliver upp, klar pa mig, ater frukost.
7.00
Gar Barrack Street in mot stan, Plunket Street vidare mot Merchant Quay varifran bussarna avgar.
7.30
Tar buss No 2 upp till Holly hill dar Applekomplexet ligger.
7.50-8.00
Stamplar in, hittar min plats vid "bandet". Har tilldelats en plats aldeles i slutet av bandet, dar star vi som gor den sista kontrollen och "snyggar till" datorerna innan de gar ut till forsaljning.
Bandet borjar rulla, har redan en harddisk framfor mig. Det har ar vad jag gor:
Jag tar bort tva gula plastgrejor fran harddiskens ovansida, drar ut en sladd fran kortsidan. Slanger detta i en uppsamlingskorg. Sen trycker jag pa en knapp under bandet sa jag kan snurra pa plattan som harddisken star pa. Snurrar den ett halvt varv och drar bort en plastfilm fran baksidan. Snurrar den ett kvarts vars och tar bort en san dar tjock kabel med tva skruvar. Snurrar den till utgangslaget och tar bort farmsidan som jag skickar vidare till min granne till hoger. Uppnar upp en plastlucka och tar fram en lite plastmutter som jag faster i ett hal innanfor luckan, trycker fast den med en vit plastgrej. Stanger luckan och skickar vidare harddisken.
9.15
Forsta rasten. 15 min. Dricker kaffe, ater ett apple.
Tjejerna som jag jobbar brevid:Tara och Elaine dricker kaffe och roker.
9.30
Jobbar vidare, tar bort tva gula plastgrejor osv.
12.15
Lunch. 25 min.
Springer upp till matsalen. Star i ko i 10 min, ater pa 10 min. Springer ner for att hinna ga pa toaletten. Tara ater en macka, Elaine dricker bara te och roker.
12.40
Jobbar vidare, tar bort tva gula plastgrejor osv. Var Supervisor kommer forbi och papekar att Line 1 (Jag star vid Line 2) ligger langt fore oss. Tempot skruvas upp.
15.15
Rast.15 min. Dricker en kaffekopp.
15.30
Jobbar pa, tar bort tva gula plastgrejo osv.
17.15
Rast. 20 min.
Springer upp till matsalen. Koper en macka, ater den pa vagen tillbaka, gar pa toaletten. Tara och Elaine dricker te och roker.
17.35
Tar bort tva gula plastgrejor osv.
19.50
Bandet stannar. Vi far ga hem. Stamplar ut, gar ut till busshallplatsen.
20.10
Bussen kommer.
20.30
bussen slapper av oss inne i stan. Sager hejda till Tara och gar igenom stan, och vidare upp mot universitetet.
21.00
Hemma.

Ja, det var min dag i fabriken. Jag hoppas att jag inte har trakat ut er, ville bara dela med nig av min forsta arbetsdag. Kan beratta att jag var ganska sa trott nar jag kom hem, det ar langa dar. Forstar inte hur mina arbetskamrater klarar sig pa bara te och cigaretter en hel dag.

Hade val kanske inte tankt mig det har nar jag akte hit, men det gar nog att sta ut i nagra veckor, far faktiskt hyfsat betalt ocksa. Sen jobbar jag bara tre dar i veckan, sa det finns tid over till mycket annat.

Mer om livet har i ovrigt en annan gang, nu ska jag skybda mig hem och ata innan jag blir sur och kinkig.

Tack an en gang for att ni laser och skriver komentarer, det varmer.

Ida

Om man ändå fick vara en intellektuell humleplockare

När jag satt mig till rätta vid datorn här på Internetcaféet, går jag igenom samma procedur varje gång. Jag öppnar två fönster: min mail och bloggen. Kollar lite på dem. Sedan går jag in på Aftonbladets hemsida(jag vet, jag borde verkligen gå över till DN, men det kräver en viss ansträngning.) för att hålla mig någorlunda á jour med vad som händer i hemlandet. Jag ångrar mig varje gång. Det är en vidrig tidning, inte sant? Den skrämmer iväg svenskarna, och håller borta dem som redan stuckit. Idag möttes jag av rubriker som:

Strippa hade likdelar vid sängen
Kärlekskranke Joe hånas på nätet
Bye, bye rynkor – för alltid

Jag är glad att jag sitter fast i en car park på Irland.

Jag är ledig idag. Inte Ida. Det är första dagen på mycket länge. Känns lite ovanligt. Jag valsar runt i staden i min ensamhet. Snart ska jag gå hem och diska. Ingen annan gör det. Den irländska flickan Emer som bor i vårt hus kan mycket väl vara den stökigaste, ansarslösa och trasiga människa jag någonsin har mött. Nu är hon inte ensam att skita ner. Kökets golv är svart, och diskhons botten har inte setts sedan vi flyttade in. Själv känner vi oss verkligen som de skötsamma svenskar vi är.
Vad Ida gör ska hon få nöjet att berätta om själv. Vår lilla hyrbilstur har iallafall blivit inställd.

Kamrat Lindgren har skaffat blogg! Det här är stort! I klass med månlandningen, Berlinmurens fall och Palmemordet, tillsammans. Ska bli mycket intressant att se vad den skarpa och cyniska hjärna kan producera i bloggvärlden. "Strindsbergs ande" kallar han sig. Ett passande namn, lagom blygsamt. Spana in den!
En annan blogg vi glömt att nämna, är Sofia Rosenlunds. Den finns här. (Jag har nyss lärt mig det här med länka till sidor) En blogg för alla mammor att känna igen sig i, och för alla pappor att försöka förstå.

Gillar din lilla historia där Tommy. Alla människor har ett behov av att känna sig behövd. Kan inte kännas så bra att få det kastat i ansiktet att man kan ersättas av en lampa och ett relä. Men så är det.

I fredags gick jag, Ida, och Brandon ned till en stor park för att spela fotboll. Snart kom tre slovaker fram och utmanade oss. Okej, tänkte vi. Tre mot tre, först till tio. Dom vann, 10-8. Men vi var helt seriöst mycket bättre. Vi hade ett ordnat spel, dom kontrade bara, och hade egentligen bara en duktig spelare. Vi var ett lag! Men det var kul, och det gjorde inget att vi förlorade. Värt att notera var att jag gjorde två mål på nick. Vill inte skryta, men kom igen, hur ofta händer det!? Måste varit tack vare Ida och Brandons fina inlägg. Allt för laget!
På tal om Slovakien; min mor och far är där just i detta nu och dricker hutlöst billig öl och badar thermalbad. Igår firade de sin tjugufemte bröllopsdag. Grattis!

Tänkte inte skriva så mycket denna gång. Ska fokusera mig på bilder. Dom finns i inlägget här under. Missa inte det!

Nu ska jag gå någonstans och fortsätta läsa Orwellbiografin jag nyss köpt. Mycket bra! Detaljrik och djup. Orwell levde onödigt hårt, och tog en mängd olika skitjobb bara för att få material att skriva om. En sommar plockade han humle. Det var otroligt tråkigt, och slitsamt. Men han ursäktade det hela med att: "I shall at any rate be able to make a saleable newspaper article." Allt för konsten, allt för ordet!
Skaffade ett bibliotekskort idag. Har insett att jag inte kan frakta hem fler böcker till Sverige.

Mikael.

Irish bookshops

Irländarna är mycket stolta över sina pubar. Överallt kan man köpa krafs prydda med foton av genuina irländska pubfasader. Turisterna frossar i det, som tyskar i svenska älgar. Jag tänker här bryta trenden, byta marknad, lämna ölen och smutsen, för att kliva in i den litterära världen. Irland har nämligen flera vackra boklådor också. Inte lika många som pubarna, men de som finns är värda att föreviga här på bloggen.
Så här följer min bildserie av "Irländska boklådefasader":

Kinsale


Kinsale


Cobh


(I vänstra hörnet)Youghal


Paul Street, Cork


Oliver Plunkett Street, Cork


Barrack Street, Cork


Paul Street, Cork

Vore det inte kul om vi kunde starta en omröstning? Vilken ser trevligast ut?

Mikael.

Sköna dagar, och långa dagar.

Idag är en skön dag. En sådan avslappnad och bekymmersfri sommardag i staden. Man flanerar runt utan tider och besvär. Slinker in på en och annan bokhandel utan att köpa något. Äter lunch på ett café. Vilar sig i en park. Läser lite. Vandrar längs gatorna, anonym och trygg.

Sedan har vi de långa dagarna i car parken. Tio timmar. Tio timmer utan avbrott. Utan rast eller lunch. Det vi äter, äter vi där. Stående. Kanske har vi ingen rast för att jobbet i ärlighetens namn inte är så stressigt. Några timmer mitt på dagen, runt lunch, händer det saker. Men före och efter; död och kvav tomhet. Likt en klockas förutsägbarhet droppar dock kunderna in, då och då, från 07:30 till 19:00. Och alla vill de göra samma sak - parkera sin bil. Jobbar man i ett varuhus, eller bensinmack, vet man aldrig vad kunden i fråga kommer att handla. Det vet man på en parkering. De lämnar sin bil, inget annat. Som arbetare där är man personlighetslös. En skugga. Utan intressen eller egna tankar. Man står där bakom en lucka som en maskin och ger dem en biljett, och lite senare samma dag, står man bakom samma lucka och tar betalt. Oförändrad. Bara lite mer svettig, lite mer less. Dom lämnar sin bil på väg till andra angelägenheter, antingen roligare eller viktigare, eller bådeoch. Dom, de fina människorna, med sin kostymer och kjolar. Med sitt välkammade hår och sina parfymerade kroppar. Med handväskor eller portföljer. Vi, parkerarna, de tomma döda statyetterna, clownerna med gula västar som vaktar era bilar, vi står kvar. Orörliga. Vi borde egentligen - som man redan gjort på det flesta parkeringar - ersättas med en automat. Vi är en relik. Onödiga, och hela vårt liv går ut på att intala oss själva motsatsen. Därför stoppar vi varje bil och frågar hur länge de ska stanna. Därför försäkrar vi oss om att alla håller sig i sin ruta. Därför gör vi allt för att få vårt jobb att verka viktigare, så att vi får vår lön, och vår tvåveckorssemester i en hyrd villa i Alicante.
Endast årstiderna erbjuder någon förändring på parkeringen. Vintrarna är otroligt kalla, och somrarna kvava, feta och otroligt varma. Jag kämpar mot värmen. Börjar vänja mig nu. Det går inte att undfly den. Ibland, under lugna stunder, ställer jag mig vid infarten och lutar mig mot väggen. Där blåser det lite iallafall, men solen steker. Den enda måttligt svala utrymmet på hela parkeringen råkar ironiskt nog vara det vidriga badrummer. Det är sant. Det har mina arbetskamrater kommit på långt innan jag. Därför är det dit de går när de ska röka. Vilket är ganska ofta. Fimparna flyter tätt i toaletten. Så antigen utstår jag värmen, eller röklukten på äckeltoaletten. Det är inte mycket till val.
Men missförstå mig inte. Jag trivs med mitt jobb, mitt tillfälliga jobb - något jag intalar mig varje dag. Det är roligt. En annan värld. I lördags kom jag till jobbet och möttes av Patrick. Han såg på mig med sin karaktäristiska min; smått bekymrad, smått arg(även fast han inte är det) Hans skitigt bruna panna är redan fuktig av morgonens svett. I mungipan har han förstås en brun cigarett. Han håller en spade i ena handen, och en vit plastpåse i den andra. Däri sprattlar två halvdöda duvor. "Jag ska bara slänga de här i soptunnan." Säger han och håller upp påsen. "Ska du inte döda dem först?" Undrar jag. Han skakar på huvudet. "De kvävs snart." Patrick må se fängelsetuff ut, men han bryter inte nacken av duvor. Inte jag heller. Jag låter honom göra det.
Det är ett att parkeringens största bekymmer; duvor som bajsar på bilarna. Mr Burton vill inte ha fågelskit på sin nya Lexus för 50000 Euro. Och det är vi som ska se till att han fanimej inte får det! Därför lägger vi ut duvgift på backen. Det ser ut som brödsmulor. Det sägs att när duvorna äter detta sväller de upp, för att slutligen explodera. De låter bestialiskt, jag vet, men så är det. Jag brukar hålla ett ständigt öga på duvorna i förhoppning att de ska explodera framför ögonen på mig, helst i luften, det skulle vara en fascinerande syn, inte sant? Allt blir så mycket coolare om det händer i luften. Har ni tänkt på det? Konstigt. Iallafall, duvorna exploderar aldrig, till min stora besvikelse, istället blir det bara sjuka. De ser ut som de är fulla, raglar fram, kan knappt flyga, och kraschar ibland in i bilarna(vilket inte heller är bra, men bättre än skit). När de är tillräckligt dåliga kan Patrick plocka upp dem med en spade och slänga dem i soptunnan. Där återhämtar de sig dock. Och efter två dagar är de friska nog att lämna tunnan för att återgå till sitt bajsande och knaprande av gift. En ond cirkel.
En gång när jag öppnade soptunnan för att slänga en påse skräp, stog det en duva däri och stirrade på mig. Jag blev mycket rädd. Då var det plötsligt jag som besudlade bilarna. Det är små saker som gör dagarna roligare på car parken.

Vi funderar på att hyra en bil nästa vecka och bege oss västerut. Mot klipporna och de gröna vidderna. Måste bara hitta en billig bilythyrare först. En tredagarssemester i semestern, kan man säga. Är lite orolig för att köra på vänster sida dock. Börjar bli van att växla med vänstern och så, men jag bävar för att ge mig ut i trafiken(varje gång jag skriver trafik undrar jag varför den inte stavas med två f. Hade det inte varit lättare så?)

Vad mer? Åhh...på tisdagskvällen efter jag hade jobbat, och Ida hade spenderat dagen efter kusten i ett soligt Kinsale, möttes vi i Fitzgerald Park för picknick. Mycket trevligt. Jag köpte rödvin på vägen dit, och Ida stod för maten. Kvällssolen var ljum och älven flöt långsamt fram. Ett par killar satt bakom oss lirade lätt på en gitarr, och ett munspel. De framförde en hel del bra låtar med förvånansvärd skicklighet. "Redemption Song" till exempel. Jag sjöng med lite tyst i mitt behagliga vinrus. Sedan genomförde de helt plötsligt en fantastiskt version av Nate Dogg och Warren G:s "Regulate". En kultklassiker inte bara för hiphopälskare. Det var grymt! Jag fick ståpäls. Man kanske inte tror den ska bli bra på akustiskt gitarr och munspel, men alltså, ja, jag vågar nästan säga att den slog originalet. Så Krilleman, det är bara att börja öva. Teglund och jag står för sången! Jag tar Warrens text, och Teglund Nate Doggs.

It was a clear black night, a clear white moon
Warren g was on the streets, trying to consume
Some skirts for the eve, so I can get some funk
Just rollin in my ride, chillin all alone


Nu måste jag gå. Har bestämt träff med Ida utanför Tesco om en kvart. Jag kommer förmodligen bli sen, hon med, så det gör inget. Sedan går vi hem till vårt fulla hus. Köket är helt galet. Litet och delas mellan sju. Jag kan knappt minnas hur det kändes att ha ett eget kök.

Kul att läsa kommentarer. Man tänker på sommaren i Sverige och blir alldeles sentimental. Om det ändå kunde vara sommar jämt.

Må bra!

Mikael.

Ångest framför skärmen

Mikael tror att jag har utvecklat ett betingat beteende.Jag tror att han kan ha rätt.
Pavlovs hundar började ju dregla när dom hörde en klocka. Jag börjar svettas, blir yr och mår illa så fort jag kommer in i ett rum med många datorer.

Jag vet inte riktigt varför, men jag blir otroligt stressad när jag sätter mig framför skärmen så här bland massa andra i ett rum. Och lokalerna: varma, mörka och helt utan syre. Som gjort för att utveckla fobier.

Idag har jag trots detta sökt mig till ett av de många intenet-caféer som finns här i staden. Vårt favoritställe på Mc´Curtainstreet. Det är ett bra ställe, ganska lugnt, och inte lika trångt som vissa skräckexempel.

Ja, ni har väl kanske förstått av Mikaels raportering, och bristen på ljublande inlägg här på bloggen att jag fortfarande är arbetslös. Verkar helt omöjligt att få något att riva tag i, ingen verkar vilja utnyttja min brinnade iver att få göra någon nytta.Dom vet inte vad dom går miste om.

Som Svensk, student, som bara vill jobba under sommarmånaderna så verkar man inte vara så het på arbetsmarknaden. Iallafall inte den arbetsmarknad som vi rör oss inom nu. Dom flesta arbetsgivare verkar inse att man kommer att lessna på jobbet ganska snart, och att man egentligen bara är ute efter att träffa folk och prova på det irländska arbetslivet. Att anställa en polack som kommer att jobba tills han stupar, och verkligen, verkligen behöver pengarna är ju en så mycket bättre affär för dem.

Man är överkvalificerad för att städa eller plocka glas, men har för lite erfarenhet för att få stå i baren, eller i receptionen.

Lägger inte ner så mycket tid på sökandet för tillfället. Händer det något så händer det något... Min CV borde ju finnas på en hel del ställen vi det här laget.
Sen är det ju Apple som jag fortfarande hoppas på. Det kommer ju att bli något, frågan är väl bara om det blir före eller efter jag redan har åkt tillbaka till Sverige.
Försöker att njuta av ledigheten nu, åkte ju inte hit bara för att söka jobb.

Huset på Holly Hill är nu nästan helt fyllt. Det är jag och Mikael, Brandon:killen som Mikael skrev om, Margret: en tjej från Polen, Emer: en irländsk sjuksköterskestudent och en lettisk tjej( som ingen av oss har träffat, mer om detta en annan gång)
Trevligt med lite folk! Känner mig inte alls lika ensam längre.

Det var allt från mig för den här gången. Ska ta mig ut i solskenet igen. Fantastiskt väder här idag, det växlar snabbt som sagt.

Hoppas att ni har det lika bra där hemma som vi har det här. Tack för era kommentarer, jätteroligt att ni orkar ta er tid och läsa. Känns tryggt på nåt vis, att veta vad man har hemma i Sverige.

På återseende

Ida

En toalett, och lite annat.

Vädret växlar snabbt här på Irland. Det är tur det. Ungefär som i New England(tror jag), där de säger att "gillar du inte vädret, vänta en timme. " Så i söndags, dagen efter min ovan beskrivda promenad i regnet, var det sol och blå himmel igen, och vi kunde sitta på baksidan och dricka kaffe och äta bakelser, under tvättlinan full av kläder som torkade i hettan. Som ett riktigt barnkalas. Bakelserna - fyra stora feta saker - hade jag fått av en snäll tant som parkerar sin bil i vår car park. Tydligen droppar hon in varje lördag med ett paket godsaker. Vanligtvis sätter Richard i sig två och slänger de andra,(om inte jag är där och kanske får i mig in. Dom är mycket stora, och det är en så fräscht att äta dylika lyxbullar med svarta fingrar i ett avgasfyllt rum.) men denna lördag var Richard ledig, och Patrick ville inte ha några. Därför kunde jag ta med mig alla fyra hem. Så där satt vi på gräset och smaskade. Bakom häcken hörde vi grannarnas vänliga röster. Jag togs tillbaka till somrarna i Kramfors, på baksidan av Tegvägen 8, där man alltid hörde Nenne och Birgittas kärleksfulla gnabb. Aaah...barndomsminnen, finns det något bättre. Sedan slog det mig att Nenne gick bort för några veckor sedan, det var så hemskt tråkigt. Nenne var verkligen en man som förtjänande att bli mycket gammal,och glädja många barnbarn. Snart kommer nya röster höras från deras hus, men inga med samma trevliga ursprung som de vi hörde förr.

Patrick på jobbet, han är konstigt. Ett irländskt nutrionellt mysterium.(Är nutrionellt ett ord?) Inte nog med att han inte äter bakelser, han äter ingenting överhuvudtaget. Han dricker inget heller. Helt ofattbart. Det enda han lever på under ett tiotimmarspass i car parken är avgaser och nikotin. Han röker stora mängder bruna egenrullade cigaretter, men detta kan väl knappast ersätta den näring han behöver? Konstigt. Själv äter, och dricker, jag i snitt: en banan, lunch(antingen medtaget, eller köpt), en macka jag förberett hemma(två orostade rostade bröd med ost och skinka emellan), en twix, en 33 centiliters Coca Cola(ibland två) och en medtagen vattenflaska(1,25 liter) per dag, och ändå är jag påtagligt hungrig när jag kommer hem. Hur kan då denna man inte äta något? Jag tror jag måste börja röka, det blir ju mycket billigare så.

Så till den irländska vänligheten. Den är något speciellt. Kanske mest för att konstrasten blir så stor för en svensk. Till exempel: jag råkar nämna för Richard att jag inte har någon TV i vårt nya hem. Dagen efter har jag en TV. Så funkar det. Morgonen efter, när jag är ledig, ringer han och berättar att någon snubbe som jobbat där förut lämnat en TV efter sig i ett förråd. Den funkar och det är bara för mig att ta den. Det finns ingen dosa dock, men det kan jag ju köpa varsomhelst. En sån universal, säg bara att det är för en Philips-TV, säger Richard.(En timme ringer han igen, full av ursäkter, och säger att det är en Panasonic, ifall jag redan var på väg till TV-dosaffären.) Okej, tänker jag, en TV. Jag hade inte ens uttryckt en önskan att ha en TV. Han undrade bara vilka kanaler jag hade dit jag nu flyttat(detta är mycket vital information för en car park-arbetare i Irland). Inga, säger jag, vi har ingen TV. Han stirrar på mig som om jag hade haft tre ögon och kommit från en annan planet. Klart svensken måste ha en TV.
Så samma kväll åker jag och Brandon ner till car parken och plockar upp en 28-tums wide screen-TV. Lite dammig, men annars helt okej. Bara sådär. Lite senare sitter vi och slötittar på Snake Eyes, och jag funderar om vi egentligen behövde den här TV:n.
Brandon kommer med ett annat exempel på den irländska vänligheten. När han hade hållit på i två dagar att flytta saker mellan sitt gamla hus till sitt nya - det vi bor i också - kom en granne fram till honom, ilsken och irriterad, och undrade varför Brandon inte frågat honom om hjälp att flytta, så han sluppit ta bilen själv flera gånger fram och tillbaka. Brandon blir nästan ovän med sin föredetta granne, bara för att han inte frågat om hjälp. Vad hade vi gjort hemma i Sverige om vi sett vår granne flytta ut? Dragit ner persiennen och låtsas som om vi inte var hemma?

Så vem är då denne Brandon? Han är en tjugusexårig avslappnad och social lirare från Galway. Född i Frankrike men flyttade till Irland som fyraårig. Han kan franska flytande och talar engelska som om han kom från New York. Mycket vänlig och öppen. Han har en universitetsutbildning, som engineer eller något sånt. Men vill inte jobba med sådant. Brandon gillar båtar, och att segla, därför flyttar han till Cork och börjar jobba på ett företag som gör reservdelar till båtar. Det säger lite om han som person tycker jag. Väldigt spontan. Självklart vill han hålla på med sin musik på heltid.(Jag antar att ni såg det komma.) Men han har lite problem nu, då hans brorsa och en annan kille han blott kallar "the drummer" flyttat tillbaka till Galway. Själv är han ensam kvar i Cork med sin gitarr. Han sitter i en fåtölj i vårt vardagsrum, tillbakalutad med en flaska vin framför sig, tittar melankoliskt ut genom fönstret, och säger att det här är första gången i sitt liv då han inte vet vad han ska göra.
Hälften av samma vinflaska bjuder han bort till oss. Jag har köpt med mig några kalla Miller, eftersom jag har två lediga dagar framför mig, och vi dricker även dem. Sedan tycker Brandon att vi ska gå ut. Varför inte, säger vi. Han visar oss runt på de "rätta" barerna. Det är svårt att tala, för musiken är så hög, men vi har trevligt ändå.
Morgonen efter smakar osten annorlunda. Jag är bakfull.

Några bilder från car parken:


Jag försöker se cool och avslappnad ut.


Som ni förstår är mina dagar en enda låg bön om att jag aldrig behöver göra nummer två därinne. Man blir inte människa igen efter en sådan upplevelse. Jag tror att den dag mina skinkor rör det där kaklet, förvandlas jag till ett djur. Ett bilparkerande hämningslöst djur.
Kanske är det därför Patrick inte äter på jobbet.

That's it. Nu för det vara nog.
Ida är en kämpe. Hon kommer skriva här snart hon med. Det är bara det att hennes Internetbesök fortfarande består av mestadels jobbsök och desperat mailande. Apple har inte hört av sig än. De är svin som alla andra enorma företag. Vad bryr de sig om den enskilda individen lider, så länge företaget går bra. Men vi fortsätter hoppas. Hon är på "open day" för Supervalu i detta nu. Och imorgon ska hon på ännu ett aptitude test. Men saker är bättre nu. Nu när vi har TV och intressant sällskap i huset.

Ha det bra!

Mikael.

Det irländska vädret

Är inte som det svenska. Då jag vet att ni där hemma njuter av en osedvanlig värmebölja(eller är det bara överdrifter för att göra oss avundsjuka) tänker jag här spä på er lycka med en så realistisk beskrivning som möjligt av det typiska irländska vädret. Igår var den första dagen då vi fick uppleva det på riktigt.
Det var fint på morgonen, bara lite morgonsvalt sådär, inget ovanligt. Jag gick min halvtimmespromenad rakt genom Cork till Citi Car Park, lyssnades på noggrant utvalda låtar på min mp3.(Mer om perfekta låtar för den melankoliska promenaden till ett tiotimmarspass bland svett och bensinångor senare.) Jag går raskt förbi de gråa husen i arbetarlängorna i södra Cork. Snart når jag Barrack Street där barerna duggar tätt. Det går nedåt och lite fortare, rusar över södra River Lee in på ön som utgör Cork city. Nu får jag börja kryssa mig mellan morgonpigga turister och morgontrötta arbetare. Plunkett Street är redan folktät. Här och där plinkar gatumusikanterna försiktigt på gitarren med sin kalla fingrar. Deras hatt har ännu inga slantar. Jag går hela gatan fram, tills den tar slut och mynnar ut i Parnell Place. Där korsar jag dumdristigt gatan, bilarna kör som galningar men jag är trött och det är alldeles för tidigt på dygnet för att frukta döden. Sedan kommer jag till Parnell Bridge som tar mig över norra kanalen - den bredare - av River Lee. Här ligger tiggarna och sover. Trötta och svarta av sot, smuts och allmän fattigdom. De har tomma ihopknövlade plastkoppar framför sig, som någon gång innehållet kaffe åt någon betydligt rikare än dem. Jag tänker att jag borde ge dem en slant, men gör det inte under det vanliga föresatsen "att dom ändå bara köper sprit för pengarna". Jag har dåligt samvete de sista metrerna innan jag beträder min car park. Jag stänger av mig min mp3-spelar och hälsar god morgon till antingen Richard eller Patrick.
Så till vädret. Det började runt lunch, tolv kanske. Regnet. Inget vanligt regn, utan REGNET. Varje kund, varje bil, varje kvitto som kommer tillbaka, varje sedel, varje mynt, är kall, blöt och förbannat less. Det blir en lugn dag. Inte ens irländarna själva bemödar sig att ta sig ut under dylika omständigheter. En amerikansk man kommer fram och betalar sin taxa. Jag frågar var han är ifrån. "Caaaalifornia!" Säger han. "Vad gillar du det irländska vädret?" Han skakar på huvudet och går.
Det fortsätter regna. Jag springer upp på MacCurtain Street och hämtar pizza som Patrick ringt och beställt åt mig. Pizzabagaren är en stammis på car parken, han betalar billigt - vi får pizza billigt. Han är trevlig och pratsam som en pizzabagare ska vara. Men ett missförstånd har uppkommit; han har gjort två pizzor istället för en, i tron att Patrick också skulle ha en. Jaja, okej, jag tar båda och går. Patrick skrattar. "Ta med dig den andra hem, eller ät den senare idag. Du kan käka den till matchen ikväll vetja!" Visst tänker jag och glupskar i mig den ena och lämnar den andra. God, tjock och dränkt i ost fortsätter jag mitt pass.
Ute fortsätter det också. Regnet.
Vi får tända lyset i car parken, för första gången under min tid där. Molnen är så tjocka och mörka att det vanliga dagsljuset inte orkar tränga sig igenom.
Dagen rör sig sakta framåt. Jag ser ut genom portarna och hoppas att det ska sluta innan jag måste gå hem.
Det gör det inte. Klockan blir sju och nu har pölarna börjat leta sig in mot bilarna som är kvar. En alkis kommer in och frågar efter hushållspapper han kan torka sig med.
Jag stänger. Lånar ett paraply och beger mig ut i helvetet.
Nu kanske ni tänker att ett regn, jaja, big deal, det är väl bara att gå lite fortare, ta på sig regnkläder, gå under paraply, så gör det väl inget. Man torkar ju snabbt när man väl kommer hem ändå. Det är det svenska regnet. Under ett svenskt skyfall kan man hålla sig relativt torr och varm ändå.
Inte på Irland.
Efter hundra meter är jag blöt, fuktig och obeskrivligt kall. Regnet och blåsten samarbetar mot mig. Jag är deras gemensamma fiende. Jag hör dem skratta, HAHAHAHAHA! NU TAR VI DEN JÄVELN! Jag håller paraplyet framför mig likt en murbräcka och kämpar mig fråmat. Det går inte. Jag måste fall ihop det. Jag smyger in i en hotellobby och laddar om. Bara en bit kvar till busshållsplatsen. Mina händer är alldeles bruna av den blöta rosten från kättingen jag låste car parken med. Byxorna har den där konstigt lukten blöta jeans får. På överkroppen känner jag mig svettig och kall på samma gång. Konstigt. Och blöt förstås. Allt är blött. Kroppsdelar och muskler jag inte visste fanns visar sig kunna frysa de med.
Jag drar upp byxorna lite till, spänner fast dem lite hårdare så att de inte ska rinna av mig, och springer över bron bort till busshållplatsen. Kollar listan, om en kvart, bra. Jag sätter mig ner på en kall plastbänk, under tak, men det gör inget - regnet letar sig in även dit.
Efter ha väntat tjugo minuter inser jag att jag kollat på busslistan för vardagar. Idag är lördag. Nästa buss går om fyrtiofem minuter.
Jag går.
Jag biter ihop tänderna och går. Fortfarande med en pizza i en svampmjuk kartong i en dyngblöt påse i min hand. Ty min snålhet förbjuder mig att slänga bort sådan god pizza.
Efter en halvtimme är jag hemma. Där är jag fri från regn och blåst, men möts av en annan fiende: kylan. Irländska hus är inte som svenska. Men mer om den skillnaden någon annan gång.

Njut av den svenska sommaren. Det var bara det jag ville säga.

Mikael.

Balzac, bilder, och lite annat.

Jag har inte bloggat på länge, på grund av att jag jobbat! Visst är det härligt med folk som påstår att de inte hinner med annat, bara för att de jobbar så mycket.(Alternativt pluggar.) "Har du läst den här boken?" "Nej fy fan, inte hinner jag med sånt, så mycket på jobbet." Skitsnack! Säger jag. Men nu verkar det som även jag blivit en sådan. Det är så lätt att komma hem från jobbet(det låter som jag arbetat i flera år) och öppna en kall öl och bara stirra in i väggen tills det är sent nog att gå och lägga sig för att morgonen efter grymta sig upp, stänga av väckarklockan och svära alla trappstegen ner till det kalla köket där man lagar till några mackor och en skål cornflakes som man äter ståendes för att mat-/sällskapsrummet är så mögelskadat att man blir yr av att sitta där. Kanske inte riktigt så. Jag trivs ganska bra med mitt parkeringsjobb. Kan bli lite segt framemot femtiden, när det flesta tagit sin bil och åkt. Men då sitter man där på ett bord och försvinner in i ett apatisk nirvanalikt tillstånd, och plötsligt är klockan sju och man kan låsa och gå hem.
Bra dagar har det varit. Lönen och dricksen droppar in. Vissa(mestadels kvinnor) hostar tveklöst upp en sådär fem euro om man parkerar bilen åt dem. Pengarna lägger man förstås i "the tip-jar" som delas lika med de andra. Men det kan ändå bli en tjugo euro på en kväll. Mycket pengar för en liten pojkspoling som jag, som aldrig haft ett jobb där man fick dricks förut.(Om man bortser från den där gamla tanten ute i Nordingrå som alltid hade en prydlig hög med femkronor redo åt mig, varje gång jag gav stannade till med postbilen och kom in med pengar eller pension till henne. Jag undrar vem som får hennes slantar i år? Säkert någon bortskämd slyngel från Brunne som köper Marlboro Lights för pengarna.)
Mer om jobbet nästa gång. På söndag kanske. Det är nästa dag jag är ledig. Det är ju bara under lediga dagar jag orkar blogga. Då ska jag ha bilder också.

"Love of knowledge stranded me in a garret; my nights I spent in work, my days in reading at the Bibliotheque d'Orleans close by. I lived frugally; I had accepted the conditions of the monastic life, necessary conditions for every worker, scarcely permitting myself a walk along the Boulevard Bourdon when the weather was fine."

- Honorè de Balzac Facino Cane

Vindskupan(the garret) är utan konkurrens den mest litterära delen av ett hus. Källarhålan då? Undrar kanske ni. Jodå, den ligger nog på andra plats. Men den kommer inte nära vindskupan. Hur många författare har inte börjat sin karriär bland dammet och fukten, undangömda där uppe på toppen? Cyniska men geniala. Aah...om man ändå fick vara en av dom.
Se bara på Balzac, denna gigant, denna titan på den litterära banan! Hans far tyckte bestämt att han skulle bli advokat, pojken var ju smart. Men det tyckte inte Honorè - han skulle bli författare! "Okej", tänkte hans far, "jag ger honom två år, efter det har han nog insett hur naiva hans idéer och förhoppningar är". Honorè flyttade till Paris och fick med sig en mycket liten slant att klara sig på. Det gjorde han inte. Även fast han tog det billigaste boendet han kunde hitta - en vindskupa - skrev han snart hem till sin mor och mormor och bad dem att skicka mer pengar, men inte att säga något till far. Dom skickade pengarna. Och resten är litteraturhistoria.
Hur Balzac's garret såg ut vet jag inte, men våran ser ut såhär:



Bordet Ida så våghalsigt lagt sina ben, är en glasskiva vi lagt över en uppochnervänd sopkorg. Det finns en McGyver i oss alla.
Förresten, hittar ni Tintin? Ja, han var ju inte ens gömd här!

Vårt kök:



Trångt för två. Jag fruktar hur det kommer bli när vi ska dela det med fem polacker. Tintin har klurat till det rejält här.

Bakgård:



Vad ska man säga? En typisk Irländsk baksida. Vi hade burit ut vardagsrumsbordet för att kunna äta vår söndagsfrukost i solen. Livbojen är förmodligen stulen av någon student som bott där innan. Ungefär som vi hemma stjäl glassgubbar.
Tintin var tyvärr inte tillgänglig för detta foto. Han sov.

Fasaden:



2 Hollyhill View
Magazine Road
Cork
Ireland

Ska tydligen adressen vara, om någon får för sig att skriva eller överraska oss med en besök.

Och slutligen, en bild av mig efter ett långt pass in the car park:



Även fast det inte ser ut som det, så njuter jag verkligen av det där ögonblicket. Åtminstone efter några sekunder, när jag tagit första klunken av min Beamish.
Jag tror det var min kära mor som uttryckte en önskan att får vara i ett svalt parkeringshus under varma dagar. Vill bara informera om att det är allt annat än kallt. Man kan jämföra det med planeten Jorden; hur varmt det än är ovan ytan(ute) är det alltid varmare innaför skalet(jag antar det iallafall) och varmast är det i kärnan. Under varma dagar blir det helvetiskt varmt i car parken, och allra hetast blir det inne i betalningskuren(kärnan) - "the hut" - där vi står hela dagarna, till och med när vi äter. 200 bilar med varsin varm motor som står och ångar, gör inte temperaturen sval. När jag kommer hem vet jag inte om mina byxor är vanliga byxor, eller bara ditmålade.
Nog om detta.

I söndags såg vi en bra film, The Wind that Shakes the Barley. Den borde gå i Sverige då den vunnit priser i Cannes och så vidare. Handlar om situationen här i södra Irland 1920. Kompromisslös, ärlig och brutal. Som Braveheart utan Mel Gibson, ansiktsmålningar och allt annat överdrivet Hoolywoodtjafs. Se den om ni har chansen. Man förstår IRA:s handlingar lite bättre.

Till veckan har Ida jobb på Apple. Iallafall har rekryterna lovat henne det. Om nu det går att lita på dom.

Nu ska jag gå att köpa mer allergitabletter. Snuvan och ögonkliet har tagit påfrestande stora former här på den "gröna ön". Det verkar aldrig sluta.

Må bra och njut av det nu ni väljer att njuta av.

Er vän,

Mikael.

Ett nytt forsok

Ska kanske borja med att be om ursakt for att prickarna alltid saknas nar jag skriver.
Hade precis listat ut hur man gjorde for att fa med dom pa vart "stammis" internetstalle, men nu sitter jag pa ett annat stalle, och hur jag an forsoker sa lyckas jag inte fa till det.

Nu vet ju dom flesta att jag inte ar nagon stjarna pa datorer, det blev valdigt uppenbart nar jag i fredags satte mig framfor skarmen for att blogga. Kanske lite inspirerad av min skonskrivande sambo sa broderade jag ut i ett valdigt fylligt inlagg. Det blev nastan en liten novell, "En hemmafrus dagbok" hade jag dopt den till. Man fick folja min vardag har i Cork fran tidig morgon till eftermiddagen da jag satt mig for att skriva.
Nu undrar ni kanske vad som hande med det otroligt spannande inlagget. Det gor faktiskt jag med!Pa nagot satt sa lyckades jag fa det att forsvinna innan jag hann publicera det, kandes faktiskt lite surt efter allt jobb jag lagt ner...

Sa har i efterhand sa tror jag faktiskt att jag gjorde er som laser detta en stor tjanst, blev nog lite val langrandigt. Om det nu ar nagon som ar intresserad sa tankte jag ge er ett smakprov pa hur det kunde ha sett ut:
"10.50 Lamnar Patrick's Hill. Jag och Mikael foljs at nerfor kullen, i korsningen kysser jag honom adjo, han svanger av at vanster, jag fortsatter rakt fram. "Ha en bra dag pa Car-parken" ropar jag efter honom, sen borjar jag min vandring mot vart nya hem pa andra sidan stan." ( En hemmafrus dagbok s2 )

Nog om detta.

Vi har nu gjort oss hemmastadda i vart nya rum pa Magazine Road, nara Universitetet.
Vi bor langst upp i ett gult trevaningshus, man kan nog saga att det har rummet ar sa mycket "Garret" som man bara kan tanka sig. Snedtak och eldstad, heltackningsmatta, och udda mobler (de flesta helt utan funktion, de star nog bara dar som utfyllnad)

Tror vi kommer att trivas bra. Vore dock trevligt med lite sallskap, och det kommer vi nog att fa med tiden, finns 5 rum till i huset.

Sallskap ja. Det ar ett ganska ensamt liv att vara hemmafru, nu maste jag snart hitta nagot att sysselsatta mig med, borjar bli lite rastlos...

Sofia, du som ocksa ar ledig, kan du inte ta din stora mage och komma hit? Tank sa mycket roligt vi kunde ha.
Ja, ar det nagon som har lite tid over i sommar sa ar ni varmt valkommna hit, passa pa och besoka det har vackra landet nu nar ni kan bo billigt!

Ida