Sköna dagar, och långa dagar.

Idag är en skön dag. En sådan avslappnad och bekymmersfri sommardag i staden. Man flanerar runt utan tider och besvär. Slinker in på en och annan bokhandel utan att köpa något. Äter lunch på ett café. Vilar sig i en park. Läser lite. Vandrar längs gatorna, anonym och trygg.

Sedan har vi de långa dagarna i car parken. Tio timmar. Tio timmer utan avbrott. Utan rast eller lunch. Det vi äter, äter vi där. Stående. Kanske har vi ingen rast för att jobbet i ärlighetens namn inte är så stressigt. Några timmer mitt på dagen, runt lunch, händer det saker. Men före och efter; död och kvav tomhet. Likt en klockas förutsägbarhet droppar dock kunderna in, då och då, från 07:30 till 19:00. Och alla vill de göra samma sak - parkera sin bil. Jobbar man i ett varuhus, eller bensinmack, vet man aldrig vad kunden i fråga kommer att handla. Det vet man på en parkering. De lämnar sin bil, inget annat. Som arbetare där är man personlighetslös. En skugga. Utan intressen eller egna tankar. Man står där bakom en lucka som en maskin och ger dem en biljett, och lite senare samma dag, står man bakom samma lucka och tar betalt. Oförändrad. Bara lite mer svettig, lite mer less. Dom lämnar sin bil på väg till andra angelägenheter, antingen roligare eller viktigare, eller bådeoch. Dom, de fina människorna, med sin kostymer och kjolar. Med sitt välkammade hår och sina parfymerade kroppar. Med handväskor eller portföljer. Vi, parkerarna, de tomma döda statyetterna, clownerna med gula västar som vaktar era bilar, vi står kvar. Orörliga. Vi borde egentligen - som man redan gjort på det flesta parkeringar - ersättas med en automat. Vi är en relik. Onödiga, och hela vårt liv går ut på att intala oss själva motsatsen. Därför stoppar vi varje bil och frågar hur länge de ska stanna. Därför försäkrar vi oss om att alla håller sig i sin ruta. Därför gör vi allt för att få vårt jobb att verka viktigare, så att vi får vår lön, och vår tvåveckorssemester i en hyrd villa i Alicante.
Endast årstiderna erbjuder någon förändring på parkeringen. Vintrarna är otroligt kalla, och somrarna kvava, feta och otroligt varma. Jag kämpar mot värmen. Börjar vänja mig nu. Det går inte att undfly den. Ibland, under lugna stunder, ställer jag mig vid infarten och lutar mig mot väggen. Där blåser det lite iallafall, men solen steker. Den enda måttligt svala utrymmet på hela parkeringen råkar ironiskt nog vara det vidriga badrummer. Det är sant. Det har mina arbetskamrater kommit på långt innan jag. Därför är det dit de går när de ska röka. Vilket är ganska ofta. Fimparna flyter tätt i toaletten. Så antigen utstår jag värmen, eller röklukten på äckeltoaletten. Det är inte mycket till val.
Men missförstå mig inte. Jag trivs med mitt jobb, mitt tillfälliga jobb - något jag intalar mig varje dag. Det är roligt. En annan värld. I lördags kom jag till jobbet och möttes av Patrick. Han såg på mig med sin karaktäristiska min; smått bekymrad, smått arg(även fast han inte är det) Hans skitigt bruna panna är redan fuktig av morgonens svett. I mungipan har han förstås en brun cigarett. Han håller en spade i ena handen, och en vit plastpåse i den andra. Däri sprattlar två halvdöda duvor. "Jag ska bara slänga de här i soptunnan." Säger han och håller upp påsen. "Ska du inte döda dem först?" Undrar jag. Han skakar på huvudet. "De kvävs snart." Patrick må se fängelsetuff ut, men han bryter inte nacken av duvor. Inte jag heller. Jag låter honom göra det.
Det är ett att parkeringens största bekymmer; duvor som bajsar på bilarna. Mr Burton vill inte ha fågelskit på sin nya Lexus för 50000 Euro. Och det är vi som ska se till att han fanimej inte får det! Därför lägger vi ut duvgift på backen. Det ser ut som brödsmulor. Det sägs att när duvorna äter detta sväller de upp, för att slutligen explodera. De låter bestialiskt, jag vet, men så är det. Jag brukar hålla ett ständigt öga på duvorna i förhoppning att de ska explodera framför ögonen på mig, helst i luften, det skulle vara en fascinerande syn, inte sant? Allt blir så mycket coolare om det händer i luften. Har ni tänkt på det? Konstigt. Iallafall, duvorna exploderar aldrig, till min stora besvikelse, istället blir det bara sjuka. De ser ut som de är fulla, raglar fram, kan knappt flyga, och kraschar ibland in i bilarna(vilket inte heller är bra, men bättre än skit). När de är tillräckligt dåliga kan Patrick plocka upp dem med en spade och slänga dem i soptunnan. Där återhämtar de sig dock. Och efter två dagar är de friska nog att lämna tunnan för att återgå till sitt bajsande och knaprande av gift. En ond cirkel.
En gång när jag öppnade soptunnan för att slänga en påse skräp, stog det en duva däri och stirrade på mig. Jag blev mycket rädd. Då var det plötsligt jag som besudlade bilarna. Det är små saker som gör dagarna roligare på car parken.

Vi funderar på att hyra en bil nästa vecka och bege oss västerut. Mot klipporna och de gröna vidderna. Måste bara hitta en billig bilythyrare först. En tredagarssemester i semestern, kan man säga. Är lite orolig för att köra på vänster sida dock. Börjar bli van att växla med vänstern och så, men jag bävar för att ge mig ut i trafiken(varje gång jag skriver trafik undrar jag varför den inte stavas med två f. Hade det inte varit lättare så?)

Vad mer? Åhh...på tisdagskvällen efter jag hade jobbat, och Ida hade spenderat dagen efter kusten i ett soligt Kinsale, möttes vi i Fitzgerald Park för picknick. Mycket trevligt. Jag köpte rödvin på vägen dit, och Ida stod för maten. Kvällssolen var ljum och älven flöt långsamt fram. Ett par killar satt bakom oss lirade lätt på en gitarr, och ett munspel. De framförde en hel del bra låtar med förvånansvärd skicklighet. "Redemption Song" till exempel. Jag sjöng med lite tyst i mitt behagliga vinrus. Sedan genomförde de helt plötsligt en fantastiskt version av Nate Dogg och Warren G:s "Regulate". En kultklassiker inte bara för hiphopälskare. Det var grymt! Jag fick ståpäls. Man kanske inte tror den ska bli bra på akustiskt gitarr och munspel, men alltså, ja, jag vågar nästan säga att den slog originalet. Så Krilleman, det är bara att börja öva. Teglund och jag står för sången! Jag tar Warrens text, och Teglund Nate Doggs.

It was a clear black night, a clear white moon
Warren g was on the streets, trying to consume
Some skirts for the eve, so I can get some funk
Just rollin in my ride, chillin all alone


Nu måste jag gå. Har bestämt träff med Ida utanför Tesco om en kvart. Jag kommer förmodligen bli sen, hon med, så det gör inget. Sedan går vi hem till vårt fulla hus. Köket är helt galet. Litet och delas mellan sju. Jag kan knappt minnas hur det kändes att ha ett eget kök.

Kul att läsa kommentarer. Man tänker på sommaren i Sverige och blir alldeles sentimental. Om det ändå kunde vara sommar jämt.

Må bra!

Mikael.