Det irländska vädret
Är inte som det svenska. Då jag vet att ni där hemma njuter av en osedvanlig värmebölja(eller är det bara överdrifter för att göra oss avundsjuka) tänker jag här spä på er lycka med en så realistisk beskrivning som möjligt av det typiska irländska vädret. Igår var den första dagen då vi fick uppleva det på riktigt.
Det var fint på morgonen, bara lite morgonsvalt sådär, inget ovanligt. Jag gick min halvtimmespromenad rakt genom Cork till Citi Car Park, lyssnades på noggrant utvalda låtar på min mp3.(Mer om perfekta låtar för den melankoliska promenaden till ett tiotimmarspass bland svett och bensinångor senare.) Jag går raskt förbi de gråa husen i arbetarlängorna i södra Cork. Snart når jag Barrack Street där barerna duggar tätt. Det går nedåt och lite fortare, rusar över södra River Lee in på ön som utgör Cork city. Nu får jag börja kryssa mig mellan morgonpigga turister och morgontrötta arbetare. Plunkett Street är redan folktät. Här och där plinkar gatumusikanterna försiktigt på gitarren med sin kalla fingrar. Deras hatt har ännu inga slantar. Jag går hela gatan fram, tills den tar slut och mynnar ut i Parnell Place. Där korsar jag dumdristigt gatan, bilarna kör som galningar men jag är trött och det är alldeles för tidigt på dygnet för att frukta döden. Sedan kommer jag till Parnell Bridge som tar mig över norra kanalen - den bredare - av River Lee. Här ligger tiggarna och sover. Trötta och svarta av sot, smuts och allmän fattigdom. De har tomma ihopknövlade plastkoppar framför sig, som någon gång innehållet kaffe åt någon betydligt rikare än dem. Jag tänker att jag borde ge dem en slant, men gör det inte under det vanliga föresatsen "att dom ändå bara köper sprit för pengarna". Jag har dåligt samvete de sista metrerna innan jag beträder min car park. Jag stänger av mig min mp3-spelar och hälsar god morgon till antingen Richard eller Patrick.
Så till vädret. Det började runt lunch, tolv kanske. Regnet. Inget vanligt regn, utan REGNET. Varje kund, varje bil, varje kvitto som kommer tillbaka, varje sedel, varje mynt, är kall, blöt och förbannat less. Det blir en lugn dag. Inte ens irländarna själva bemödar sig att ta sig ut under dylika omständigheter. En amerikansk man kommer fram och betalar sin taxa. Jag frågar var han är ifrån. "Caaaalifornia!" Säger han. "Vad gillar du det irländska vädret?" Han skakar på huvudet och går.
Det fortsätter regna. Jag springer upp på MacCurtain Street och hämtar pizza som Patrick ringt och beställt åt mig. Pizzabagaren är en stammis på car parken, han betalar billigt - vi får pizza billigt. Han är trevlig och pratsam som en pizzabagare ska vara. Men ett missförstånd har uppkommit; han har gjort två pizzor istället för en, i tron att Patrick också skulle ha en. Jaja, okej, jag tar båda och går. Patrick skrattar. "Ta med dig den andra hem, eller ät den senare idag. Du kan käka den till matchen ikväll vetja!" Visst tänker jag och glupskar i mig den ena och lämnar den andra. God, tjock och dränkt i ost fortsätter jag mitt pass.
Ute fortsätter det också. Regnet.
Vi får tända lyset i car parken, för första gången under min tid där. Molnen är så tjocka och mörka att det vanliga dagsljuset inte orkar tränga sig igenom.
Dagen rör sig sakta framåt. Jag ser ut genom portarna och hoppas att det ska sluta innan jag måste gå hem.
Det gör det inte. Klockan blir sju och nu har pölarna börjat leta sig in mot bilarna som är kvar. En alkis kommer in och frågar efter hushållspapper han kan torka sig med.
Jag stänger. Lånar ett paraply och beger mig ut i helvetet.
Nu kanske ni tänker att ett regn, jaja, big deal, det är väl bara att gå lite fortare, ta på sig regnkläder, gå under paraply, så gör det väl inget. Man torkar ju snabbt när man väl kommer hem ändå. Det är det svenska regnet. Under ett svenskt skyfall kan man hålla sig relativt torr och varm ändå.
Inte på Irland.
Efter hundra meter är jag blöt, fuktig och obeskrivligt kall. Regnet och blåsten samarbetar mot mig. Jag är deras gemensamma fiende. Jag hör dem skratta, HAHAHAHAHA! NU TAR VI DEN JÄVELN! Jag håller paraplyet framför mig likt en murbräcka och kämpar mig fråmat. Det går inte. Jag måste fall ihop det. Jag smyger in i en hotellobby och laddar om. Bara en bit kvar till busshållsplatsen. Mina händer är alldeles bruna av den blöta rosten från kättingen jag låste car parken med. Byxorna har den där konstigt lukten blöta jeans får. På överkroppen känner jag mig svettig och kall på samma gång. Konstigt. Och blöt förstås. Allt är blött. Kroppsdelar och muskler jag inte visste fanns visar sig kunna frysa de med.
Jag drar upp byxorna lite till, spänner fast dem lite hårdare så att de inte ska rinna av mig, och springer över bron bort till busshållplatsen. Kollar listan, om en kvart, bra. Jag sätter mig ner på en kall plastbänk, under tak, men det gör inget - regnet letar sig in även dit.
Efter ha väntat tjugo minuter inser jag att jag kollat på busslistan för vardagar. Idag är lördag. Nästa buss går om fyrtiofem minuter.
Jag går.
Jag biter ihop tänderna och går. Fortfarande med en pizza i en svampmjuk kartong i en dyngblöt påse i min hand. Ty min snålhet förbjuder mig att slänga bort sådan god pizza.
Efter en halvtimme är jag hemma. Där är jag fri från regn och blåst, men möts av en annan fiende: kylan. Irländska hus är inte som svenska. Men mer om den skillnaden någon annan gång.
Njut av den svenska sommaren. Det var bara det jag ville säga.
Mikael.
Det var fint på morgonen, bara lite morgonsvalt sådär, inget ovanligt. Jag gick min halvtimmespromenad rakt genom Cork till Citi Car Park, lyssnades på noggrant utvalda låtar på min mp3.(Mer om perfekta låtar för den melankoliska promenaden till ett tiotimmarspass bland svett och bensinångor senare.) Jag går raskt förbi de gråa husen i arbetarlängorna i södra Cork. Snart når jag Barrack Street där barerna duggar tätt. Det går nedåt och lite fortare, rusar över södra River Lee in på ön som utgör Cork city. Nu får jag börja kryssa mig mellan morgonpigga turister och morgontrötta arbetare. Plunkett Street är redan folktät. Här och där plinkar gatumusikanterna försiktigt på gitarren med sin kalla fingrar. Deras hatt har ännu inga slantar. Jag går hela gatan fram, tills den tar slut och mynnar ut i Parnell Place. Där korsar jag dumdristigt gatan, bilarna kör som galningar men jag är trött och det är alldeles för tidigt på dygnet för att frukta döden. Sedan kommer jag till Parnell Bridge som tar mig över norra kanalen - den bredare - av River Lee. Här ligger tiggarna och sover. Trötta och svarta av sot, smuts och allmän fattigdom. De har tomma ihopknövlade plastkoppar framför sig, som någon gång innehållet kaffe åt någon betydligt rikare än dem. Jag tänker att jag borde ge dem en slant, men gör det inte under det vanliga föresatsen "att dom ändå bara köper sprit för pengarna". Jag har dåligt samvete de sista metrerna innan jag beträder min car park. Jag stänger av mig min mp3-spelar och hälsar god morgon till antingen Richard eller Patrick.
Så till vädret. Det började runt lunch, tolv kanske. Regnet. Inget vanligt regn, utan REGNET. Varje kund, varje bil, varje kvitto som kommer tillbaka, varje sedel, varje mynt, är kall, blöt och förbannat less. Det blir en lugn dag. Inte ens irländarna själva bemödar sig att ta sig ut under dylika omständigheter. En amerikansk man kommer fram och betalar sin taxa. Jag frågar var han är ifrån. "Caaaalifornia!" Säger han. "Vad gillar du det irländska vädret?" Han skakar på huvudet och går.
Det fortsätter regna. Jag springer upp på MacCurtain Street och hämtar pizza som Patrick ringt och beställt åt mig. Pizzabagaren är en stammis på car parken, han betalar billigt - vi får pizza billigt. Han är trevlig och pratsam som en pizzabagare ska vara. Men ett missförstånd har uppkommit; han har gjort två pizzor istället för en, i tron att Patrick också skulle ha en. Jaja, okej, jag tar båda och går. Patrick skrattar. "Ta med dig den andra hem, eller ät den senare idag. Du kan käka den till matchen ikväll vetja!" Visst tänker jag och glupskar i mig den ena och lämnar den andra. God, tjock och dränkt i ost fortsätter jag mitt pass.
Ute fortsätter det också. Regnet.
Vi får tända lyset i car parken, för första gången under min tid där. Molnen är så tjocka och mörka att det vanliga dagsljuset inte orkar tränga sig igenom.
Dagen rör sig sakta framåt. Jag ser ut genom portarna och hoppas att det ska sluta innan jag måste gå hem.
Det gör det inte. Klockan blir sju och nu har pölarna börjat leta sig in mot bilarna som är kvar. En alkis kommer in och frågar efter hushållspapper han kan torka sig med.
Jag stänger. Lånar ett paraply och beger mig ut i helvetet.
Nu kanske ni tänker att ett regn, jaja, big deal, det är väl bara att gå lite fortare, ta på sig regnkläder, gå under paraply, så gör det väl inget. Man torkar ju snabbt när man väl kommer hem ändå. Det är det svenska regnet. Under ett svenskt skyfall kan man hålla sig relativt torr och varm ändå.
Inte på Irland.
Efter hundra meter är jag blöt, fuktig och obeskrivligt kall. Regnet och blåsten samarbetar mot mig. Jag är deras gemensamma fiende. Jag hör dem skratta, HAHAHAHAHA! NU TAR VI DEN JÄVELN! Jag håller paraplyet framför mig likt en murbräcka och kämpar mig fråmat. Det går inte. Jag måste fall ihop det. Jag smyger in i en hotellobby och laddar om. Bara en bit kvar till busshållsplatsen. Mina händer är alldeles bruna av den blöta rosten från kättingen jag låste car parken med. Byxorna har den där konstigt lukten blöta jeans får. På överkroppen känner jag mig svettig och kall på samma gång. Konstigt. Och blöt förstås. Allt är blött. Kroppsdelar och muskler jag inte visste fanns visar sig kunna frysa de med.
Jag drar upp byxorna lite till, spänner fast dem lite hårdare så att de inte ska rinna av mig, och springer över bron bort till busshållplatsen. Kollar listan, om en kvart, bra. Jag sätter mig ner på en kall plastbänk, under tak, men det gör inget - regnet letar sig in även dit.
Efter ha väntat tjugo minuter inser jag att jag kollat på busslistan för vardagar. Idag är lördag. Nästa buss går om fyrtiofem minuter.
Jag går.
Jag biter ihop tänderna och går. Fortfarande med en pizza i en svampmjuk kartong i en dyngblöt påse i min hand. Ty min snålhet förbjuder mig att slänga bort sådan god pizza.
Efter en halvtimme är jag hemma. Där är jag fri från regn och blåst, men möts av en annan fiende: kylan. Irländska hus är inte som svenska. Men mer om den skillnaden någon annan gång.
Njut av den svenska sommaren. Det var bara det jag ville säga.
Mikael.
posted by Mikael at 13:37
2 Comments:
Hej Mikael och Ida!
Hu vad ni ska frysa! Mikael (med din korta regnjacka) och Ida med sina kalla (även i varmt väder) händer. Kan ni få fart på den där kaminen som vi sett bilder på? Det ÄR faktiskt varmt här i Sverige. Vi har faktiskt svårt att sova för varmvädret. Vi har köpt fläkt för att lindra eländet. Imorrn blir det bättre för då ska det regna. Mamma undrar om hon ska "skick nå stickevanta"... Hur det nu än är med detta så är det fantastiskt roligt att läsa er blogg! Fortsätt med det! Vi lovar att som en solidaritetsgest kommentera utan prickar hädanefter.
Men era stackare! Jag kan dock trösta med att dagens väder inte är fullt lika tropiskt och klibbigt som under förra veckan. I alla fall inte här i Piteå. Åh vad jag ändå avundas er som får leva mitt i allt det där irländska. Det känns kanske som missär ibland, i alla fall när det regnar. Men ta det inte så! Se det som rock'n roll. Eller kanske river dance... Puss på er!
Post a Comment
<< Home