En toalett, och lite annat.

Vädret växlar snabbt här på Irland. Det är tur det. Ungefär som i New England(tror jag), där de säger att "gillar du inte vädret, vänta en timme. " Så i söndags, dagen efter min ovan beskrivda promenad i regnet, var det sol och blå himmel igen, och vi kunde sitta på baksidan och dricka kaffe och äta bakelser, under tvättlinan full av kläder som torkade i hettan. Som ett riktigt barnkalas. Bakelserna - fyra stora feta saker - hade jag fått av en snäll tant som parkerar sin bil i vår car park. Tydligen droppar hon in varje lördag med ett paket godsaker. Vanligtvis sätter Richard i sig två och slänger de andra,(om inte jag är där och kanske får i mig in. Dom är mycket stora, och det är en så fräscht att äta dylika lyxbullar med svarta fingrar i ett avgasfyllt rum.) men denna lördag var Richard ledig, och Patrick ville inte ha några. Därför kunde jag ta med mig alla fyra hem. Så där satt vi på gräset och smaskade. Bakom häcken hörde vi grannarnas vänliga röster. Jag togs tillbaka till somrarna i Kramfors, på baksidan av Tegvägen 8, där man alltid hörde Nenne och Birgittas kärleksfulla gnabb. Aaah...barndomsminnen, finns det något bättre. Sedan slog det mig att Nenne gick bort för några veckor sedan, det var så hemskt tråkigt. Nenne var verkligen en man som förtjänande att bli mycket gammal,och glädja många barnbarn. Snart kommer nya röster höras från deras hus, men inga med samma trevliga ursprung som de vi hörde förr.

Patrick på jobbet, han är konstigt. Ett irländskt nutrionellt mysterium.(Är nutrionellt ett ord?) Inte nog med att han inte äter bakelser, han äter ingenting överhuvudtaget. Han dricker inget heller. Helt ofattbart. Det enda han lever på under ett tiotimmarspass i car parken är avgaser och nikotin. Han röker stora mängder bruna egenrullade cigaretter, men detta kan väl knappast ersätta den näring han behöver? Konstigt. Själv äter, och dricker, jag i snitt: en banan, lunch(antingen medtaget, eller köpt), en macka jag förberett hemma(två orostade rostade bröd med ost och skinka emellan), en twix, en 33 centiliters Coca Cola(ibland två) och en medtagen vattenflaska(1,25 liter) per dag, och ändå är jag påtagligt hungrig när jag kommer hem. Hur kan då denna man inte äta något? Jag tror jag måste börja röka, det blir ju mycket billigare så.

Så till den irländska vänligheten. Den är något speciellt. Kanske mest för att konstrasten blir så stor för en svensk. Till exempel: jag råkar nämna för Richard att jag inte har någon TV i vårt nya hem. Dagen efter har jag en TV. Så funkar det. Morgonen efter, när jag är ledig, ringer han och berättar att någon snubbe som jobbat där förut lämnat en TV efter sig i ett förråd. Den funkar och det är bara för mig att ta den. Det finns ingen dosa dock, men det kan jag ju köpa varsomhelst. En sån universal, säg bara att det är för en Philips-TV, säger Richard.(En timme ringer han igen, full av ursäkter, och säger att det är en Panasonic, ifall jag redan var på väg till TV-dosaffären.) Okej, tänker jag, en TV. Jag hade inte ens uttryckt en önskan att ha en TV. Han undrade bara vilka kanaler jag hade dit jag nu flyttat(detta är mycket vital information för en car park-arbetare i Irland). Inga, säger jag, vi har ingen TV. Han stirrar på mig som om jag hade haft tre ögon och kommit från en annan planet. Klart svensken måste ha en TV.
Så samma kväll åker jag och Brandon ner till car parken och plockar upp en 28-tums wide screen-TV. Lite dammig, men annars helt okej. Bara sådär. Lite senare sitter vi och slötittar på Snake Eyes, och jag funderar om vi egentligen behövde den här TV:n.
Brandon kommer med ett annat exempel på den irländska vänligheten. När han hade hållit på i två dagar att flytta saker mellan sitt gamla hus till sitt nya - det vi bor i också - kom en granne fram till honom, ilsken och irriterad, och undrade varför Brandon inte frågat honom om hjälp att flytta, så han sluppit ta bilen själv flera gånger fram och tillbaka. Brandon blir nästan ovän med sin föredetta granne, bara för att han inte frågat om hjälp. Vad hade vi gjort hemma i Sverige om vi sett vår granne flytta ut? Dragit ner persiennen och låtsas som om vi inte var hemma?

Så vem är då denne Brandon? Han är en tjugusexårig avslappnad och social lirare från Galway. Född i Frankrike men flyttade till Irland som fyraårig. Han kan franska flytande och talar engelska som om han kom från New York. Mycket vänlig och öppen. Han har en universitetsutbildning, som engineer eller något sånt. Men vill inte jobba med sådant. Brandon gillar båtar, och att segla, därför flyttar han till Cork och börjar jobba på ett företag som gör reservdelar till båtar. Det säger lite om han som person tycker jag. Väldigt spontan. Självklart vill han hålla på med sin musik på heltid.(Jag antar att ni såg det komma.) Men han har lite problem nu, då hans brorsa och en annan kille han blott kallar "the drummer" flyttat tillbaka till Galway. Själv är han ensam kvar i Cork med sin gitarr. Han sitter i en fåtölj i vårt vardagsrum, tillbakalutad med en flaska vin framför sig, tittar melankoliskt ut genom fönstret, och säger att det här är första gången i sitt liv då han inte vet vad han ska göra.
Hälften av samma vinflaska bjuder han bort till oss. Jag har köpt med mig några kalla Miller, eftersom jag har två lediga dagar framför mig, och vi dricker även dem. Sedan tycker Brandon att vi ska gå ut. Varför inte, säger vi. Han visar oss runt på de "rätta" barerna. Det är svårt att tala, för musiken är så hög, men vi har trevligt ändå.
Morgonen efter smakar osten annorlunda. Jag är bakfull.

Några bilder från car parken:


Jag försöker se cool och avslappnad ut.


Som ni förstår är mina dagar en enda låg bön om att jag aldrig behöver göra nummer två därinne. Man blir inte människa igen efter en sådan upplevelse. Jag tror att den dag mina skinkor rör det där kaklet, förvandlas jag till ett djur. Ett bilparkerande hämningslöst djur.
Kanske är det därför Patrick inte äter på jobbet.

That's it. Nu för det vara nog.
Ida är en kämpe. Hon kommer skriva här snart hon med. Det är bara det att hennes Internetbesök fortfarande består av mestadels jobbsök och desperat mailande. Apple har inte hört av sig än. De är svin som alla andra enorma företag. Vad bryr de sig om den enskilda individen lider, så länge företaget går bra. Men vi fortsätter hoppas. Hon är på "open day" för Supervalu i detta nu. Och imorgon ska hon på ännu ett aptitude test. Men saker är bättre nu. Nu när vi har TV och intressant sällskap i huset.

Ha det bra!

Mikael.